Min pappa är borta!

Har du berätta för dina barn?
Jag berättade för min då 4 åring. Han vart ledsen men jag berättade att morfar är uppi himlen nu, han sitter där på molnen och tittar ner på oss. vi fick även en bok från begravningsbyrån om små barn och döden som vi läste för han.
Blev många frågor kring döden men tycker att dom också måste få veta fast att många tyckte jag gjprde fel i att berätta för han å låta han va delaktig i allt. Men jag ångrar inget. sanningen är bäst.

Ja för mig var de jätte jobbig då ingen jag känner fölorat nån av sina föräldrar och ingen kan någonsin sätta sig in i hur de känns. och dödsorsaken spelar inge roll.
Fanns några som ringde bara för att veta när begravningen va, inget beklaga sorgen eller nåt bara veta när de skulle hållas. samtalet fick jag dagen efter. då fundera jag hur vissa tänker. Kanske ville visa sig duktiga på nåt sätt, men jag tog de så hårt.

Jag och min familj gick också runt å tänkte vart är han nu osv, än idag tror jag att han är här ibland. Ibland pratar jag ensam i ett rum till han för tänk om han är där. och de lättar också mycke.

Familjen betyder så mycke och de märker man när nåt sånt här händer, sitta och kolla på bilder, prata om allt man varit med om, va roligt man hade, och man får skratta också. de gjorde vi när vi pratade om pappa, just då tänkte man men få man skratta nu när han just gick bort och ja de får man nog för att alla skratten slutade med tårar istället.

Jag som skrev här ovanför om min pappa

Ja alla konstiga saker man hört att ja han valde de själv genom att välja alkoholen men nää han valde inte att dö. Vet att dom innerst inne ville sluta och fortsätta leva så många gånger min pappa slutade men åter igen inte klarar av livet utan alkohol. men jag brukar tänka att nu kom han till ett bättre ställe där han inte behöver alkoholen längre, ett ställe där han väntar på oss andra med öppna armar och han ser oss varje dag, att jag hoppas de är lättare för han än va de är för oss som är kvar här, att han kan se oss men inte vi han att han på så sätt inte är själv, för han är bland oss på sitt sätt.
Boken heter "jag och min farfar" tror jag det va. Var även ett lamm på framsidan av boken. Riktigt bra bok som berättar på ett bra sätt lite om döden.
Går inte en dag utan att man tänker på pappa, han va den snällaste personen jag någonsin känt, han satt aldrig sig själv först fast att många tycker de för han valde alkoholen men annars så satte han allt andra före sig själv. Han gjorde allt för andra utan att begära nåt tillbaka. hjärta av guld.
Och tiden läker alla sår är inte sant nää men de blir lättare men de kommer alltid dagar som är riktigt jobbiga som julafton, födelsedagar men värsta dagen av dom alla är farsdag. själv tyckte jag att de va så orättvist att alla andra fick fira sin far. Jag satt i ett rum den dagen och grinade första farsdagen efter hans bortgång men de var inte långt imellan hans borgång och farsdagen.
jag tror inte på gud osv men efter pappas bortgång ha jag börjat önska att de finns ett bättre ställe, vill verkligen tro det. Och att jag ibland ber att han har det bra. och jag hoppas han är bland oss och ser hur mycket vi alla saknar han att han vet hur mycke han betydde för oss alla.
jag har en bild på borde på min pappa så att mina barn och alla kan se han dagligen, visar ofta för mina barn att där är morfar, vet du vart han är nu? för att barnen ska komma ihåg han och för att yngsta ska veta hur han ser ut osv då hon inte minns han då hon bara var 5 månader när han gick bort men nu går hon å säger morfar och tittar på kortet =)
Krev också en egen dikt som jag läste upp på begravningen men jag tror ingen hörde vad jag läste då jag grinade samtidigt. först riktiga dikten jag skrivit och den bästa jag vet.
Och en sak märkte jag också efter hans bortgång, va jag började leta efter bra sorliga låtar, dikter och änglabilder. och spelade mycke sorliga låtar.
Hjälpte mycke tyckte jag.