Är det någon som vet hur man bäst bemöter någon som är fast i en offerroll, som tycker synd om sig själv hela tiden, tar inte sitt ansvar, gnäller och manipulerar andra att tycka synd om henne?
Jag tar gärna emot råd och boktips då jag behöver mer kunskap för att förstå hur jag ska hantera den här människan i mitt liv.
Det är svårt att förstå när hon ljuger. Jag uppfattar det som att hon vinklar allt till att det är synd om henne såsom "jag kan inte göra det för jag har så ont i min axel", "jag hittar inget jobb för de ställer så höga krav", "jag hittar ingen utbildning för de kräver att jag ska ha läst matte".. Osv osv..
Det är JÄMT synd om henne och hon kan inte ta ngt ansvar över sin egen situation för hon är ju ett offer för omständigheterna. Hennes man, som är min bror, måste försörja henne för hon stackarn klarar ju inte av att jobba etc etc..
Hon vinklar allt till att hon är offer men hur bemöter jag hennes axelsmärta som jag inte vet hur den är eller mattebetyg som jag heller inte vet ngt om?
Tja, det är ju vad min bror kan göra som hennes make men det hjälper ju inte mig. 
Jag vill veta hur jag bäst bemöter människor med offerkoftor?
Nu tjatar hon inte om sina offeridéer (hon ältar inte) men så fort det kommer på tal ngt om jobb eller utbildning så kommer hennes undanflykter från att ta ansvar. Helt hopplöst. Jag kanske bör ifrågasätta hennes undanflykter mer?
Bra sagt! Så sant!
Jag tänker att förmodligen kommer hon vara min svägerska länge, säkert livet ut (min bror är väldigt gammaldags och tror inte på skilsmässa, dessutom är han en toffel). Det jag vill är att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till henne så att jag inte förstärker hennes offerroll men ändå inte förstör relationen mellan oss. Det är en balansgång. 
Och vad är skillnaden?
Isf är det ju det hon håller på med.
Offerroll kan ju alla hamna i mer eller mindre, tillfälligt, men så finns det de som fastnar i offerkoftan. Men att dominera-underifrån-rollen är ju skit. Kan det vara så att en människa som haft en skituppväxt lärt sig denna strategi och det är det enda hon vet och kör med? Det pissiga är ju att hon aldrig fattar att det är dags att växa upp, ta sitt eget ansvar och behandla medmänniskor på ett schysst och redigt sätt!
Ja, det är också vad jag har tänkt. Neeej men hon har fastnat i sin offerroll och blivit förlamad tydligen för hon har sagt upp sitt jobb, går bara hemma och småpysslar medan hennes make får försörja henne och de har det väldigt tajt ekonomiskt men ändå bidrar hon inte med ett öre. Hon är helt utanför systemet (är inte med i arbetsförmedlingen, inte sjukskriven, nada!) och har varit det i ett år nu. Under det här året hade hon gott om tid på sig att läsa upp matten för att sen kunna vidareutbilda sig men icke sa nicke. Det var (och är) sååå synd om henne så hon måste vila upp sig och ägna sig åt lite konstärliga sysslor (som jag inte har sett röken av).
Men samtidigt så är det upp till min bror att säga ifrån, sluta bete sig som en toffel utan bete sig som en man. Hon är både offer, manipulativ och dominant beroende på vem det är hon är med.
Hon har provat men tycker inte att det hjälper, har bara knaprat värktabletter hon fått från doktorn. Hon bär på en rejäl övervikt (mkt bukfetma) och har bara gått upp i vikt. Att hon får kroppsliga krämpor ser inte vi som så konstigt med den övervikten men att hon skulle själv försöka göra ngt åt det som att träna muskulaturen runt axeln, neeeeej det gör hon ej. Hopplöst fall? Det är som att jag har gett upp att försöka få henne att vakna upp ur offerrollen.
Verkligen! Hon kommer nog inte förändra sig för varför skulle hon det? Hon har ju det så bekvämt, det är nog bara upp till brorsan att stampa ner foten och säga att hon får dra sitt strå till stacken också.
Sant. Offer och att ta ansvar är varandras motsatser.
Ingen fara Anoel!
Att fastna i bitterhet är en hemsk rävsax för ju längre tiden går desto svårare och pinsammare är det att ta sig ur den, därför kan jag tänka mig att flera väljer att stanna kvar i bitterheten för de vet inget annat sätt. Att erkänna för sig själv och för andra att mitt beteende förut var så uppenbart fel känns värre än att öppna sig, bli vänlig och förbättra relationen.
Oavsett yrkesroll så kan människor ha mkt med sig i bagaget men det är synd om/när det drabbar patienter/klienter/kunder. Att hon blev förolämpad av att bli rekommenderad mer egenterapi visar ju bara på att hon saknar självinsikt what-so-ever.
Ingen fara Gulletroll! Det har varit intressant för mig att läsa om "ditt" också.
TAck för uppmuntrande ord!