Vaknar mitt i natten och gallskriker..8 månader

min son vaknar också och skriker hjärtskärande, då får han snutta på mig. Frågan är om dom kanske är hungriga?? måste alla barn klara sig utan mat hela natten när dom är 7-8 månader??

8 månader - då är hon inne i den s k separationsfasen. Lite kort, så har hon jobbigt med allt möjligt. De brukar bli rädda och ledsna om mamma går någonstans, en del blir väldigt rädda för andra människor, nästan alla sover dåligt på olika sätt. En del somnar inte, en del vaknar ofta, det kan bli mycket mardrömmar ....
BVC säger att hon inte behöver äta på natten, och det har de rätt i. Men mat är fortfarande inte bara mat för henne, utan det är tröst också. Gör som du vill med mjölken, och tro inte att du gör fel bara för att BVC har sagt annat! De säger så mycket ....
Separationsfasen brukar hålla i sig mellan 1 och 2 månader.

Det kan vara mardrömmar.....mycket händer nu
Det kan vara när hon ska gå från en sömnfas till en annan många barn vakna då

Är det det sistnämda ska man försöka att inte gå emellan utan låta dom fixa saken själva för att så småningom inte vakna av fasbytena.

Mardrömmar då är det klart att man vill/bör finnas till hands kan ju vara så att hon fortsätter att drömma när hon ligger hos er men inte vakna då hon känner eran närhet=trygghet.

Jag vet att bvc säger att de inte behöver mat mitt i natten efter det att de är 6 månader Men min thor vill ha/kräver fortfarande flaska 00.00 har försökt med napp vatten hålla honom i omgångar...visst han kanske somna då men vakna 03 eller så och då går det verkligen inte längre utan att flaskan är ett måste.

Tycker att man få se varje barn som en egen individ istället för att bara säga att si o så är det.

Lycka till
dutten

Min dotter är precis likadan och har varit periodvis.
Jag skulle tro att er dotter är inne i en utvecklingsfas där det händer mycket och när hon drömmer mycket.
Skriket är verkligen hjärtskärande, men det enda rätta tror jag är, att försöka tala tyst till henne. Sååå ja, mamma är här. Allt är bra. Kanske buffa lite rumpa och försöka nappa henne när hon lugnat sig. I värsta fall, ta upp henne, men försök att hålla henne från er säng... det kommer antagligen bara sluta med att hon vänjer sig vid att få ligga där så fort hon vaknar till, och så antar jag att ni inte vill ha det.

Vad gäller mat, har hon inte natt-ätit på länge, behöver hon det säkert inte nu heller. Barn som ammas fortfarande kan behöva nattmål eftersom bröstmjölken är tunnare än vällig m.m... men jag tror det handlar om drömmar och utveckling. Försök ta det med ro.
Lycka till!

OH JA! vi upplever precis samma sak, även om det verkar ha gett med sig för ungefär en vecka sedan. under ca tre veckor vaknade han 1-2 gånger i TIMMEN och grät helt otröstligt. ingenting utom bröstet hjälpte, han snuttade konstant hela nätterna!

enligt flera jag pratat med är det en fas de går igenom pga ökad medvetandegrad och det är viktigt att vara nära, visa att man finns kvar osv. vi har tagit upp honom till vår säng (han har precis börjat sova i sin spjälsäng under några av nattens timmar) och lagt tillbaka honom när han somnat om i lugn och ro. vissa nätter har han sovit hos oss utan någon "tripp till spjälisen".

nu hoppas vi att det gått över, för ungefär en vecka sedan återgick han, som genom ett mirakel, till att vakna en, ibland två gånger, per natt. vilken skillnad!

kan tillägga att williams period av "nattsudd" började när han var strax över sex månader...

Hemskt att säja men vad SKÖNT att höra flera med samma problem!

Har funderat på ifall det är en utvecklingsfas och det måste det väl vara. Trodde inte att det skulle märkas så mycket, separationsångesten, om det nu är det. Hon är så van att gå från famn till famn så att säga. Hoppas bara det går över! VIll inte att hon ska bli van att sova i vår säng. Skulle kunna prova att bära tillbaka henne men efter att hon vaknat och gallskrikigt så gör hon det under nästan resten av natten. Då är det så jobbigt att springa upp och ner...

Precis samma är det med vår son son är 7 1/2 mån. Har tidigare sovit hela nätter, men gråter nu titt som tätt och somnar inte om förrän man flyttar över honom till vår säng. Har det varit riktigt illa så har jag ammat honom, trots att jag är säker på att han inte är hungrig (men visst, det vore ju hemskt om han faktiskt ÄR hungrig - det är ju svårt att veta). Ibland funkar det att lyfta tillbaka honom till spjälsängen, ibland inte. Jag ska försöka vara lagom hård - finnas där, trösta, men helst låta bli vår säng och amning. Förhoppningsvis går det över snart...

Måste säga att jag nuförtiden är väldigt trött...
Min dotter vaknar mellan 5 och 10 gånger per natt och skriker...antingen har hon tappat nappen eller så har hon lagt sig på mage i sömnen och är arg över det.
Hon sover tyvärr heller inte mer än 9-10 timmar på natten (önskemål är väl 12) och vi får väl en ca 6 timmar, avhackat.
Hon är snart 13 månader och har varit sån här sedan hon var en 4-5 månader. (Hon sover i egen säng)
Hungrig är hon inte. Vi har försökt få rummet så mörkt och tyst som möjligt under insomnandet, så att det är sig likt när hon vaknar. Vi har försökt med nattlampa. Vi har försökt med mycket stimulans på dagarna, vi har försökt med lagom och lite stimulans på dagarna. Hon vaknar även för ingenting, räcker med att jag vänder mig i min säng, på andra sidan rummet...
BVC säger att vissa barn bara "har" dålig sömn och sover lätt. Det får man leva med. Dom erbjöd mig att prata med psykolog. Vaddå psykolog? Jag behöver SOVA!
Ibland är det verkligen lätt att börja känna känslor av agg gentemot sitt barn, när man efter 7:e gången samma natt, precis hinner lägga ner huvudet på kudden, för att bli väckt igen...

Oj oj oj vad jag känner igen mig............