Vad gör man när man inte längre står ut? Svärföräldrar.

ja, du det där är inte lätt alls! Jag är i precis samma situation som du beskriver att du är i.

Det jag försöker göra är att känna efter vilka känslor jag får av dem. Att jag blir ledsen, irriterad osv. Sen accepterar jag att jag har de känslorna. Typ:
"åh, vad jag blir irriterad när svärfar gör så där fast jag inte vill" eller "Nä, vad taskig svärmor var nu mot mig, fy vad ledsen jag blev när hon sa så där". Sen tar jag och tänker efter:
"vad kan jag göra med det där? Svärmor är ju alltid så där och det vet jag ju om. Spelar det någon roll eller kan jag strunta i det?"
När jag svarat på den fråga inför mig själv så kan jag sedan agera utifrån hur det verkligen känns. Tex kan jag säga till henne att jag blev ledsen eller så kanske jag känner att jag bara kan strunta i henne...

Förstår du hur jag tänker? Man liksom får bli sårad/ledsen/besviken/arg men sen kan det få rinna av mig, eller så kan jag göra något så att det känns bra för mig ändå.

Jag börjar snart gråta av frustration. Inte första gången heller.

Jag ställer krav på sambon att han också säger ifrån när hans mamma trycker ner mig. Självklart har hon ingen rätt till det.

Har samma med min svärmor eller ja hon är jätte snäll o trevlig men rubbs me the wrong way.

jag gillar inte att hon pussar mina barn på munnen o gillar inte att hon tror att hon går lika bra som jag eller min sambo o vet inte att ett spädbarn håller man bara i ngr minuter sedan är det dags att ge tillbaka till sina föräldrar.

Detta bottnar sig i den stroppighet o som du säger överlägsenhet hon skulle ha emot mig i början, jag vet inte vad hon får det ifrån men hon skall vara så fin o använder order neger som att det är vad man kallar svarthyade för o gud vet allt.

när sambon o jag träffades o flyttade ihop i vårt första gemensamma skulle hon vara med o bestämma hur vi skulle möblera o när jag sa nej så skall vi nog inte ha det utan så här blev hon gör sur.

hon lägger sig i, tar över o kör över, hon har blivit lite bättre på senaste precis som att hon märker att jag dragit mig undan o att jag inte hör av mig särskilt mkt nu när jag är föräldrarledig igen med andra barnet.

Min svärfar är helt underbar inga problem där alls o i grund o botten vet jag att svärmor är det också men som sagt hon har en tendens till att domdera andra o hennes familj låter henne göra det dessutom o jag är den första till att "säga" emot o det har nog varit jobbigt för henne.

Jag gör precis som du håller allt inne, vad man skall göra åt det? skam vet det ända sättet är nog egentligen att konfrontera. Men hur löjligt låter det inte när man säger det högt att "hörru jag vill inte att du pussar mina barn på munnen" eller " sluta tjata jag vill inte göra så utan så här".

jag håller med om att man ska konfrontera! Man kan inte ta hur mycket som helst. Jag menar inte att man ska låta ALLT rinna av sig utan lite mer att man ska välja vilka fajter man ska ta. Det är så lätt att börja argumenter mot ALLT och det blir ju inte så bra heller.

Men shit alltså, när vi flyttade förförra gången så började svärmor att packa in saker i skåpen "bara för att jag för en gångs skull skulle få lite ordning och reda"! Jag har jättebra ordning i skåpen men kanske inte samma ordning som hon. Sen sa jag en gång när vi pratade om barnleksaker att jag inte ville att mina barn skulle ha krigsleksaker och att jag gärna inte ville att de skulle få pistoler och sådan i present. Då vände hon sig mot mig och spände ögonen i mig och sa:
"Det är på så vis man gör sig ovänner med andra"! Jag blev alldeles paff!
Jag kan göra listan hur lång som helst vad gäller både svärmor och svärfar. De är snälla på sitt vis men ibland tänker de inte så långt. Jag brukar för det mesta hålla mig därifrån och smiter iväg till jobbet om de kommer och hälsar på och stannar längre än fem timmar...

Tack för alla svar, det känns så skönt att det finns fler där ute som känner som jag. För jag skäms ju lite att jag känner såhär, speciellt när ingen i min omgivning verkar ha samma problem, eller så är de lika tysta som jag om det

Jag ser ingen anledning till att du ska umgås med dem. Det finns alldeles för många kvinnor som är bittra och förgrämda för att de stått ut, bitit ihop. Anpassat sig för familjens skull. Man gifter sig med en person, inte med hela hans släkt och vänner. Träffa dem du tycker om och skit i resten. Din svärmor verkar vara speciell.

Livet är alldeles för kort med för att umgås med folk som inte drar energi från en. Kör med vita lögner så länge du kan. Du är trött, upptagen osv. När de börjar fråga varför inte du är med så kan du ju säga att det känns som ingen brytt sig när du varit med eller nåt.

Härda ut. Det kan bli bättre. Min svärmor har gått från att vara underbar (innan jag och hennes son blev ett par) till att behandla mig fruktansvärt, till att bli underbar igen. Det krävdes att hon fick den tiden för att inse att jag var hennes älskade sons nya familj.

Om du kan få din man att förstå hur du känner, kan han hjälpa till i denna process genom att tydligt visa att du är den kvinna han valt och att det skadar honom om du blir ledsen och illa behandlad.

Lycka till. Jag hade just en jätteskoj vecka när svärmor var här, så jag vet att det går.

Anonym (jag vet) skrev 2009-06-24 14:57:30 följande: