Inte mormor... ?? *ledsen*

Ge henne tid. Min mamma va då inte posetiv då jag väntade barn men hon är den som givigt min dotter mest kärlek av dem omkring. så ge henne tid.

Usch vad tråkigt! Jag har själv väldigt svårt att förstå den här typen av reaktion, men visst behöver vissa mer tid att acceptera en ny situation.

Mina föräldrar är som tur är väldigt positiva och glada (det är min fru som är gravid) och ser sig som blivande morföräldrar (men i ett tidigt skede när vi berättade att vi planerade barn frågade de om de FICK vara morföräldrar...). Om de inte hade varit positiva eller bestämt sig för att göra skillnad på barn som jag fött och inte (tanken är att jag ska bära nästa) så tror jag ärligt talat att jag hade sagt upp kontakten. Eller i alla fall sagt att de inte får träffa något av barnbarnen om de inte accepterar att alla är lika mycket barnbarn. Alla eller inget liksom.

Jättetråkigt att det blir så. Jag är ickebiologisk mamma till min och min frus dotter (1,5 år) och mina föräldrar var oroliga för att VI inte skulle se dem som morföräldrar. De älskar H och har faktiskt mycket närmare kontakt med henne n min frus föräldrar som knappt träffar henne. Däremot vet vi inte hur det blir om jag kommer att bära ett barn i framtiden. För mina föräldrar spelar det ingen roll men för min frus. Det är inte säkert att de kommer att se det som sitt riktiga barnbarn. Vi har tänkt massor på det och kommit fram till att vi aldrig kan ändra deras känslor/tankar i så fall men vi kan kräva att de kallar sig mormor/morfar till båda och behandlar barnen lika. Annars är de inte välkomna. Punkt. Skitjobbigt men vi kommer att göra så för våra barns skull. Liksom vi har fått intruera dem om att inte prata om någon pappa (som inte existerar i vårt fall) och att de måste kalla oss båda för mamma inför vår dotter...(ja inte om de själva vill oss något men ni förstår hur jag menar...).

Ibland får man ge tuffa val. När jag för sju år sedan träffade min nuvarande fru så talade min mamma om att jag inte var välkommen hemma om jag inte "blev normal". Då packade jag en väska, sa åt henne att hon kunde höra av sig om hon ändrade sig och åkte till min kärlek. Hon ringde tre dagar senare och nu har vi en jättebra kontakt och hon grät av lycka på mitt bröllop och älskar vårt barn. Så människor kan förändras.

(Jag bär barnet). Min flickväns föräldrar är jätte positiva och jag både kan se och känna hur de längtar efter detta barnbarn.

Däremot..min mamma svajar lite i humöret. Många gånger har hon påpekat att "man blir ju inte yngre" det får du förstå, att jag är äldre nu och inte kommer orka så mkt som jag gjort med din systers barn.
Samtidigt ser jag henne göra ALLT för min systers 3 barn när de träffas (bor långt bort).

Jag har inga orimliga förväntningar heller..men det hade varit mysigt med en mormor som tog med ut och plockade svamp eller hämtade från dagis någongång tex.
Någongång nu de sista veckorna har hon sagt att "nu väntar jag också"..hoppas bara det håller i sig!

Förhoppningsvis kan de inte låta bli att släppa in dessa små barn i sina hjärtan när de får träffa och hålla lite i dem!  Bebisar är ju som gjorda för att älskas ;)

Okej, detta blir en liten roman, men ni får ha tålamod.
Min svärmor sade redan tidigt när vi planerade vårt första barn att hon inte kommer att se mig (icke bio) som mor till det barnet. Långa diskussioner följde efter det.
Nu har vi två barn och jag är bio till ett. Hon har inte förändrat sig med åren, vår äldsta fyllde fyra år i somras och vår yngsta är två. Min fru har haft många och långa (och heta) diskussioner med henne och förklarat hur vi känner det. Hon särskiljer på våra barn (medvetet? omedvetet?). T.ex. så skickade hon Alla hjärtans dag present till vår dotter min inte till vår son för något år sedan. Hon menade när vi frågade att det måste kommit bort på posten, men det kom aldrig, och eftersom hon aldrig heller senare följde upp om han fått något och ej heller skickade något nytt utgår vi ifrån att hon bara skickade till dottern. Vi gav såklart aldrig paketet till dottern heller.

Jag fick också höra för ett år sedan att hon aldrig tyckt om mig. Jag blev inte ledsen men kände mig besviken över att hon inte kan tycka om mig för att jag försörjer, älskar och är en fantastisk förälder till hennes barnbarn och dessutom älskar hennes dotter gränslöst. Detta slutade med att vi faktiskt valde att inte bjuda in henne till dotterns kalas. I år gjorde vi ett nytt försök. Det kändes mycket krystat.

Vi har tagit beslutet om att inte längre umgås med henne och hon träffar inte längre våra barn. Egentligen är det min fru som fått ta det beslutet eftersom det är hennes mamma. Vi pendlar mellan att helt (100%) låta henne utebli från barnens liv och att låta henne komma på kalas 2 ggr/året och that´s it.
Vi vill ju att barnen ska få ha båda sina mormödrar i sina liv, men orättvisan för barnen i att bli olika behandlad är för svår att hantera och inget vi vill utsätta någon av dem för.
I förra veckan hade dottern mellan-namnsdag. Då fick frun sms. Två dagar tidigare hade sonen haft mellan-namnsdag. Då kom inget sms. Kanske glömde hon? (det gjorde jag också, så det är inte det!).
Men vi känner ju någonstans att om hon vill göra något åt denna oro från vår sida om att hon särskiljer barnen, då får hon anstränga sig mer och faktiskt behandla dem lika (även sådana "skitsaker" som mellan-namnsdagar).

Just nu är vi oerhört misstänksamma och det gör inget gott.
Min fru upplever att hon inte ser samma kärlek i sin mammas ögon när hon ser på vår son, som på vår dotter.
Jag blir så himla ledsen när jag skriver det här. Det är tungt för mina barn. Mina barn är så himla viktiga för mig.
Önskar så mycket att de båda kunde vara lika mycket uppskattade och älskade.
Tills de är det får hon inte vara en del i mitt eller mina barns liv.
Det är ett svårt beslut.
/Holi

Det är så svårt. Jag tyker som Lundby att ni får ge det lite tid. Men funkar det inte så får ni sörja o välja hur ni ska förhålla er till det.

När vi berättade att JAG var gravid blev nog mina svärisar lite förvånade. De har ju alltit fått höra att det skulle vara min fru som skulle bära alla barnen. Så reaktionen uteblev men vi fick efteråt höra av min svärmor att svärfar sprungit omkring hemma o letat efter gamla grejor o födabarnböcker o sagt att det kanske var bra att jag födde första barnet, för det var viktigta att de inte särbehandlade barnen..

All min extended family o familj blev JÄTTE GLADA o har ringt o skciakt grejer o rört mage o älskar vår dotter o ALLA vill vara mormmödrar o morbröder.
Min frus föräldrar har vi varit extra noga med att alltid berätta allt nytt för men de har inte varit hyperintresserade. MEN, de är inte såna människor.
De flesta i min släkt e excentriska judar som älskar ovsett blodsband (finns ju inga..) o ja.. de känner väll att de har rätt att ta på magen o ringa MIG.
Kanske kanske kanske hade de inte varit samma om min fru bar första barnet. Kanske kanske kanske kommer henne sföräldrar vara mer på under graviditeten för att de känner att de "får".

Tänk er en farmor, hon kanske inte tar på sin svärdotters mage eller frågar om minsta graviditetssymtom alltid,..

De är välmedvetna om att de e mormor o morfar o köper presenter o o passar OM VI BER DEM. De frågar aldrig själva om de ska ta henne på en promenad (flyttade 300m från dem förre sommaren så de KAN) o sitter aldrig ner o leker med henne o de frågar inte om de får hålla henne..
Men de är inte såna. Enligt min fru..
jag har lite svårt att förstå det eftersom mina tanter o kusiner o bröder o allt vad de e dras i vår myra så fort de får chansen..
Men alla e olika. o det behöver inte betyda något.

När nästa barn kommer o min fru bär det så får vi ju se om vi har fel men det tror jag inte. Då kommer ju myran att vara så stor så hon (förhoppningsvis) dykar sin Mormor Mu & Morfar så det inte blir någon stor skillnad.

Från min familjs sida tror jag inte det blir några problem. De har tagit emot min fru med stora armar o ser ingen skillnad på henne o en alternativ man. O det gör inte mina svärisar heller.

Jag vet inte vad jag försökte säga med det här, behövde skriva av mig lite bara

MEN blir det tydliga skillnader då får de EN tillsägelse o blir det inte bättre e det kört, oavsett vem som gör skillnaden.

Läste ditt inlägg Holi och ville bara säga att det gör mig arg och ledsen att läsa det så jag kan livligt föreställa mig hur ni känner det. Som jag skrev i mitt inlägg tidigare så är vi halvt om halvt beredda på en sådan konflikt om ett par år och förbereder oss mentalt. Det går inte att förstå hur en människa kan vilja avstå från att släppa in ett barn i sitt hjärta - tänk all den glädje och kärlek som man får tillbaka...obegripligt och sorgligt.

oj oj, är hetro själv och ibland kan man tycka att det blir problem med svärfamilj eller bonusföräldrar hit och dit.. men tex problemet som "holi" skrev om är ju fruktansvärt. båda barnen är ju era barn, och båda barnen är ju också barnbarn oavsett vem av parneterna som burit på barnet.
det är ju sjukt att man kan skilja på dom, bara för att "min dotter har bara burit ena barnet så det är bara det barnet som är mitt barnbarn" typ. herregud, man är ju en familj och barnen är faktiskt syskon (ej bio? men ändå!)
tycker att det är ruttet av mormor att favorisera ett barn bara för att det är bio-barnbarn. det ska ju faktiskt inte spela någon roll. är ju inte "ditt barn och mitt barn" utan "VÅRA barn"...
stackars er, och stackars barnen som förlorar en viktig person i livet pga trångsynhet. :(

Det är verkligen tråkigt för er alla som har problem med era familjer/släkter. Blir ledsen och upprörd när jag läser era inlägg.
Dte måste knnas hemskt både för er och för era barns skull.

Jag har haft turen att alla släktingar, både min frus och och mina, både gamla och unga, är jätteglada för vår skull och älskar lilla Ella jättemycket
!
Jag tycker dte är lite konstigt att era släktingar var ok med er homosexualitet & partner, men inte accepterar hela grejen liksom... Att kanske inte båda föder barn... Om ni förstår hur jag menar...

Lycka till allihopa.
Jag är osäker på om jag hade låtit den släkting som eventuellt gjort skillnad på barnen, träffa någon av dem...

Men som några redan skrivit, när barnet väl föds och de får träffa det, så hoppas jag att känslan väcks, "morförälderkänslan", oavsett i vems mage bebisen legat...

Stor kram!

S

Va trist att höra att din mamma inte känner sig som mormor till ert ofödda barn! Hur skulle hon ha känt om du levt i en heterosexuell relation och adopterat? Skulle hon ha kunnat känna sig som en mormor för det barenet eller är det blodsband som räknas?
Jag förstår att det känns hårt att din mamma inte ser på samma sätt vad gäller båda dina barn... hoppas att känslorna hos henne ändras när er son är född.

lycka till!

Va trist att höra att din mamma inte känner sig som mormor till ert ofödda barn! Hur skulle hon ha känt om du levt i en heterosexuell relation och adopterat? Skulle hon ha kunnat känna sig som en mormor för det barenet eller är det blodsband som räknas?
Jag förstår att det känns hårt att din mamma inte ser på samma sätt vad gäller båda dina barn... hoppas att känslorna hos henne ändras när er son är född.

lycka till!