Är det bara jag som blir provocerad?

Visst är det jobbigt, men det är jobbigt att förlora ett marsvin också, för den som älskat sitt husdjur, de allra flesta inser dock att den sorgen inte går att jämföra med sorgen av att förlora ett barn, eller av att fått ett tidigt missfall. På samma sätt är det inte lika tragiskt att få ett tidigt missfall som att förlora ett barn, o att påstå något dylikt är att visa sig vara okunnig i ämnet.

Queen70: You go girl!

Amen till dig.

men den som har förlorat ett tidigt foster tror jag inte tänker på det viset. Jag tror (jag kan ha fel) att de som sörjer att "de har förlorat ett barn" sörjer över att de förlorat något de bara fick "smaka" på. När man blir gravid blir man överlycklig när man plussar. Jag blev det i alla fall. Trots att sunda förnuftet säger att det är risk för missfall innan v 12 så säger känslan en annan. Man är så glad över graviditeten. Vissa tar till sig det redan vis plusset och känner sig mentalt jättegravida. Man bygger upp förhoppningar och man längtar till förlossningen redan tidigt. Och sen ett missfall på det, särskilt svårt måste det vara om man fått kämpa länge för att ens bli med barn. Hade det vart jag skulle jag nog känt att jag förlorat ett barn för på sätt och vis hade jag ju det. Den som fått missfall har förlorat något som HADE blivit ett barn om det fick leva.

Jag tycker inte att det är lögnaktigt att uttrycka sig så för om man upplever det så, en upplevelse är inte lögn. Och vad blir ett embryo?? Jo det blir ett barn... man förlorar det som skulle blivit och det sörjer man.
Såklart att det inte är samma sak att förlora något som skulle blivit och något som har blivit och sen dött. Men en som inte fått uppleva att ett barn (som inte längre är ett embryo) dött har ju inget att jämföra med. Man har faktiskt inte rätt att tala om att någon annans upplevelse är lögn. Jag kan inte ens föreställa mig hur det var för dig när din son gick bort och det är väl självklart att du inte tycker att det är samma sak som ett missfall. Men din sorg tar inte i från andra rätten att sätta ord på sina upplevelser (som att de förlorat ett barn). Jag tycker att var och en ska ha rätt att sätta sina egna ord på det man upplevt trots att ett missfall och ett döfött barn eller en babys död är så mycket mer.

Trollet Ludenben skrev 2009-07-31 20:24:15 följande:

Bra skrivet tycker jag.

Queen, jag kunde inte sagt det bättre själv, håller helt med dig!!

bland det värsta jag vet är folk som jämför mående, för jag anser inte att man kan göra det.
man upplever saker olika och att en person (självklart) mår jättedåligt över att ha förlorat sitt barn innebär inte att en annan person inte kan må jättedåligt över att ha fått missfall.
människor som verkar tycka att det är viktigt att folk förstår att JAG är minsann ledsnare än du, JAG har haft det värre, JAG JAG JAG! kanske ska fokusera på att bearbeta sin sorg istället för att försvåra sorgearbetet för andra, som också mår dåligt, det finns liksom ingen anledning.

det är såna här attityder som får mig att vilja börja kalla det oönskade fostret jag aborterade för en massa år sen mitt "änglabarn" eller "barnet jag förlorade", enbart för att jag blir så sjukt störd på folk som anser sig ha ensamrätt till en viss nivå av sorg.

Detta är väl ett utmärkt exempel på hur man kan uppleva en situation på OLIKA sätt?

Trollet Ludenben skrev 2009-07-31 20:24:15 följande:

Jo, jag vet hur man kan känna efter missfall. Jag vet hur stor sorgen kan vara och vilka uttryck den kan ta eftersom jag upplevt tidiga förluster (MF, MA, X blandat) ett antal gånger... 6 närmare bestämt.

Oerhört jobbigt eftersom jag dessutom har svårt för att få barn och måste gå via IVF.

Men tidiga förluster är fortfarande inte barn.

Helt enkelt därför att ett barn kan man ta på. Hålla i sin famn. Pussa på. Snusa på. Ge ett bad. Det kan man inte med ett TIDIGT missfall. Däri ligger skillnaden.

Därmed är än en gång INTE sagt att den ena "får" sörja mer än den andra.

För att dra en dålig parallel (eller två)...

Om jag upplever det som att jag bor i ett slott och bestämt hävdar att jag bor i ett slott när det egentligen handlar om en 3:a på nedre botten i ett hyreshus, är det inte att ljuga då ?

Om jag går till polisen och hävdar att jag blivit våldtagen eftersom jag upplevde det som en våldtäkt när fullgubben i baren smiskade till mig på häcken, är det inte att ljuga då ?

Våra ord förlorar sin innebörd och kraft när de missbrukas och utnyttjas i situationer där de inte hör hemma.

Och det är sånt tänkande som gör att jag blir säkrare på att vissa människor verkligen inte fattar att det finns olika nivåer av sorg, o det går att säga o känna att det är mer synd om en person som har förlorat sitt barn än det är synd om en person som fått ett tidigt missfall.

Inte fan säger jag till någon som brutit benet att jag minsann brutit en nagel en gång o det gör lika ont o är lika synd om mig med min brutna nagel som det är synd om dig som brutit ett ben.