Bonusföräldrar: Behandlar ni ALLA barn lika?

Alltså egentligen tycker jag det här är en fråga som inte är så enkel som att antingen behandlar man lika eller inte.
I vår familj har vi dels olika roller, jag är inte bioförälder till ett av barnen medan min man är bioförälder till alla tre. Han är likadan mot alla sina barn, jag står väldigt mycket närmre våra gemensamma, alltså mina biobarn. När det gäller prylar och sånt så är det ingen skillnad från min/vår sida. Alla barn får det de behöver, ingen av dem är bortskämd och överöst med grejer men de har det de behöver.
Inget av barnen blir utstött, utfryst, åsidosatt eller på något annat sätt illa behandlat. Alla barn får ibland finna sig i att stiga åt sidan för att något av de andra barnen behöver fokus för tillfället, och det gäller alla tre barnen lika mycket.

Att JAG sedan inte har samma sätt emot min mans dotter som mot mina egna tycker jag är irrelevant i vårt fall. Min mans dotter var 8 år när vi träffades. Mina egna barn är 3 och 1. Det är otroligt stor skillnad i hur man är med småbarn och bebisar jämfört med hur man är med en tonåring. Jag kan inte vara likadan med dem!
Dessutom har jag andra känslor för mina barn, något som för mig är självklart, men det innebär inte att jag hatar/fryser ut/behandlar illa/mobbar eller vad man nu kan läsa in det.
Det innebär rent krasst att jag har en slags relation till mina biologiska barn, den är väldigt känslomässig, fysisk och omhändertagande. Sen har jag en annan relation till min mans dotter som är mer "trevlig", lite stel ibland och inte alls naturlig på samma sätt. Det är så och har alltid varit så, och det är något som jag inte vet om och i sådana fall hur vi skulle kunna ändra. Eller ens om det är något som behövs!? Vårt vardagsliv fungerar bra och alla trivs hemma, mer eller mindre beroende på omständigheterna för tillfället såklart, men så som det är i de flesta familjer där man har både tonåringar och småbarn.

Jag kan tillägga att jag inte heller känner mig ledsen eller upprörd över att min mans dotter inte har samma typ av relation till mig som till sin mamma. Hon står otroligt nära sin mamma (på gott och ont för hon "hatar" henne ibland också), kramas och pussas och ringer och smsar henne att hon saknar henne och så när hon är här, något hon aldrig gör vare sig till sin pappa eller mig. Men varför skulle jag känna att det var fel eller dåligt? Min mans dotter är medveten om att våra inbördes relationer är olika, hon har inget krav på sig att se mig som en "mamma" och jag har inget krav på mig att se henne som en "dotter", och det av den enkla anledningen att det inte utvecklades så i vår familjekonstellation. Och det fungerar bra ändå!

Det är mycket här på fl som jag inte förstår... men jag inser också att många av trådarna här är startade i ilska och frustration över en livssituation som blivit för mycket.
Jag tror det är väldigt sällsynt att det är en elak styvmamma a la Askungen bakom tråden utan det är snarare en helt vanlig kvinna, som gick bet på försöken att få det att funka.
Att gapa och skrika om egosim, "du visste vad du gjorde", "du är vidrig och jag hoppas du aldrig få egna barn" och andra trevligheter som jag sett i trådarna hjälper ju varken ts eller barnen.

Bara för att jag inte lever i ett rosa fluff där man kramas och gullar och alla älskar alla barn till höger och vänster, innebär inte det att mina bonusar har det svårt på nåt sätt. De är pissjobbiga, precis som vilka tonåringar som helst... men jag har inte genomgått den där lobotomin som biomammor har som kan älskar sina barn hela vägen till Kina och tillbaka TROTS att de är tonåringar.
När jag snubblat in i hallen, över väskor, skor och skräp, kommer in i köket och det ser ut som om någon slängt in en handgranat, när fredagskvällen består av en tonåring och ringer och skriker att vi är dumma i huvudet för att vi inte hämtar honom, hormonstinn tjej vrålar att ingen älskar och förstår henne och hon önskar att hon vore död för killen har gjort slut... ja, då önskar jag fan ta mig att de aldrig existerat, eller att de åtminstone växer fort och flyttar till eget. Sorry, men jag är inte övermänsklig för det är pissjobbigt när ungar är såna. Det må vara normalt på längden och tvären och vilken bioförälder som helst kan vittna om det... men JAG får inte säga det... för då kan barnen bli seriemördare och utstötta. Eftersom jag är en elak styvmamma.

Mitt mål är verkligen att behandla dem lika men visst är det svårt ibland. Det blir alltid annorlunda med "sina egna"

Jag kan inte rösta för jag har inga bonusbarn, men tycker det är konstigt att man inte skulle behandla dem lika. Man ska väl behandla alla människor lika oavsett. Jag förstår om man inte kan älska alla på samma sätt men eftersom det inte var det det handlade om så hoppas jag att man inser att alla bör behandlas lika.

Måste fråga... vad menar ni egentligen med att "behandla lika"...?
Samma regler, samma rättigheter, samma ansvar... absolut... (anpassat efter barnets ålder såklart, min 2-5åring, behöver inte dammsuga sitt rum själv... 15-åringen ska göra det)

Samma känslor, nej.... jag älskar min son mer och på ett helt annat sätt.
Behandlar jag olika... jo... det faller sig inte lika naturligt att krama om, mysa med, erbjuda extrahjälp och dyl... för mina bonusar har ju sin pappa (och sin mamma) som gör det. Jag engagerar mig inte i deras skola, mer än att jag tjatar om läxor... deras föräldrar tar ju klassmöten och sånt.
Jag åker och tittar på fotbollsmatcher, men jag är ingen fotbollsmamma som säljer lotter... deras föräldrar gör ju det.
Men när min son går i skolan och spelar fotboll, så kommer jag ju göra det. Så visst behandlar jag olika... men var går gränsen? Ena biomamman tycker jag är en lat jävel, en annan tycker jag lägger mig i för mycket, en tredje skriker att jag är en självisk häxa...

Det jag menade med tråden är just: att vara lika vänlig med alla barnen, att alltid sätta alla barnen framför sina egna behov (som mamma måste man ju ibland det), att låta alla barnen få vara med alla hemma, att inte en bara måste sitta på sitt rum, att ha samma regler för alla... osv.

Det blir ju olika när barnen är i olika åldrar.. men dom barnen som är i samma åldrar ska behandlas likadant enligt mig. Men jag vet att det finns många som inte gör det. Som behandlar sina egna barn som guld och dom andra helt annars..

Nja... alltså... min gräns för att sätta barnen framför mina behov är faktiskt annorlunda beroende på om det är mitt eller mannens barn.
Men å andra sidan så känner ju han lika för ALLA sina barn, så när vi planerar och fixar så blir det jämnt ändå även om mina känslor inför det är annorlunda.