Men hur är det då med själva ordet beklaga? I äldre språkbruk kunde man beklaga inte bara bortgången utan även den bortgångne: ?Han dog högst beklagad?, ?Den fallne blev allmänt beklagad.? Likaså beklagade man sorgen, de efterlevandes. Man avlade visit för att beklaga sorgen, och i kort som sändes ut för att meddela om en persons frånfälle kunde det stå ?Sorgens beklagande undanbedes. S b ö k?, vilket senare skulle uttydas som ?sorgens beklagande ökar saknaden?.
Det finns inget språkligt rationellt skäl att invända mot konstruktionen beklagar sorgen. Det kan ses som en komprimering av hela tanken ?jag beklagar att du har drabbats av den sorg som förlusten av en anhörig innebär?.
*Källa: www.dn.se/blogg/spraket/2009/05/03/beklagar-sorgen-vart-behov-av-fraser-3056, DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum.
Det är nämligen ovedersägligen så att uttrycket ?beklagar sorgen? är helt etablerat på svenska, och snarast kan betraktas som den normala kondoleansfrasen. Enligt Svenska Akademiens ordbok (det aktuella bandet tryckt 1902) har uttrycket använts åtminstone sedan 1700-talet. Den definition som SAOB ger för (denna betydelse av) beklaga är ?gifva (konventionellt) uttryck åt sitt deltagande i (ngn sorg) l. vid (ngn sorglig händelse); kondolera?. Också konstruktionsordboken Svenskt språkbruk tar upp uttrycket, med exemplet ?han kom omedelbart efter dödsfallet för att beklaga sorgen?.
....Och det att man beklagar sorgen ska inte uppfattas som att man beklagar att den sörjande sörjer, utan att man beklagar att det har skett något som ger anledning till sorg.
Källa: www.kotus.fi/index.phtml&s=1917, Forskningscentralen för de inhemska språken
Så jo, man beklagar sorgen.