Inlägg från: Anonym (Jobbigt) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jobbigt)

    Sambons unge förstör relationen

    Är nu så jävla trött på min sambos unge.
    Ungen hälsar inte, pratar knappt med mig, har sagt att h*n inte tycker om mig och att h*n inte vill träffa oss (mig och mina barn)..

    Jag har verkligen förökt med alla medel men nu har jag gett upp och fasar för de tillfällen ungen kommer . Enl. ungen är det mamman som säger att vi inte ska träffas och att jag är dum av olika småsaker. Pappan, min sambo vill inte prata om det och tycker inte detta ska tas på allvar för barnet är nyss 5 år fyllda och ännu så liten. Han tycker att jag ska köpa presenter till hans unge för att h*n ska tycka om mig. Tycker ungen är otacksam då jag aldrig hört ett tack eller fått någon större respons tidigare av det jag gett h*n.

    Jag tycker själv att min sambo borde stå upp för mig och sin nya familj och prata med exet om detta men han kan inte ens be henne sluta ringa mindre (hon kan skicka ungen till att ringa pappan för att själv få prata ibland flera ggr/dag och bara när han är på jobbet har jag förstått).

    Så snälla finns det någon som har ett bra råd om hur jag ska göra??

  • Svar på tråden Sambons unge förstör relationen
  • Anonym (Jobbigt)

    Naturligtvis är det så att jag tycker mer om mina 3 egna barn (nyfödd, 6 och 8 år) än sambons barn, men det betyder inte att jag behandlar sambons barn illa för det. Att frysa ut eller behandla sambons barn orättvist är ingenting jag gör. Jag försöker vara millimeter-rättvis mot alla barnen och ha samma regler för alla. Men naturligtbis blir jag sårad över barnets meningar men det tar jag med sambon. Som visserligen är totat likgiltig inför detta faktum att barnet inte gillar mig. Varför skriver jag här om jag hade fått någon respons?

    Begär inte heller att barnen ska vara tacksamma över att deras föräldrar separerar, men man gör barnen en björntjänst om man lever i en taskig och kanske rent av bråkig relation bara för barnens skull. Mina barn har inga som helst problem med att jag har gift om mig eller att att deras pappa har en ny kvinna i sitt liv.

    Och pojken, jag har inte nämnt någonstans i någon text att min sambo har en son.

  • Anonym (Jobbigt)
    BlommyNess12 skrev 2009-08-17 23:28:26 följande:
    Det är en sån ålder.. Min lillasyster fyller fem i höst och hon "hatar mig" och vill att jag ska gå därifrån, och aldrig mer se mig ibland, trots att hon älskar mig. De testar gränser, och dessutom har barnet varit med om det mest traumatiska i ett barns värld: mamma och pappa har separerat! Hela barnets värld har rasat och det är inte underligt att sånt beteende kan komma fram speciellt då.Ta det inte så personligt, det är ett barn vi talar om!
    Är mycket väl medveten om att det är ett barn vi pratar om, men mina barn har akdrig någonsin talat om att de inte tycker om eller inte vill träffa en annan person mer. Kanske är det därför jag reagerar och tycker det är märkligt?
    Att barnet emellanåt behandlar mig som luft, hur förklarar du det för mig?
  • Anonym (Jobbigt)
    Med att barn gör så, inte alla barn men vissa barn. T.ex min lillasyster. Inte är det något fel på vare sig henne eller mig för den delen, men vissa barn är känsligare än andra och vissa barn har en sådan fas.
    Men mamman då, så du anser inte att hon har ett finger med i spelet när hon säger saker till sitt barn om mig?
  • Anonym (Jobbigt)

    Anonym (hmm) skrev 2009-08-17 23:58:25 följande:


    Anonym (Jobbigt) skrev 2009-08-17 23:23:53 följande:
    Om du inte tycker om sambons barn så lever väl detta barn i en taskig relation? Varför inte avsluta innan det gått för långt?
    Då du tycks ha läst lite tokigt måste jag tala om för dig att jag har inte nämnt någonstans att jag inte tycker om sambons barn. Har bara talat om att jag tycker om mina egna barn mer. Du vet, "blod är tjockare än vatten"..
  • Anonym (Jobbigt)

    Anonym (Åh!) skrev 2009-08-18 23:43:10 följande:


    Alltid sådana här kommentarer, alla barn är lika viktiga, alltså varför är det viktigare att de skiljs åt för denna 5-årings skull än att de reder ut det hela och håller ihop för den nya bebisesns skull tex. Det verkar som att det oftast är viktigast att bonusbarnen mår bra för att det är "synd" om dem...alla barn ska väl må bra även de som tillkommit i en ny relation där det finns halvsyskon från tidigare förhållanden. Barn kan bete sig jätteilla och det är inte OK i längden någonstans tycker jag. Visst måste de få reagera på en skilsmässa, men det är inte OK att de slentrianmässigt tillåts bete sig illa mot en annan människa. En bonusförälder är inte mindre värd än någon annan, man tar ju inte vilka ord som helst från sina egna barn heller utan att säga ifrån. Varför är det så tabu att tycka att situationen med bonusbarn är jobbig ibland? Varför får man inte säga det? Varför förutsätts det så ofta att styvföräldrarna är rötägg som för övrigt bör finna sig i det mesta för de visste ju vad de gav sig in på?Varför få styvföräldern inte älska sina biologiska barn mest utan att det anses fult, vem ska älska dem mest då? Bara lite funderingar för jag tycker de flesta trådar i ämnet går åt samma håll...Lycka till TS.
    Äntligen någon som förstår mig!! Tack!
  • Anonym (Jobbigt)

    Anonym (hmm) skrev 2009-08-20 23:20:09 följande:


    Anonym (Jobbigt) skrev 2009-08-19 11:12:51 följande:
    Menar du att du blir sårad av en 5-årings ord? Vänta tills dina barn kommer i tonåren... Sluta straffa barnet för det som händer. Vuxna är ansvariga i hemmet, så även du kan börja ta ansvar för hur hela din familj mår.
    Det jag berättat i detta forum är bara en bråkdel av vad som händer i mitt vardagliga liv.
    Det är inte 5-åringens ord som sårar mig, det är att mamman snackar skit om mig inför sitt barn. och att pappan som jag nu lever med låter allt som mamman ställer till med bara fortgå för att han inte vill göra sig ovän med henne. Vilket är jättebra, men man måste också våga säga ifrån när det är andra personer som blir lidande.
    Jag straffar inte barnet, har inte skrivit det någonstans. jag försöker behandla alla barnen som är hos oss likadant.
    Tyvärr verkar mamman inte kunna släppa taget om pappan till barnet. Barnet säger att mamma är kär i pappa.
Svar på tråden Sambons unge förstör relationen