Bonusföräldrar: Behandlar ni ALLA barn lika?

Jag är bonusförälder och jag röstade Nej.

Innan jag fick egna barn, sa jag; "Jag älskar NN så mycket. Det är som om han vore min egen."

Nu har jag två egna barn. Tyvärr kan jag inte älska bonussonen på samma sätt.
Dels bor han inte hos oss och det gör ju att vi inte känner varandra lika bra som jag känner mina barn.
Dels är det något extra med "egna" ändå.

MEN, jag anstränger mig för att behandla dem lika när han är här. Han ska alltid känna sig älskad och välkommen i vårat hem!
Sen är jag inte mer än människa och når inte hela vägen fram i alla lägen.

svarar för min sambo, som är bonuspappa
kärlek fanns och finns, men när de egna barnen kom blev det skillnad.

Jag är själv bonusbarn, min mamma lovar och svär att "pappa" älskade oss lika mycket...jag tror inte det.
jag vet bara att jag älskade min bonuspappa mer än min riktiga.

Usch, jag tycker så himla synd om bonusbarnen.

Visst att man inte älskar dom på samma sätt, MEN jag frågade inte om det.. utan om ni som vuxna människor BEHANDLAR alla barnen LIKA... alltså att ni bryr er om dom på samma sätt.. så att barnet får känna kärlek?

Jag har tyvärr inte längre bonusbarn. Men har haft. Och jag behandlade han lika som min egen son, gjorde ingen skillnad på dem. Visst när man ska köpa saker o så blir de skillnad, men det va bara för min son bodde hos oss jämt o min dåvarande killes son bara spendera halva sin tid hos oss så han fick även kläder hos sin mamma.
Jag saknar honom nästan varje dag sen vi flytta isär. Har dock turen att få ha honom ca 1 dag i veckan. O nästa vecka ska han med mig o min son på semester i 5 dagar!!

Skottan: Tänk om alla bonusföräldrar kunde vara som du.. vad bra barnen skulle ha det

Ja det gör jag. älskar mina bonusar högt och vill att de ska ha det bästa. Jag saknar dem massor när de inte är här och har kontakt med dem över nätet eller mobilen varje dag, för jag vill höra att de har det bra och vad som har hänt i deras liv. Nu är mina äldre och har blivit mer som några nära vänner till mig fast väldigt unga såna, de är 19, 17 och 16.

Jag blir förbanad när jag läser här på FL om hur många barn som faktiskt lever i familjer där det finns vuxna som avskyr dem och inte vill ha dem i sina liv, tycker att det är skrämmande att den vuxna inte tar sitt ansvar och lämnar förhålandet då.

Nej, av den enkla anledningen att de var såpass gamla när vi träffades att vi aldrig fått till den där "kärleksrelationen".
Jag gillar dom, de är jobbiga (det är tonåringar nu...då har man bulgur till hjärna ) vi kramas (tjejen i alla fall) vi har kul ihop.
Men min son är 2,5 år... han får mer kärlek... han blir mer ompysslad... det beror mer på hans ålder än att han syskon är bonusar. Tonårsgrabben kräks ju när han föräldrar gullar med honom... tänk er en bonusmamma som håller på och ska kramas då? Patetiskt.

Och vilket jäkla dravel om "lika mycket värda"... herregud... som människor så är alla självklart lika värda... som medlemmar i familjen är alla lika värda... men INGET barn har samma värde som MITT barn... för mig! So shoot me.