extramamma/kontaktperson/familj

Jag kan förstå hur du känner. I alla fall till en del... Jag känner ofta likadant. Jag har alltid bara haft min mamma. Visst har jag träffat släktingar någon gång om året, men bara över dagen och ingen har någonsin "sett" mej, i betydelsen sett att jag behövde hjälp.
Vi flyttade jämt och jag har bott i hela Sverige (32 flyttar) vid 26 års ålder. Mamma hade det alltför svårt själv för att orka bry sig om mej. Hon misshandlade mej inte särskilt ofta med fysiska slag, men dagligen med psykisk terror.

Jag har ändå haft tur! Jag är gift med en man som bryr sig om mej, och jag har välsignats med insikten att inget av det var mitt fel. Men, inget har någonsin kunnat fylla upp den där känslan av total ensamhet, att vara helt utlämnad till en värld som inte bryr sig. Jag känner precis som du att jag önskar att någon (föräldrafigur) brydde sig om mej och kunde hjälpa mej med något. Min dröm var länge att få åka hem till "föräldrarna" som alla mina kompisar gjorde när det var för mycket månad kvar i slutet av pengarna, och bara få middag. Istället var min roll att ta av pengar jag inte hade och handla till mamma så att hon fick middag.
Det känns ofta så dumt att gnälla om hur jag haft det när det finns så många som har det värre. Men jag har i alla fall börjat förstå nu att jag har rätt att vara ledsen, arg, bitter, rasande och utmattad...

Jag tror aldrig att jag kommer att kunna "släppa det" och gå vidare. Jag får nog behålla det och försöka vara tillräckligt klarsynt kring vilken känsla som hör hemma var. Annars riskerar man att hamna riktigt fel, har jag märkt. Och helt enkelt bearbeta min uppväxt under resten av mitt liv.
Jag önskar oxå, av hela mitt hjärta, att jag bara kunde hoppa in i 'Sjunde Himlen' och få två perfekta föräldrar och fem underbara syskon, men tyvärr lever man bara en gång och jag hade inte sån tur. Istället räknar jag med att min framtid har så mycket mer att erbjuda, eftersom min historia varit så mörk. Oavsett vad livet har att ge dej i framtiden så tror jag att det är viktigt att du kommer ihåg att du själv är den enda som inte kan fly undan ditt liv. Det är ditt oavsett om du vill det eller ej. Om du inte är hel själv, så kommer ingen annan kunna laga hålet...

Du är inte ensam!

Ja, tänk den som det visste... För min del har det krävts psykologhjälp för att ta mej dit jag är idag. Då jag åtminstone kan se en framtid, trots sorgen över det jag gått miste om. Men om jag någonsin kommer att "må bra", det vet jag inte...

Jag har bara tipset att fokusera på små, små saker som du kan förändra själv. Om du är social kan du kanske finna vänner genom gemensamma intressen? Själv håller jag på med hästar och hundar. Då jag flyttat så oerhört mycket har jag inga 'gamla' vänner, men jag har hittat några få riktigt bra nya vänner genom mina intressen. Jag har dessutom jobbat mycket ideellt i min klubb vilket lett till att jag fått ett kontaktnät, även om folket där kanske inte direkt är 'vänner'.

Inget kan ersätta en riktig familj, men bra vänner kan åtminstone göra livet lättare.

Hoppas du mår lite bättre idag! *kram*