Hur klarade ni av spädbarnstiden efter att ni mist er ängel?

Jag förstår att du reagerar som du gör. Måste vara fullkomligt naturligt. Men för min del var det nog mest tvärtom. Var så ledsen över att jag aldrig hann skapa något starkt band med Emilia eftersom hon dog i magen. Hann aldrig få några minnen av henne. Så med Ebba har jag nästan haft bråttom med det där för att ha något om också hon skulle tas ifrån mig.

Hej!
Jag förstår precis vad du känner för jag upplevde det på samma sätt. Nu är vår son fyra månader och det har blivit mycket bättre. Han har blivit en självklar del av livet och det känns säkrare och säkrare att han kommit för att stanna. sedan var de första månaderna mycket jobbigare än va jag hade föreställt mig. Och jag var nog lite oförbered på det. inboxa mig om du vill prata. kram Malin

jag var/är orolig precis som du , när vår nya lilla tjej föddes så har jag blivit exremt hönsmamma mot henne,tog till mig henne direkt, jag resonerar nog i mitt huvud att jag måste passa på medans hon lever, känna hennes lukt,se hennes utveckling,mm ,har grymt svårt att släppa henne ifrån mig , kan ju vara sista gången jag känner hennes varma kropp,, vet att det låter konstigt men jag vill inte missa nått....livet kan bli bra konstigt det vet ju både du och jag,,,

Först och främst så är du ingen dålig mamma:) jag förlorade min dotter 06 och fick en son 08 som dessutom var ordentligt sjuk första tiden. Jag och min dåvarande sambo bråkade nästan om vem som skulle hålla honom. Vi var livrädda båda två. Fick ligga på neo en tid och efter hemkomsten så var det en hel del oro. Sov dåligt och kontrollerade andningen stup i kvarten. Oron la sig efter ett par månader när jag förstod att han är som vilket barn som helst. Idag har jag en liten leende klump på nio månader:) Låt det ta den tid det tar.
Kram

Jag känner igen det där.. Min dotter är nio månader nu nästan precis. Jag upplevde att jag första tiden hade svårt att förstå att hon var min, det kändes som om jag stulit henne på förlossningen.. Och när jag väl förstot att hon var min, så tog det ännu ett tag innan jag kunde älska, eller snarare vågade älska henne.
Jag kände att jag verkligen älskade henne när hon var kring 4 månader. Jag vet att jag tänkte på det då och kände ett lugn inför det, för jag funderade också en del på de känslor jag hade. Jag tyckte också att det var konstigt och kändes dumt, men jag förskte intala mig själv att jag iaf kände en beskyddarinstinkt och att det var tillräckligt.
Du är ingen dålig mamma alls, du är helt normal 

Hej jag halkade in och skriver ett par rader .....

jag känner igen det du går igenom för jag förlorde en av min tvilllingar i v 35+2.. Så det är både sorg och glädje man går och bär på... Och det har varit en jätte jobbig tid som jag hade fram för mig men även mysig stunder med lillen jag har ..Nu går man bara och myser med lill killen jag har kvar ../ zandra