Våra barn lyssnar inte på oss längre...

hur gör ni när de pratar med er?

Låter som min treåring det. Måste ha med åldern att göra! Vår stora kille, 6 år, har aldrig trotsat så... så jag hoppas att det är övergående.

Har ofta stött på barn som verkar ha fått dålig hörsel helt plötsligt genom mitt jobb, är nämligen förskollärare. Mitt råd till er är att bestämma er för att inte tjata, kommer de t ex inte till matbordet när ni kallat en gång så äter ni och plockar undan maten så fort ni har ätit färdigt. Kommer de efter halva tiden så förklara att ni snart är färdiga och kommer att plocka undan maten om ett par minuter så vill de äta får de ske väldigt snabbt och med kall mat. Plocka sedan undan all mat när ni är färdiga även om de sitter kvar och äter, en andra portion är det försent för. Gnäller de så förklara kort att maten serveras när ni ropar och sedan så plockas den bort. Inget tjat eller skäll.

Sedan så kan det underlätta om ni en liten stund innan det är dags för mat (eller läggdags, baddags mm) förbereder barnen för att de snart måste sluta med sina lekar eller vad det nu är de sysslar med. Så det inte blir ett abrupt slut, det är många barn som har svårt med det. Jag brukar, med min egen treåring, sätta äggklockan på t ex 10 minuter och förklara att när klockan ringer så måste man sluta leka och så är det tid att äta, lägga sig, åka iväg mm. Det brukar fungera bra.

Och om barnen inte lyssnar när det handlar om saker som kan vara farliga (som att springa ut på gatan) eller som kan orsaka skada (om de hoppar på bord, riskerar välta vaser o s v) så får man nog vara lite "fysisk", det vill säga ta tag i barnen och ta dem därifrån. Annars så kan man nog tjata till de egna öronen blöder. Barnen är nog lika glada ändå=) Och känner man för att hålla ett förmaningstal så bör man nog göra det efter en stund när alla känslor lagt sig, just då i stunden är inte barnen så speciellt mottagliga. Är ganska övertygad om att det handlar om en period som är lite tuff just nu, dessutom så tar ju treåringen säkert efter storasyskonet. Ni ska se att hörseln snart blir bättre på båda barnen!

Har inga råd just nu för jag håller själv på att klura på alternativ till tjafs om än det ena än det andra...men kommer jag på nåt bra så lovar jag att återkomma till er. cavat här ovan hade några goda råd, värda att prova.

Eeehh ja, vi har inte riktig de problemet än men visst kan våran snart 3 åring göra en galen när man få upprepa sig. Men det är som cavat skrev förbered barnet på att det snart är mat ellr annat. Sen det där med å bara stå å säga att man inte får funkar inte man måste vara lite "fysisk" å visa att det är fel. Å "hör" dom er inte gå fram å ta ögonkontakt och berätta igen å se så att dom uppfattar vad ni säger.

Hoppas det lilla hjälper : ) Lycka till

Välkomna i klubben
Skämt åsido så vet jag inte riktigt. Ibland är det frustrerande såklart o farligt om dom nu skulle börja trilla ut i vägen men vid maten så går jag fram o säger till att nu äter vi iaf, kommer du sen? Hon brukar oftast komma inom nån minut o jag slipper tjata "kom nu då" i evigheter. Kommer hon inte blir det väl kall mat eller micron.

hoh, känner igen alldeles för väl

vad göra när dom inte sitter STILL vid matbordet då? det är ett eeeevigt upp och ner på stolen, springa iväg, komma tillbaka, välta ett glas osv.

ibland är dom billiga (om man får säga så)

Matbordet ja...det har vi fått stopp på, vi har en tripp trapp och vi gav 3 varningar sitter du inte still nu så sätter vi på bygeln, såklart satt han inte still och bygeln for på, massa tjut och skrik och ingen mer middag ville han ha, men när vi väl tog av den efter ett x antal dagar, har han suttit still och har de vart något någon gång så frågar vi bara sonika, vill du ha bygeln?? Då sitter han som ett ljus ;)

Värt att pröva enligt mig :)

la Demoiselle Snorque skrev 2009-07-24 22:26:58 följande:

När hon hoppar ner från stolen frågar jag om hon är klar. Säger hon nej säger jag åt henne o äta först o springa sen. Går hon ändå säger jag att jag plockar bort den o då brukar hon stanna. Så det är inget jätteproblem hos oss. Hade det varit det hade jag kanske varit hårdare o plockat bort maten om dom hade gått från bordet. Sparat den men plockat bort den.

Vi har samma problem här... suck.
Vi har DELVIS löst det genom ett belöningssystem. Vi har då plockat ut ett fåtal "problemområden" och belönar positivt beteende. Den stora tjejen (5½) år får t.ex. en stjärna om hon tvättar händerna efter toalettbesök och om hon dukar av sin tallrik efter sig - och det ska vara UTAN att vi behöver säga till. När hon fått ihop 5 stjärnor så får hon snurra på en snurra som ger henne en belöning. Alternativen på snurran ger rätt simpla belöningar, t ex sitta på axlarna och leka häst i några minuter eller att mamma leker monster en stund etc. 5-åringen fullkomligt jagar stjärnor och belöningar. Vill hon så kan hon "spara" till 10 stjärnor och få en serietidning att ligga och bläddra i innan läggdags (köper begagnade .
Mellanbarnet (4 år) har också ett belöningssystem fast med andra problemområden och hon jagar också stjärnor.
Det är viktigt att inte plocka ut för många beteenden att belöna, då blir barnen bara förvirrade (har prövat!) Två är lagom och de ska vara lätta för barnen att förstå. När önskat beteende har blivit lite av en rutin (jo det händer faktiskt!) så kan man istället byta beteende att belöna.

Jag får nog blir hårdare på den punkten, för det är som sagt ett evigt upp och ner

Vi har också det problemet...Suck!

Men jag har fått lite erfarenhet genom årens lopp, som jag vill dela med mej.
1) Förbered barnet. De kanske är mitt uppe i en viktig lek, när mamma eller pappa skriker om att det är middag. Nej, säg till 5 minuter före istället. Och använd gärna en äggklocka! När klockan ringer, vet barnen att de måste komma ner. De tycker både det är kul och spännande med en klocka som ringer när det är dags!
"Om fem minuter är det middag, då vill jag att ni kommer och sätter er vid matbordet! När klockan ringer, då kommer ni, va?"
"OK"! brukar faktiskt de allra flesta barn säga då.

2) Barn lyssnar inte på tjat. Det bästa är att gå fram till dem, sätta sig på huk, få ögonkontakt och tala med "den myndiga rösten". Låt trevlig, men bestämd.
Typ: "Vi ska äta nu, och jag vill att du kommer till bordet nu!"

3) Låt barnen få hjälpa till, med t.ex dukning. Alltid roligare att äta mat när de får hjälpa till.

4) Om barnet vägrar sitta still, far upp och ner på stolen, bara petar i maten, gnäller etc brukar vi faktiskt säga att de inte får någon efterrätt eller lördagsgodis etc. Ett gott beteende måste löna sig. Nästa gång vet de, att sitter de inte still, blir det en konsekvens av det också.

hej Alice här jag väntar på barn tillsammans  med min kille David Larsson och vi ska skapa egen familj  hoppas att jag och min kille och jag kommer ha barn i framtiden det ska vi vi är redo han är 22 och jag blir 18 år snart  jag och David  våra barn ska gå på dans i  Linköpings  center bara måndagar vara med Ida i helgerna kanske kolla på djur på djurparken. 

Det låter som mina barn, men de är tretton. De var absolut inte så när de var så små.

Jag tror ni måste ta tag i det, förbättra kommunikationen med barnen och bygga en starkare relation.

De måste lyssna på er. Jag tror ni kan få det riktigt jobbigt annars, när de blir större.

Vill inte spela om en känd Monty Python sketch men jag har läst igenom ett antal forum i ämnet och ni verkar ha det ganska bra ändå för vår tjej har haft en JÄRNVILJA sedan hon kom ut, några exempel frågar ni lite skeptiska? Javisst:

Första tecknet: Vägrade ta tutte el napp eller mjölkersättning, var tvungen att koppmata genom att tvinga ner hennes haka med min ena tumme och i hälla ner i munnen och stänga munnen för att hon skulle svälja, detta gjordes i några veckor tills amningen, MED silikonkopp dock, kom igång.

Andra tecknet: Vägrade vällingflaska, köpte utan överdrift 7 olika typer av flaskor inget fungerande..Detta gjorde att min stackars sambo fick ta hela nätterna..

Tredje tecknet: Hon ville inte äta något annat än gröt och definitivt ingen barnmat.

Notera att detta är långt innan vi överhuvudtaget kan kommunicera och påverka med mer än att man ger kärlek,närhet och uppmärksamhet vilket hon fått av inte bara oss utan ALLA vuxna i hennes närhet har gett o ver massor av kärlek och närhet och uppmärksamhet.

Mitt underbara barn är idag nästan 5 år och det går inte en timma mellan gnäll och viljestyrkemätningar vi har försökt ALLT, Jag är minst påläst av oss två men ändå så har jag läst 3 böcker i hur man ska göra på mest pedagogiska sätt. Min tjej är opåverkbar, vill hon något så är det så o inget annat. Kan bli så himla provocerad av folks kommentarer att man ska vara så pedagogisk hela tiden, det biter inte på min dotter. Det enda som kan fungera är när jag höjer rösten och blir arg, höjer jag bara rösten ser hon igenom direkt och utmanar igen..

Innan ni svara så vet detta: Vi har gjort ALLT, läst TILLRÄCKLIGT, och varit TYDLIGA, så KONSEKVENTA man kan va som människa, UPPMÄRKSAMHET har hon fått varje dag, vi har LÄST för henne varje kväll sedan innan hon visste vad vi sa.