Vad gör man när man älskar varandra, men helt enkelt inte passar ihop?!

Kan tjafset bero på att ni fortfarande försöker ändra på den andre för att bli mer lik er själva? Det behöver inte vara ett problem att man är väldigt olika i ett förhållande men då måste man ge varandra ordentligt med utrymme och lära sig tolerera att man har olika behov och sätt att göra saker på.

Ni får göra fler saker på varsitt håll eller tillsammans med kompisar för att få utlopp för olika intressen som partnern inte delar.

Angående att bägge vill bestämma föreslår jag att ni diskuterar det lugnt och sansat (utanför en bestämmande-situation) och tillsammans definierar problemet (vad består problemet av, hur ser du på problemet, hur ser din partner på problemet. Det är viktigt är att ni båda får tala till punkt och förklara er "sanning". Ni behöver alltså inte komma fram till en gemensam sanning utan bara förstå tydligare hur ni själva och er partner ser på det hela).

Utifrån definitionen får ni tillsammans fundera ut lösningar som eventuellt skulle fungera. Besluta om ändringar, genomför och utvärdera efter en given tidsperiod. Funkar det inte då får ni testa en annan lösning.

Väldigt kortfattat men jag hoppas att du förstår ungefär hur jag menar. Så länge man har respekt för varandra och tillåter varandra att vara olika går det att leva tillsammans ändå i de flesta fall.

Tro det eller ej men precis så där är min man också. Han blir asförbannad om jag inte hör av han säger. Och ja, vi bråkar en del om det. Det är ju inte bara en person som måste anpassa sig efter den andre utan man måste anpassa sig efter varandra. Din kille "kan" inte bara vägra att prata om saker om han vill fortsätta vara tillsammans med dig. Sedan måste man ju kunna diskutera saker ur fler perspektiv än sitt eget, utan att komma med anklagelser osv.

För vår del innebär det: Jag vet att min man blir skitirriterad när jag inte hör för att han upplever det som att jag inte respekterar honom som person. Det gör honom arg. Min man vet att det är större sannolikhet för att jag hör vad han säger om han först kallar på min uppmärksamhet genom att använda mitt namn först och vänta tills han märker att jag lyssnar.

Vi har på våra tio år tillsammans inte kommit fram till en gemensam sanning. Han tycker fortfarande att jag borde vara mer som honom och höra allt precis som han gör (fast det gör han faktiskt inte, han är bara blind inför de gånger han faktiskt inte hör vad jag säger). Jag hävdar fortfarande att jag är som jag är och att han borde lära sig att kalla på min uppmärksamhet först. Varje gång vi tar det här varvet blir vi lite klokare och lär oss lite mer att tänka ur den andres perspektiv. Vi försöker också vara tydliga med hur vi känner och varför. Alltså inte bara skrika utan förklara varför man är arg eller ledsen eller vad man nu är. Vi är också mycket bättre nu på att snabbt lugna ner oss och fokusera på att lyssna på den andres sida av saken istället för att döma beteendet i sig.

Som sagt, det går att leva tillsammans fast man är olika men det kräver också att bägge parter är överlåtna till relationen och beredd att göra vad som krävs för att den andre ska må bra.