Kommunutredning nödvändig?

Man kan ha möjlighet att göra en privat, adoption eller enskild som det heter om man har anknytning till ett visst land. Men det krävs en hel del. Myndigheten MIA (www.mia.eu) gör en prövning av varje enskilt fall.

Oavsett om man väljer enskild adoption eller adoption genom adoptionsorganisation måste man först ha gjort en utredning hos kommunen och fått ett medgivande.

Från MIA:s hemsida:

Om det finns särskilda skäl kan man adoptera utan förmedling av en adoptionsorganisation. I sådana fall ska MIA innan barnet lämnar ursprungslandet pröva om förfarandet är godtagbart d.v.s. om det finns särskilda skäl och om förmedlingssättet är tillförlitligt. Innan MIA gör en sådan prövning ska socialnämnden ha gett sitt medgivande. Ett vanligt särskilt skäl är att adoptionen gäller ett släktingbarn. Det kan också vara att den/de sökande har anknytning till landet exempelvis genom att ha sitt ursprung där. Om MIA anser att förfarandet är godtagbart får de sökande själva genomföra adoptionen. Ett beslut om avslag kan överklagas till länsrätten.

Instämmer i ovanstående. Om ni tänker er Kenya är det knappast någon idé att ni försöker adoptera "privat" (enskilt) därifrån eftersom alla de stora adoptionsorganisationerna har det som adoptionsland. Det är inga köer i Sverige för att få adoptera från Kenya. Om ni kan få ett medgivande från kommunen kan ni få sätta igång med adoptionsansökan direkt och troligen kan ni räkna med att ha ett barnebesked inom några månader. Jag vågar säga så även om ingenting är skrivet i sten i adoptionsvärlden. Om ni går genom AC får ni all den hjälp ni kan komma att behöva.

Det är inga köer till Kenya eftersom de har lite speciella krav på de blivande föräldrarna: de kräver att man stannar i landet minst 6-8 månader, i vissa fall längre. Många som adoptera har svårt att klara det kravet. Man får vårdnaden om barnet och kan lyfta f-peng under tiden.

Det kan vara svårt att få medgivande om utredarna inte tror att ni har bearbetat sorgen efter uteblivna biologiska barn. Man måste visa att man har fattat ett moget och genomtänkt beslut, inte att det är en panikåtgärd. Jag föstår inte riktigt hur du menar med "eftersom vi börjar bli till åren tycker de på kommunen att vi inte riktigt kommit över sorgen att inte kunna få egna barn och att vi haft för bråttom att adoptera". Tycker de att ni har varit för långsamma att bestämma er för adoption och därför inte är riktigt motiverade för adoption? Beslut man fattar beror väl på en mängd omständigheter? Det är upp till er att övertyga utredarna att ni är lämpliga adoptivförä'ldrar. Ett adopterat barn har rätt att vara lika önskat och efterlängtat som ett biologiskt barn. Utredarna måste bedöma er ur barnets perspektiv. Det ska vara barnets bästa att få bli ert barn. Visa dem det. Go for it!

Tack för svaren.
Jag har hittat diverse information om personer som adopterat från Kenya, och jag ska prata med med landansvarig person på AC, för Kenya.
Jag tror att vi ska lyckas få ett medgivande, även om det kommer att bli en lång och jobbig utredning. Till Indras dotter: Du verkar vara en fin och medmänsklig person. Jag vill försöka förklara hur jag tror kommunutredarna tänker.
Vi gjorde en IVF samtidigt som vi gick på föräldrarutbildningen inför adoption. Allt detta är för att min fru är 43 i augusti, och vi har inte mycket tid att förlora. Vi har varit tillsammans sedan 2005, och gifte oss i november 2006. I början var inte min fru inne på att adoptera, men nu när vi inte kan få egna barn har hon mer och mer börjat acceptera det. Jag tror det är det utredarna ser, att min fru är fortfarande ledsen att hon inte kan få egna barn, och att då ett adopterat barn skulle vara mer som en tröst för oss, istället för att vi skall trösta barnet. Självklart ser de till barnets bästa, det gör jag också, och det du skriver är värdefulla idéer som vi kan ta upp i samtalen med utredarna, som tar en paus nu under sommaren och fortsätter någon gång i september, med ett första hembesök. Då måste vi ha laddat upp med argument för att som du säger visa att det ska vara barnets bästa att få bli vårt barn. Vi ses med mer inlägg på detta forum framöver.

Tänk på att många kommuner går strikt efter 42-års regeln eller rekommendationen. Det betyder att man inte får ha fyllt 43 år då man ansöker om medgivande. Om din fru fyller 43 år i augusti bör ni alltså ansöka om medgivande innan dess. Men ni kanske redan har ansökt om medgivande och det är i de samtalen som er utredare avråder er att fortsätta adoptionen av de skäl du angivit?

Din fru är ledsen över att ni inte kommer att få biologiska barn. De flesta av oss som håller till här inne har på ett eller annat sätt upplevt det ni går igenom och vet hur det känns. Vi som har adopterat har kommit ut på andra sidan.

Adopterade barn blir egna barn. Genom adoption kan ni få egna barn, du och din fru. Adoption är ett underbart sätt att bli förälder på. Jag önskar er all lycka till.

Kolla med MIA - det är viktigare än att kolla med någon av organisationerna, för det är MIA som har ansvar för att enskilda adoptioner blir korrekt genomförda.... det kan också skilja sig mellan olika länder vad som gäller i relation/regelverk mellan Sverige och det andra landet ... invandrade par som har sitt medborgarskap kvar kan resa till sitt hemland och adoptera på plats, utan svenskt medgivande, enbart utifrån ursprungslandets regelverk. Problem KAN uppstå då man vill ta barnet med tillbaka till Sverige, men just sådana saker skall MIA kunna ge svar på... de skall också veta vad som gäller om bara den ena i ett par har annat urspungsland/medborgarskap ....

Önskar er lycka till! Hoppas ni kommer igång md en hemutredning snarast. Tror det bästa alternativet för er är att skicka till Kenya via en organisation då det går ganska snabbt med barnbesked, det är inte lättare att genomföra en adoption privat. Har vänner som gjort det och det tog väldigt lång tid.

LYCKA TILL!!