Vad gör man när man älskar varandra, men helt enkelt inte passar ihop?!

men shiiiit, det låter som om det vore mej å min sambo det handlar om! precis allting stämmer.......... =(

oj det är svårt men har du pratat med honom vad tycker han? kanske skulle ni åka iväg en weekend bara ni två om ni kan fixa barnvakt? Prata med familjerådgivningen de är experter på att lyssna och hitta lösningar ge inte upp för lätt bara hur det nu än blir, alla förhållanden har det upp och ner ibland. Kanske kan ni genom kompisar försöka hitta en ny hobby som båda gillar, lycka till

Kan tjafset bero på att ni fortfarande försöker ändra på den andre för att bli mer lik er själva? Det behöver inte vara ett problem att man är väldigt olika i ett förhållande men då måste man ge varandra ordentligt med utrymme och lära sig tolerera att man har olika behov och sätt att göra saker på.

Ni får göra fler saker på varsitt håll eller tillsammans med kompisar för att få utlopp för olika intressen som partnern inte delar.

Angående att bägge vill bestämma föreslår jag att ni diskuterar det lugnt och sansat (utanför en bestämmande-situation) och tillsammans definierar problemet (vad består problemet av, hur ser du på problemet, hur ser din partner på problemet. Det är viktigt är att ni båda får tala till punkt och förklara er "sanning". Ni behöver alltså inte komma fram till en gemensam sanning utan bara förstå tydligare hur ni själva och er partner ser på det hela).

Utifrån definitionen får ni tillsammans fundera ut lösningar som eventuellt skulle fungera. Besluta om ändringar, genomför och utvärdera efter en given tidsperiod. Funkar det inte då får ni testa en annan lösning.

Väldigt kortfattat men jag hoppas att du förstår ungefär hur jag menar. Så länge man har respekt för varandra och tillåter varandra att vara olika går det att leva tillsammans ändå i de flesta fall.

Kan ni inte försöka mötas halvvägs?

Kompromissa, och se lösningar ist för problem?
Prata igenom vad ni vill och hur ni ska lösa saker och ting INNAN det blir tjafs...ta det vid lugnt tillfälle så ni inte tar upp problemen då tjafset redan börjat.

Jag och min sambo är oxå jätte olika...nu när jag tänker efter...men vi tjafsar inte om det...tror inte vi tänker på det...

Han har "sina grejer" spelar golf, fiskar, grejar med inredning osv.

Jag grejar med hunden, går i centrum, fikar med kompisar osv, men sedan möts vi alltid hemma =)

Eller liksom när vi väl är hemma då är vi på samma plan igen...

Anonym, vad gör du då?

snabla, han vill inte gå på rådgivning, jag vill (ännu en sak där vi tycker olika). Vi har inte direkt nån som kan sitta barnvakt heller. Och jag tror inte det är det som är problemet egentligen, vårt barn sover hela nätter och vi har gott om tid att vara tillsammans på kvällen! Men det är vi inte, förutom de kvällar vi har sex, typ.

hmm ja du vad gör jag..... jag vet inte!!
känns bara som om vi aldrig borde träffats, det hade vart SÅ mycket lättare om man kärat ner sig i nån annan som e mer som jag... vi hade mer gemensamt innan vi fick barn. men det var opassande "hobbys" så som droger och skit så därför har vi alltså ingenting gemensamt längre. det har vi helt och fullt lämnat bakom oss.
jag e mer en känslosam tjej med intresse för familj och hitta på saker osv, medans han helst sitter inne och spelar data.......
bara ungarna får mat & torr blöja så e det lugnt enligt honom verkar det som=(
aa detta blev rörigt men......

fruis och exi, jag förstår vad ni menar men han är så j'lla envis ibland! Jag ger ett exempel som förekommer ofta. Han tycker att jag alltid ska vara öppen för att lyssna på honom, eftersom han alltid är medveten om allt som pågår. Jag är sån som jag hyperfokusera och gör det ofta. Om han säger nått och jag missar nått ord så jag inte förstår vad han säger och ber honom ta om det så VÄGRAR han. För jag skulle ha hört honom första gången. Som att jag sitter och väntar på att han ska säga nått? Sånt gör mig skitförbannad och jag vet inte om jag orkar leva med det. Han är som ett envist barn ibland!

Tro det eller ej men precis så där är min man också. Han blir asförbannad om jag inte hör av han säger. Och ja, vi bråkar en del om det. Det är ju inte bara en person som måste anpassa sig efter den andre utan man måste anpassa sig efter varandra. Din kille "kan" inte bara vägra att prata om saker om han vill fortsätta vara tillsammans med dig. Sedan måste man ju kunna diskutera saker ur fler perspektiv än sitt eget, utan att komma med anklagelser osv.

För vår del innebär det: Jag vet att min man blir skitirriterad när jag inte hör för att han upplever det som att jag inte respekterar honom som person. Det gör honom arg. Min man vet att det är större sannolikhet för att jag hör vad han säger om han först kallar på min uppmärksamhet genom att använda mitt namn först och vänta tills han märker att jag lyssnar.

Vi har på våra tio år tillsammans inte kommit fram till en gemensam sanning. Han tycker fortfarande att jag borde vara mer som honom och höra allt precis som han gör (fast det gör han faktiskt inte, han är bara blind inför de gånger han faktiskt inte hör vad jag säger). Jag hävdar fortfarande att jag är som jag är och att han borde lära sig att kalla på min uppmärksamhet först. Varje gång vi tar det här varvet blir vi lite klokare och lär oss lite mer att tänka ur den andres perspektiv. Vi försöker också vara tydliga med hur vi känner och varför. Alltså inte bara skrika utan förklara varför man är arg eller ledsen eller vad man nu är. Vi är också mycket bättre nu på att snabbt lugna ner oss och fokusera på att lyssna på den andres sida av saken istället för att döma beteendet i sig.

Som sagt, det går att leva tillsammans fast man är olika men det kräver också att bägge parter är överlåtna till relationen och beredd att göra vad som krävs för att den andre ska må bra.

Jag var tillsammans med en kille i 7 år.. vi älskade varandra så mycket att det gjorde ont. Men,,, oj vilka bråk vi hade.... nu i efterhand...jag skulle lämnat honom 7 år tidigare. även om han behandlade mig som en prinsessa(ibland) så vägde det inte upp ...

Nu kan jag känna att jag förlorat 7 år av mitt liv.

vi hörs annu ,,,men inte på det sättet...omöjlig kärlek. Nu e jag lite bitter och har svårt för att ta nåt istället och lever därför ensam..

Lycka till men ta inget skit.

vissa passar man bara som vänner med tyvärr.

Anonym (olik) skrev 2009-06-28 09:59:59 följande:

Älskar man varandra så måste man ju ha lite överseende med varandras olikheter...
Tror alla stör sig mer eller mindre på ngt den man har relation med...

Jag säger och berättar oftast saker som min sambo inte hör...kan berätta RIKTIGT viktiga saker för han och han lyssnar...tror jag...sedan påstår han att det är jag som har röster i huvudet el får för mig att jag sagt saker och ting osv...

Tycker det är skit jobbigt...samtidigt som jag inte tycker det är något att tjafsa om...

Därför tror jag det är väldigt viktigt att välja tillfälle då man tar upp saker och ting...visst man ska ju kunna prata om allt när som helst...

Men vissa perioder så är man mer mottaglig ( tror jag iaf )...
Och man måste försöka välja tillfälle...visst sedan kanske man inte synkar i att du känner att nu kan jag ta upp detta, samtidigt som han verkar mottaglig...

Men man måste ändå kunna säga till varann att : Vi måste prata om hur vi ska ha det, hur vi ska lösa det här osv...

Nu är jag ingen expert på ämnet, men det funkar för oss....och visst bryter helvetet löst ändå emellanåt....men det tror jag det gör hos de flesta...

Men just att ta problemen då man inte är mitt i dem tror jag är viktigt...för jag får inget vettigt ur min sambo då han är helt galen...å jag säger nog inget vettigt själv eller då man är mitt uppe i ett "bråk"...

parpsykolog?

Ja, det finns tdligen flera som är väldigt olika inom en relation...Vi har det jobbigt emellanåt framförallt nu, livet är helt upp och ner, jag är mer eller mindre sängliggande och bebis no 2 kommer snart + en trotsig 2 åring och hus reparationer. Vi hade ett ordentligt samtal för några veckor sedan men jag tror inte att det hjälper, det blir bra ett tag sedan sakta återgår livet till det vanliga.

Vi är olika på ett lite annat sätt. Jag är frammåt, social, engagerad, vill hitta på saker, drivande, krävande...etc

Min sambo är tystlåten, blyg, inte så social, gärna hemma men kan åka på middag å så till vänner om det är "rätt" vänner, inte mycket till verkstad.

Han gillar att sitta vid datorn, spala spel, skruva lite etc, spela/måla warhammer och spela/läsa rollspel.

Vi har köpt hus och med allt vad det innebär. Det är jag som håller i i stort sätt alla trådar kring huset, tycker att det är bådas ansvar men det fungerar inte, det finns ingen GO i min sambo och detta gör mig så vansinnigt frustrerad.
Han är tyst som en mus säger inte ett ord i onödan, just nu är blir han väldigt lätt irriterad framförallt på vår trotsiga 2 åring. Han avskyr när jag tjatar om olika saker som ska göras tex. Det är flera saker vi behöver ha gjorda inför bebis ankomst, jag sa vad det var, inget hände, jag skrev en att göra lista, inget hände - vi hade samtalet fortfarande inget händer och skulle jag påminna honon skulle han bli så där sur, irriterad, och ge mig du är jobbigast i världen - blicken.

Vi är olika på alla plan, vi gillar HELT olika mat, har HELT olika intressen, HELT olika filmer, serier, musik en av de saker vi faktiskt har gemensamt är inredning...tack och lov...

Ställer mig samma fråga som du TS, vet inte var jag ska göra! Vill ju inte lämna familjen, det skulle adrig falla mig in, men HUR ska man få iordning på sånt här, det är skitsvårt. Ska man vara bita ihop och göra allt själv och han får dola på med sitt??? Nä, ALDRIG att jag tar hand om allt själv...Vi har delat upp hushållssysslorna och det funkar ganska bra...men det är ju så mkt mer.

Det här med samma filmer har jag funderat på - ni kan itne kompromissa? Att den här fredagen får du välja och den andra får han välja?
Det är svårt att få det att funka här för om jag föreslår en film som jag vill se, då kommer han aldrig till skott, fastnar framför datorn och det blir ingen film...

Har tyvärr inte så mycket att komma med....mer än att vi har liknande problem....sorry att det blev ett väldigt långt inlägg.

Jag och mitt ex träffades för 6 år sedan.
Vi var tillsammans 2 månader, resten har vi varit kks, vänner, dejtat, försökt gå vidare med andra men hamnat hos varandra igen eller vänstrat med varandra, en karusell, vi kommer ingenstans fast vi älskar varandra, det är otroligt slitsamt!

Jag å min gubbe har varit ihop snart 20 år. Det har varit stormigt, man ska lixom skavas imot varann för att till slut passa ihop något så när.
Som två bitar i ett pussel som bara nästan passar ihop.
Vi börjar lära oss (tror jag) att förstå olikheterna, vi är extremt olika. Dels det typiska man å kvinna tjafs, han översocial jag hemma typ, vi har inte samma humor gillar inte samma filmer, han har hobbys.
Ärligt vet jag inte varför och hur det blivit hela 20 år, Men jag har i skrivande stund inga funderingar på att gå. Men otaliga gånger har det varit SÅ nära att jag lämnat han.
Att sätta sig själv med små barn bör man ju tänka till många gånger. Och dom kommer inte vara små för all framtid. Vänta är mitt råd.

kanske du kan gå ut med vänner och äta ibland och att han får egentid med vänner. då får ni som ni vill men kanske lite ibland på avstånd. sånt kan behövas :)

gå ut på en promenad själv ibland. sen kanske ni kan hitta intressen ni har gemansamt,. några kanske det finns? satsa på att göra sånt tillsammans? även om man är väldigt olika finns det några punkter man kan gilla som ett par? ta vara på de? kanske de bästa råden man kan ge. alla är vi unika. kom ihåg det :)

Skönt i alla fall att läsa att alla inte passar ihop som hand och vante. Det som är så frustrerande är att vi faktiskt en gång gjorde det. Vi var sååå lika, hade samma intressen, samma musiksmak, samma värderingar (fast det har vi till stor del fortfarande, och det är väl därför det ändå fungerar så pass som det gör!). Nu har vi båda utvecklat andra intressen, eller framförallt han, som är en HELT annan värld. Dessutom har vi typ bytt personlighet. Det var HAN som brukade vara helt spontan och JAG som var strukturerad och nu är det precis tvärtom. Det är jättekonstigt.

Det där med filmer, ja det blir väl ofta så att en biter ihop och ser en film som är dålig. Men ofta är det han som hyr film på väg från jobbet och även om jag då ber om en specifik film så kommer han hem med nått i stil med dum och dummare eller nått med jättemycket våld och jag HATAR såna filmer. Det enda som vi båda gillar är thrillers men det har vi typ sett alla i videoaffärn nu känns det som. Och på listan är en hel hög med komedier jag vill se som han inte är interesserad av alls. Skulle vara så kul att se dem med nån tjejkompis men jag har inte några sådana kompisar tyvärr .