• Anonym (hopp?)

    Lyckliga slut för stormiga relationer!?

    För att sammanfatta det hela kort: Jag blev kär i en kille 2004 och vi inledde ett stormigt av och till förhållande som tog slut helt 2006 då vi hade flyttat ihop alldeles för tidigt i ett renoveringsobjekt.
    Jag har inte blivit intresserad av någon annan sedan jag träffade honom, det känns som min livskamrat och jag kan inte se mig ihop med någon annnan.
    Jag har sagt upp kontakten flera ggr. efter att vi gjort slut eftersom jag har känslor och han har det inte (säger han). Då bleknar mina känslor men jag blir inte kär i någon annan. Han envisas med att återuppta kontakten efter ett tag eftersom han verkligen vill vara kompis med mig, han tycker att jag är underbar. Nyss hade vi sex igen (för första gången sedan vi gjorde slut), på hans initiativ, och han säger att jag är den bästa han nånsin haft sex med. Vi har haft sex flera ggr och det är verkligen toppen.
    Jag trodde vi hade nåt på G igen och vi pratade om det men han säger att han inte har känslor, iaf inga känslor han tänker utforska. Anledningen är att han skäms inför sina kompisar och han har sina PRINCIPER! Han säger att han inte tror på att man kan bli ihop med ett ex och att vi har för mkt i bagaget samt att han oroar sig för vad hans kompisar ska säga (de fick ett skevt intryck av mig i vårt fd. förhållande). Ändå vill han vara kompis med mig eftersom han tycker att jag är rolig, underbar och go. Men han kan inte fortsätta ha sex med mig, fastän vi är singlar båda två och vi tänder på varandra (fortfarande). Han påstår att han letar efter den livslånga kärleken men alla hans förhållanden efter mig har tagit slut när nykärleken försvinner... Han vägrar samtidigt utforska sina känslor för mig eftersom han inte bara "tror på det". Hade vi inte haft ett förflutet däremot så hade han velat utforska detta... Jag hävdar att vi har förändrats massor de senaste 3 åren och att vi visst kan få det att fungera om vi ger det tid.

    Vad fasen är det här!? jag känner ju att vi har något eftersom vi är väldigt attraherade av varandra samt att vi är väldigt bra kompisar men han bara förnekar det! Någon som har befunnit sig i en liknande sits med ett destruktivt förhållande p.g.a. starka känslor och uppbrott bakom sig som slutar bra ändå?? Situationer där killar vägrar att känna efter och intalar sig själva att de inte har några känslor?
    Jag vill ha era erfarenheter av krångliga killar och par som hittar tillbaka till varandra igen, efter bråk och tid ifrån varandra! Säg inte att jag ska skita i den här killen rakt av, det har jag hört tillräckligt många ggr.

    Kan det här bli bra? Han säger att han inte tror på att människor som är menade för varandra hittar tillbaka till varandra förr eller senare. Samtidigt som han letar efter den livslånga kärleken. Hans pappa har krånglat till det ytterligare genom att säga att han minsann har vart nykär i sin fru i 20 år!

    ursäkta att det blev långt, egentligen är allt detta svårt att förklara men finns det lyckliga slut?

  • Svar på tråden Lyckliga slut för stormiga relationer!?
  • Anonym (hopp?)

    Anonym (samma) skrev 2009-07-18 14:31:53 följande:


    Hej TS och alla andra!Skrämmande men efter att ha läst om din berättelse så kan jag säga att jag har nästan en identisk situation här...Mitt ex vill inte bli tillsammans bla för att han är livrädd för att det ska bli som förra gången och det vägrar han. Dessutom skäms han för allt han gjort osv, också väldigt principfast kille.Efter vi gjort slut för 1½ år sedan så har vi ändå fortsatt träffas. Nu sa jag till honom vad jag ville och han tycker nu att det bästa vi kan göra är att inte ses på ett tag och se hur det känns. Han vill ändå under den här tiden höras av, vilket jag inte vet o det är bra eller dåligt att göra det.Jag saknar redan ihjäl mig trots att det bara gått någon dag. Jag vet att med lite mer kommunikation och bättring från hans sida skulle vi ha det helt underbart men han vågar inte.Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan ju fortfarande inte gå vidare för nu ska vi ju bara inte ses på ett tag, ingenting är ju avslutat.
    Lider med dig Det där med att inte höras av gör ju att känslorna bleknar men det går inte att träffa någon annan eftersom man vet vart man har sitt hjärta innerst inne. Och när man börjar umgås igen så smyger sig känslorna sakta men säkert på!
    Hur ska man egentligen komma vidare? det är så frustrerande när han vägrar p.g.a. sina principer och för att han har en felaktig uppfattning om vad livslång kärlek innebär (tack vare kompisar och sin pappa).

    Jag känner precis som du, med bättre kommunikation och lite engagemang från hans sida så skulle det kunna bli underbart!

    Hur länge var ni ihop och vad hände?

    Vi var "bara" KK´s i ett halvår när vi först träffades 2004 och jag dumpade honom när han sa att han var kär i min kompis ich ville försöka få en chans hos henne eftersom hon blivit singel. Sen träffades vi ett år senare och blev ihop, flyttade ihop efter ett halvår och flyttade isär igen efter några månader. Sedan dess har vi haft kontakt till och från... tilläggas ska att han nu påstår att han blev SÅ sårad när jag dumpade honom som KK eftersom han hade så starka känslor för mig. Ändå sa han att han tyckte sexet var sådär och att han ville satsa på vår gemensamma kompis istället för oss. Hur ska man någonsin förstå vad han vill och känner eftersom han uppenbarligen inte kan uttrycka sig på ett vettigt sätt?
  • Anonym (samma)

    Alltså nu är jag i den situationen då vi gjorde slut känns det som. Det var ungefär likadant, han ville då med fortsätta höras. Men om vi då hörs av nu ibland så kommer man ju ändå inte riktigt kunna känna efter, känslorna svallar ju upp så fort man hör honom eller blir påminnd, förstår inte..
    Vi var tillsammans i bara 8 månader, bodde ihop ca 3 månader. Han lämnade sin flickvän då för att vara tillsammans med mig och jag lämnade min pojkvän. Allt skedde väldigt fort, fick inte tid till något annat.
    Efter att vi gjort slut (mycket pga kommunikationen kan jag tycka och att han behöver bearbeta mycket) hördes vi som sagt av och efter 2 månader ville han träffas igen och det blev helt underbart. Han sa samma sak då att han är livrädd för att samma sak ska hända igen och vi skulle ta det lugnt. Sen har det gått lite upp o ner.
    Jag kan tycka att vi har ju fortfarande inte fått ett avslut (detta är ju bara på prov) och sålänge man inte fått det (han har saker kvar hos mig osv) så kan man inte gå vidare. Det går inte.
    Ett avslut för mig iaf är då man säger att ok nu lägger vi ner det här, ingen ide att försöka testa olika saker för att se hur det känns osv. Nu är det slut helt enkelt. Sen hörs man inte av för det bara river upp saken igen.
    Det där med att ditt ex uttrycker sig konstigt är ju jobbigt. Det är jobbigt när de velar så. Svårt att veta vad de verkligen menar och inte menar, ärligt.
    Fega är vad de är, varför inte leva i nuet och våga riskera...

  • Anonym

    Hade en extremt rörig men passionerad relation med en man i 2,5 år för en del år sedan. Det var jobbigt, antingen var allt på topp eller så var det precis tvärtom. Det var stora kärleksföklaringar blandat med lögner i en evig sinande ström. Till slut lessnade jag och vi delade på oss. Det var det bästa jag gjort, för strax därefter mötte jag mannen i mitt liv av en slump, han är precis allt jag vill ha och jag slipper åka känslomässig berg- och dalbana.

    Man skall inte ha så himla mycket synpunkter på hur andra lever sina liv (om de inte blir skadade på något sätt). Jag träffade min man när jag var 32. Det är inte för sent, ts!

  • Anonym (samma)

    Ja egentligen varför lägga ner tid på en som inte ens vet vilket ben han ska stå på.
    TS, vad är det som gör att du vill ha honom egentligen? Är han snäll, omtänksam, ger han dig energi?

  • Anonym

    jag är i en lite liknande situation. Det är väldigt frustrerande, och jag _vet_ ju att jag egentligen inte kan göra något; det måste vara upp till honom att inse vad det är han håller på med. Ändå är det så svårt att låta bli att försöka...

  • Anonym (samma)

    Jo jag tror inte det blir bättre av att man ligger på, jag tror att det bästa är att säga vad man känner och sen är det upp till dem. Tror inte det går att försöka tala om för dem hur de ska ta sitt förnuft till fånga... eller vad tror ni?

  • Anonym

    nej, instämmer. Då blir de bara ännu mer motvalls, känns det som... och man vill ju inte ha ett förhållande med någon som man behövt "övertala" att ha ett förhållande med en, men när man VET att det skulle kunna vara fantastiskt är det svårt att bara låta vara.

    Kanske räcker det inte med kärlek...

  • Anonym (samma)

    Jag förstår precis vad du menar.
    Jag har tänkt så många ggr att jag vill förklara för honom om saker o ting. Tex säga till honom att han inte ska vara så feg, sluta skämmas och be om ursäkt istället, försöka analysera ut hans problem så han tänker i rätt banor men det är faktiskt inte min uppgift. Jag tror inte det går in hos honom hur mycket jag än "tjatar" om det.
    Visst kan det blir bra men det där OM:et finns ju med i bilden. Nu är de som de är, men OM han bara hade varit sådan eller förstått detta osv så hade det funkat hur bra som helst, men nu är det ju inte så.

  • murcia

    Varför försöka övertala någon som inte vill (kalla det rädsla, principer)?

    Om personen inte är beredd att möta sin rädsla hur ska han eller hon vara beredd att ta hand om konflikter i ett förhållande. Om han eller hon nu har orealistiska och allt för romantisk föreställning om hur ett samliv ska vara. Låt de ha det. Hur kan ni tro att de ska bli lyckliga med er, när de själva inte tror det. Och kommer ni att vara lycklig med dem?

    Nej, det räcker inte med kärlek. Det behövs mycket mer för att ha ett fungerande förhållande. Kärleken är dock kryddan. Det som lyfter smaken i grytan. Inte det som får det att smaka bittert.

    Kärlek är med att våga släppa rädslan. För där rädslan går in i ett förhållande går ofta kärleken in. Även om det inte är helt enkelt för oss, så behövs det en vilja att lösa saker, vilja att lyssna på varandra och vilja att hitta lösningar. Ensidiga förhållanden kanske funkar för vissa. Men vill ni verkligen ha det så?

    Och vännen till TS och denna kille, säg åt honom att söka hjälp. Det han gör är att syssla med psykisk misshandel.

    Var rädda om er.

  • Anonym (hopp?)

    Anonym (samma) skrev 2009-07-18 15:22:41 följande:


    Alltså nu är jag i den situationen då vi gjorde slut känns det som. Det var ungefär likadant, han ville då med fortsätta höras. Men om vi då hörs av nu ibland så kommer man ju ändå inte riktigt kunna känna efter, känslorna svallar ju upp så fort man hör honom eller blir påminnd, förstår inte..Vi var tillsammans i bara 8 månader, bodde ihop ca 3 månader. Han lämnade sin flickvän då för att vara tillsammans med mig och jag lämnade min pojkvän. Allt skedde väldigt fort, fick inte tid till något annat.Efter att vi gjort slut (mycket pga kommunikationen kan jag tycka och att han behöver bearbeta mycket) hördes vi som sagt av och efter 2 månader ville han träffas igen och det blev helt underbart. Han sa samma sak då att han är livrädd för att samma sak ska hända igen och vi skulle ta det lugnt. Sen har det gått lite upp o ner.Jag kan tycka att vi har ju fortfarande inte fått ett avslut (detta är ju bara på prov) och sålänge man inte fått det (han har saker kvar hos mig osv) så kan man inte gå vidare. Det går inte. Ett avslut för mig iaf är då man säger att ok nu lägger vi ner det här, ingen ide att försöka testa olika saker för att se hur det känns osv. Nu är det slut helt enkelt. Sen hörs man inte av för det bara river upp saken igen.Det där med att ditt ex uttrycker sig konstigt är ju jobbigt. Det är jobbigt när de velar så. Svårt att veta vad de verkligen menar och inte menar, ärligt.Fega är vad de är, varför inte leva i nuet och våga riskera...
    jag tycker att du ska säga det till ditt ex! Säg att du inte vill ha någon kontakt alls för att se om känslorna överlever. Det går inte tat både ha kakan och äta upp den, som bekant. Att ha kontakt river upp allt hela tiden, det har iaf jag fått erfara.
    Ja, vad är det för fel med att riskera lite här i livet! Den största risken är ju att de får ångra sig senare i livet att de inte tog chansen när de hade den...
  • Anonym (hopp?)
    murcia skrev 2009-07-18 17:35:47 följande:
    Varför försöka övertala någon som inte vill (kalla det rädsla, principer)?Om personen inte är beredd att möta sin rädsla hur ska han eller hon vara beredd att ta hand om konflikter i ett förhållande. Om han eller hon nu har orealistiska och allt för romantisk föreställning om hur ett samliv ska vara. Låt de ha det. Hur kan ni tro att de ska bli lyckliga med er, när de själva inte tror det. Och kommer ni att vara lycklig med dem?Nej, det räcker inte med kärlek. Det behövs mycket mer för att ha ett fungerande förhållande. Kärleken är dock kryddan. Det som lyfter smaken i grytan. Inte det som får det att smaka bittert.Kärlek är med att våga släppa rädslan. För där rädslan går in i ett förhållande går ofta kärleken in. Även om det inte är helt enkelt för oss, så behövs det en vilja att lösa saker, vilja att lyssna på varandra och vilja att hitta lösningar. Ensidiga förhållanden kanske funkar för vissa. Men vill ni verkligen ha det så?Och vännen till TS och denna kille, säg åt honom att söka hjälp. Det han gör är att syssla med psykisk misshandel. Var rädda om er.
    möjligt att han behöver söka hjälp för att reda i sina tankebanor och föreställningar om vad kärlek är.

    Jag tror att det är så att man tror att det blir bra om de kkommer över sin rädsla och inser att det KAN funka, att det är accepterat o.s.v. Visst, det märker man ju tydligt om man "tvingat" någon till något, då känns dte ju inte bra ändå och då är det bara att bryta upp. Det är ju just det att man hoppas att han ska överkomma rädslan och upptäcka att det finns något bra och värdefullt där. För det är ju trots allt att personen i fråga VILL umgås med och är attraherad. Det handlar ju inte om att tvinga en okänd människa att leva ihop med en...
  • Anonym (hopp?)
    Anonym skrev 2009-07-18 16:19:06 följande:
    Hade en extremt rörig men passionerad relation med en man i 2,5 år för en del år sedan. Det var jobbigt, antingen var allt på topp eller så var det precis tvärtom. Det var stora kärleksföklaringar blandat med lögner i en evig sinande ström. Till slut lessnade jag och vi delade på oss. Det var det bästa jag gjort, för strax därefter mötte jag mannen i mitt liv av en slump, han är precis allt jag vill ha och jag slipper åka känslomässig berg- och dalbana. Man skall inte ha så himla mycket synpunkter på hur andra lever sina liv (om de inte blir skadade på något sätt). Jag träffade min man när jag var 32. Det är inte för sent, ts!
    Jag har varit där också. Vi funkade inte och jag var tvungen att bryta förhållandet eftersom vi bara skadade varandra. Egentligen behövde vi komma från varandra för att rädda det som räddas kunde.
    Nu, tre år senare umgås vi igen och allt känns toppen. Känslorna har inte svalnat, det känns snarare som att vi kan hitta tillbaka till något. Jag vill inte ha en känslomässig berg och dalbana men i början av ett passionerat förhållande mellan två personer som har dålig självkänsla så blir det lätt så. Det gäller ju att komma till den punkten där det stabiliserar sig och dit kom aldrig vi. Däremot så känns det som om vi är där nu... Vi kan kommunicera med varandra och vi kan förutse situationer som inte är bra för oss.

    jag har levt i 2 stormiga förhållande förut och jag har inte saknat det när de har avslutats. Men den här gången kändes det som o jag träffade den jag skulle leva med resten av livet och det är det som är så svårt att bara släppa...

    Skönt att höra att du har träffat någon som får dig att må bra!
  • murcia

    Men har ni haft ett seriöst samtal?

    Men VILL han? Vill han söka hjälp, vill han prata om sina rädslor, vill han våga trots att han är rädd? Har han sagt att han är rädd? Vet han om det själv? Vad jag tolkar det som så vill han inte just nu (eller kanske aldrig). Du kan inte släppa honom utan går och väntar på att han hör av sig, släpper sin rädsla. Hur mycket orkar du? Tror inte du kan ändra honom, förrän du själv bestämmer dig för hur du vill ja det. Om du nu inte vill ha det som du har det nu.

    Visst kan jag se att du hoppas. Jag blir bara så nedrans trött på dessa killar till relationsfobiker som talar med dubbelt spel till oss trånande tjejer. Allt för att bekräfta sig själva. För hur länge ska du gå hoppas? Tills han blir riktigt dunderförälskad i någon annan flyttar ihop och skaffar barn, fast han fortfarande ringer i fyllan till dig eller ger dig blickar...eller går du där och väntar fortfarande? Kommer han komma till dig och du stå där med öppna armar när han får problem med andra....

  • Anonym (hopp?)
    murcia skrev 2009-07-18 18:41:58 följande:
    Men har ni haft ett seriöst samtal? Men VILL han? Vill han söka hjälp, vill han prata om sina rädslor, vill han våga trots att han är rädd? Har han sagt att han är rädd? Vet han om det själv? Vad jag tolkar det som så vill han inte just nu (eller kanske aldrig). Du kan inte släppa honom utan går och väntar på att han hör av sig, släpper sin rädsla. Hur mycket orkar du? Tror inte du kan ändra honom, förrän du själv bestämmer dig för hur du vill ja det. Om du nu inte vill ha det som du har det nu.Visst kan jag se att du hoppas. Jag blir bara så nedrans trött på dessa killar till relationsfobiker som talar med dubbelt spel till oss trånande tjejer. Allt för att bekräfta sig själva. För hur länge ska du gå hoppas? Tills han blir riktigt dunderförälskad i någon annan flyttar ihop och skaffar barn, fast han fortfarande ringer i fyllan till dig eller ger dig blickar...eller går du där och väntar fortfarande? Kommer han komma till dig och du stå där med öppna armar när han får problem med andra....
    jag är livrädd för att han ska förälska sig i någon annan och skaffa barn.
    Jag orkar egentligen inte mycket mer nu. Jag är trött på det så in i helvete men vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Borde bara sluta höra av mig men jag är så svag varje gång HAN hör av sig igen.
  • Anonym (hopp?)
    murcia skrev 2009-07-18 18:41:58 följande:
    Men har ni haft ett seriöst samtal? Men VILL han? Vill han söka hjälp, vill han prata om sina rädslor, vill han våga trots att han är rädd? Har han sagt att han är rädd? Vet han om det själv? Vad jag tolkar det som så vill han inte just nu (eller kanske aldrig). Du kan inte släppa honom utan går och väntar på att han hör av sig, släpper sin rädsla. Hur mycket orkar du? Tror inte du kan ändra honom, förrän du själv bestämmer dig för hur du vill ja det. Om du nu inte vill ha det som du har det nu.Visst kan jag se att du hoppas. Jag blir bara så nedrans trött på dessa killar till relationsfobiker som talar med dubbelt spel till oss trånande tjejer. Allt för att bekräfta sig själva. För hur länge ska du gå hoppas? Tills han blir riktigt dunderförälskad i någon annan flyttar ihop och skaffar barn, fast han fortfarande ringer i fyllan till dig eller ger dig blickar...eller går du där och väntar fortfarande? Kommer han komma till dig och du stå där med öppna armar när han får problem med andra....
    glömde svara på din första fråga. Vi har haft ett seriöst samtal om detta. Då sa han att han inte ville utforska sina känslor eftersom han var rädd för vad hans kompisar skulle tycka (de har en snedvriden bild av mig efter vårt förhållande). Jag frågade om det hade varit annorlunda om vi INTE hade haft ett förflutet och han sa att han isåfall hade velat ge det en chans...
  • murcia

    Men om kompisarna har en snedvriden bild av ert förhållande, så är det han som har gett den eller? Nu är det ju så att vi gärna beklagar oss hos våra vänner, men sällan berättar det som är bra. Tror de flesta av våra vänner har rätt snedvridna bilder av våra förhållanden.

    För mig är detta inte att han inte vågar eller är rädd för vad kompisarna skulle tycka. Ni är ju vänner och umgås tillsammans?

    Utan han är inte tillräckligt intresserad. Min tolkning, tyvärr.

  • Anonym (M)

    Jag, som vän till både ts och lite även killen, har varit inne på det här med att han borde söka hjälp, eller ja, tala OM för honom att han verkar ha allvarliga problem som förmodligen kommer att förhindra honom att bli lycklig. Saken är dock den att jag inte känner killen i fråga så himla väl och det kanske skulle uppfattas som lite konstigt om jag kom och sa detta till honom.

    Jag har tolkat denna kille som mer och mer osäker ju mer jag har fått se av honom. En människa som har så dålig självkänsla och har svårt för att hantera sina känslor finner troligen en stor trygghet i att hela tiden följa principer och "regler", allt ska helst vara antingen svart eller vitt. Han har antagligen byggt upp en image bland sina vänner som klart hårdare än vad han är (troligen ganska vanligt bland grabbgäng). Han hade starka känslor för ts då de var ihop och det gjorde honom tydligt sårbar. När de bråkade blev han så upprörd att han blev rädd för sig själv, det har han själv sagt. Hela hans image höll väl på raseras.

    Men visst är det så att man troligen inte kan förändra någon, däremot är jag övertygad om att en person kan förändra sig själv. Förutsättningen är ju att man ska vilja och våga förändras. Då blir ju slutfrågan, hur får man någon att vilja och våga förändra sig? Antagligen krävs en mycket öppen och bra kommunikation och att inga fientliga känslor är inblandade. Visst kan man välja att skita i en person som är dålig på relationer och rädd för känslor, men samtidigt är det ju synd att inte ens försöka. Själv lever jag i ett förhållande sedan 9 år tillbaka med ett litet barn. Vi hade det tidvis stormigt i början med svartsjuka, dålig kommunikation och missförstånd. Min pojkvän var fruktansvärt dålig på att uttrycka känslor och trodde att vi skulle göra slut varje gång vi bråkade. Men vi har jobbat på vårt förhållande och idag är vi väldigt lyckliga och har inte haft någon kris på mycket länge. Så visst KAN människor förändras och visst kan stormiga förhållanden bli lugna med tiden, men det är väl så att en viss öppenhet och vilja att förändra sig måste finnas...

Svar på tråden Lyckliga slut för stormiga relationer!?