BIM på torsdag. Jag tror knappast det gått vägen denna gången heller... Har slutat att hoppas. Ska nog sluta sitta här på FL också där jag blir överöst med graviditetssnack, BF hit och alla trådar om barn...
Vi har börjat ge upp. Provat allt. Provrör nästa och det gruvar jag mig för. Kanske är det inte menat för oss att ha ungar?
Någon fler som börjat tappa stinget? Jag är jättenere.
:)
Tack för snabba och bra svar hörni!
Ska dit på onsdag. Känner mig betydligt lugnare nu eftersom de inte ska "döma" mig... Men kan inte påstå att jag inte är nervös!
Skulle vi nu behöva den lite tyngre hjälpen (IVF) så är det ju egentligen bara att bita ihop :) Det här är ju något vi verkligen vill... Tänk sen bara hur härliga föräldrar man blir som fått kämpa lite... Inga hoppsan-barn här inte! De är verkligen önskade och efterlängtade...
Lycka till på onsdag!
De är superbra på Öresundskliniken, helt underbar personal.
Kom in och berätta sen hur det var 
Samma sak här ? maken hade också lite svårare att acceptera att vi behövde söka hjälp än jag. Fast jag ska ju inte säga att det är helt lätt att acceptera för mig heller ? jag menar, det känns ju lite orättvist på nåt vis, varför just vi liksom?
För oss är det också så att det är jag som är rejält sugen på barn (är 32), medan maken (37) inte alls har samma sug. Men han är inte emot det heller, så han har alltid sagt att om jag vill att vi skaffar barn så får jag ta initiativet, eftersom det är jag som kommer att få suget. Och så blev det ju också. Därför är jag väldigt tacksam för att han direkt fattade att det var viktigt för mig att vi sökte hjälp efter 1,5 år utan lycka.
Båda var toknervösa inför första mötet för fertilitetsutredningen (som vi hade förra veckan), men det släppte direkt efter det faktiskt ? det var bara skönt att liksom få lite grepp på hur det går till. Nu kan vi skoja om att maken numera vet att det faktiskt ligger tummade porrtidningar i rummet där man lämnar spermaprov, det är ingen myt! :)
Jag är lite skraj över vad utredningen ska visa så klart, jag hoppas ju att det inte är så allvarligt att det blir en jobbig resa för att få barn, men det är ändå skönt att ha tagit steget istället för att bara bli besviken månad efter månad på egen hand.
Lycka till allihopa!
Johans Pillerill skrev 2009-08-09 23:30:38 följande:
Varmt lycka till imorgon!
Min man tog det faktiskt bra, fast jag hade starkt sagt innan att om han inte ville vara med på tåget var det bara att lämna det. Jag ska ha barn och det kan ingen hindra mig ifrån. Jag tror att det är bra om man berättar för sin partner hur många människor det är som går igenom det här. tro mig ,om några gånger på kliniken kommer han att ha vant sig. Alla där är ju i samma situation.
Jag tror också att det är viktigt att inte hålla inne med känslor. Visa din partner hur du mår. Det gjorde jag under hela den här fem åriga resan och även om det var jobbigt har vi idag kommit varandra närmare och vi har blivit som ett. Jag har också krävt att han ska vara med vid varje klinik-besök och det har gjort att han förstår det här och vet hur det känns för mig. Han är enormt insatt, även om han helst sluppit från början. Men jag har alltid sagt att: Det är jag som går igenom det fysiska med sprutor, medeciner, äggplock, återsättning, oro vid ruvande och då är det minsta han kan göra är att hålla reda på doser på medeciner, vara med som stöd och komma ihåg information. Det har vi båda vunnit på och han har blivit en del i detta och känner sig viktig och inte utanför som de flesta killar gör i en sån här process. Oj vad lång det blev, hur som helst: Lycka till!
Tusen miljoner tack för era svar.
Så var det första steget taget. Ett ofarligt samtal om resten av våra liv.
Johan var stark och fick i stort sett sköta hela samtalet då jag var den som bröt ihop totalt ungefär redan när vi tog i hand och presenterade oss för kvinnan på kliniken... Därefter grät jag tills... tja... fortfarande faktiskt. Tårarna flödar.
Vet inte varför. Jag har så många känslor nu. Mycket skam och skuld... samtidigt en lättnad över att ha tagit detta avgörande beslut om att försöka. Jag är faktiskt lite stolt innerst inne. Hur framtiden ser ut återstår att se, men nu har vi iaf övervunnit vår största rädsla och gått dit ingen vill gå!
Nästa steg är undersökningen. Kolla kanaler eller vad hon sa... Och gubbens soldater. Han lyckades faktiskt vara lite söt genom att säga till kvinnan där att han minsann inte tänkte runka i en burk ensam i ett rum med porrtidningar... :) Ska han lämna ett prov så ska hans älskade vara i samma rum - "för det är henne jag älskar och det är henne jag vill ha barn med och det är bara henne jag vill se framför mig när jag offrar en trupp... Sen skiter jag väl i om hon inte får ta på mig eller ens vara naken... jag tänder på hennes närvaro!!"
Även om han blev idiotförklarad så fick han tårarna att stanna upp bara för en stund och det fick mig att le iaf lite :)
Så... nu har tåget lämnat stationen! Nu åker vi ut i verkligheten och vem vet... Om ett år eller två kanske vi sitter här med en gnällig snorunge som vi kommer älska mer än något annat!
Starkt jobbat!!! Både av dig och killen. Lycka till nu! Håller alla tummar att ni får eran "snorunge" :)
<Vilken fin karl du har 
Och klart du ska vara stolt! Ni har vågat ta första steget på vägen mot ert efterlängtade barn! Nu händer det grejer
Håller mina tummar o tänker hålla koll på dig
KRAM!!!
Hej alla medsystrar som längtar barn. Har själv en underbar treåring, men då syskon verkar behöva hjälp på vägen att hitta till vår familj är det dags för IVF. IVF-karusellen känns både skrämmande, men främst enormt hoppingivande.
Min diagnos är att jag saknar en ägglerare, har sammanväxtningar och endo. Har blivit opererad, och efter den operationen blev jag gravid spontant efter 5 mån.
Lycka till alla!