Offerroll

det är skillnad på offer-rollen och dominera-underifrån-rollen.

Ja, det är också vad jag har tänkt. Neeej men hon har fastnat i sin offerroll och blivit förlamad tydligen för hon har sagt upp sitt jobb, går bara hemma och småpysslar medan hennes make får försörja henne och de har det väldigt tajt ekonomiskt men ändå bidrar hon inte med ett öre. Hon är helt utanför systemet (är inte med i arbetsförmedlingen, inte sjukskriven, nada!) och har varit det i ett år nu. Under det här året hade hon gott om tid på sig att läsa upp matten för att sen kunna vidareutbilda sig men icke sa nicke. Det var (och är) sååå synd om henne så hon måste vila upp sig och ägna sig åt lite konstärliga sysslor (som jag inte har sett röken av).Men samtidigt så är det upp till min bror att säga ifrån, sluta bete sig som en toffel utan bete sig som en man. Hon är både offer, manipulativ och dominant beroende på vem det är hon är med.

Just detta stämmer så otrooooligt väl in på en nära släkting! Jag googlade termen dominera-underifrån men hittade ingenting. Är det någon som vet om det finns någon bra psykologisk term för just det som Gulletroll beskrev ovan?? Denna släkting har inte funnits i vårt liv sedan 4 år tillbaka, då äldsta barnet föddes. När vi berättade om att vi väntade vårt första barn kunde släktingen inte glädjas eftersom h*n hade en vän som var sjuk samt en väns mamma som var sjuk.. Ehh.. När min pappa svävade mellan liv och död efter en hjärnblödning pendlade jag och mina anhöriga mellan gråtattacker och skrattattacker. Det innebar ju inte att vi älskade pappa mindre, det var bara det att behovet av att skratta fanns där också mitt i allt elände. När äldsta barnet hade fötts tog släktingen avstånd då personen i fråga tyckte att vi låste in oss och "levde i en bubbla" (konstigt med första barnet som dessutom hade kolik). Så när sonen var 6 veckor fick vi tre maskinskrivna A4-sidor fullt med anklagelser och förolämpningar.Under åren som gått har min ilska sjunkit och efter några försök gick personen med på att träffas för knappt två veckor sedan, och fick då se vår äldste son för första gången sedan han var 6 veckor, och den yngste för första gången alls. Släktingen pratade med barnen men visade klart och tydligt att vi (jag och maken) bara var nödvändigt ont för att få träffa barnen. H*n pratade inte med oss, svarade endast på tilltal. Det var som att 4 år aldrig gått, snarare 4 dagar. H*n är så jäkla bitter över det h*n inte fått i livet istället för att uppskatta det h*n HAR fått. Jag försökte visa min vilja att lösa konflikten genom att innan vi åkte säga att jag hoppades att vi skulle ses snart igen. H*n svarade mig "Vi kommer aldrig någonsin att kontakta er. Vill ni något så vet ni vart vi finns". Sträcker man ut en hand så kan man räkna med att få den avhuggen vid axeln..Kan tillägga att min släkting utbildat sig inom psykologi och under egenterapin rekommenderades fortsatt terapi.. vilket h*n blev oerhört förolämpad av.Förlåt att jag kapade tråden TS!

Jo, att vara ett offer är ett utmärkt sätt att få som man vill. Men när jag funderat har jag hittat mest kvinnor som "blir sjuka" för att få som de vill. Är det nån annan som har en annan erfarenhet? Är det mer accepterat att kvinnor har värk eller annan sjukdom och då förväntar sig sjukdomsvinster och att alla ska ta hänsyn till dem. I praktiken blir det att göra som de vill.

Jo, du har ett eget liv. Och du kan inte hjälpa din mamma så länge hon inte vill ändra på sin situation. Och att hon spelar på dina skuldkänslor är ett varningstecken. Du är inte ett dugg elak. Snarare är det din mamma som är det. Man blir trött av att jobba heltid och sen ta hand om sitt hem. Och att först hjälpa nån och bara få otack. Dags att sluta Gulletrollet! Även om hon är skadad är hon en vuxen person med ansvar för sina relationer till dig! Vill hon att du ska komma får hon lov att bjuda till? Hon låter som min svärmor. Så stå på dig!Kramar

Stå på er Gulletroll och Sashimi! Livet har så mycket att erbjuda.