Min pappa gick bort igår. Varför kan jag inte få gråta ut?

ja föratt han har somnat in och inte känner smärtan i kroppen av sjukdomen längre.

Jag beklagar sorgen.

Förstår dig. När den starkaste känslan kommer är den för stor för att kuna gråta ut det kommer att ta tid men den kommer jag lovar. mvh PappaKent

Troligtvis för att du inte är redo ännu. Alla hanterar sin sorg olika och du är inte konstig på något sätt. När vi förlorade vår lilla ängel så var jag precis som dig helt tom. Visst hade jag grått under förlossningen och minnessermonin men sen var det som att allt var helt neutralt. kuratorn förklarade att ibland orkar man inte och "pyser ut" lite nu och då för att liksom orka med sorgen. Tårarna kom senare många gånger och rejält, jag behövde bearbeta allt och var nog för "chockad" ibörjan för att ta in allt.

Beklagar din pappas bortgång. Kram

JAg skulle tro att du är i chocktillstånd. Även ifall det var väntat så är man inte förberedd. Försök att låta dig själv ta den tid som behövs. Det kommer så småningom. TOmhet är också en sorg. En stor del i ditt liv är nu borta och den tomheten du känner är också ett sätt att sörja. Tårarna kommer när själen hinner ikapp med kroppen.

Jag beklagar sorgen.

Beklagar din sorg!

Antar att du är chockad över detta! Min mamma gick åxå bort i cancer och jag kunde inte heller gråta! Tror inte att man behöver gråta för att sörja!
Men det kanske kommer i efterhand som på mig.

Beklagar verkligen sorgen!

Min pappa dog för snart 2 år sen, även han i cancer. Jag minns att jag grät mkt första dagen. Men jag kände mig även lättad. Han såg så lugn och fridfull ut. Han somnade in med ett leende på läpparna.
Det tog ca 1½ år från diagnosen tills dess att han dog. Då hade han fått utstå en hel del behandling, amputering, vätskeansamlingar i lungorna och en hel del sjukhusvistelse.
Låter kanske grymt att säga att jag var lättad. Men det var väldigt jobbigt psykiskt att "gå och vänta" på detdär samtalen som man visste någongång skulle komma!

Min pappa gick bort i oktober förra året. Han blev bara 47 år. Och dog av en massiv hjärtinfarkt som tog hans liv på mindre än en minut.
Jag grät inte ens efter att ambulanspersonal ringt och sagt att jag måste ta mig till akuten, inte när jag satt i bilen på väg dit, inte när vi satt instängda i anhörigsrummet, knappt när jag såg honom efter att dom gjort i ordning honom. Jag var helt tom. Förstod absolut ingenting. Det fanns bara inte.
Mina tårar kom inte förrän på begravningen. Då brast precis allt.
Jag grät som ett barn. Först då vart det sant för mig.
Det var min pappa som låg i kistan där framme.

Du är i chock. Och önskan om att det som hänt inte alls ska vara sant tror jag gör att man omedvetet stoppar tårarna. Man vill inte inse. Man vill inte tro. Så man gråter inte. För det får helt enkelt inte vara sant.
Men det kommer. Och det är helt ok att det tar tid.
Alla sörjer olika. Alla måste också få sörja på sitt sätt.
Det är däremot viktigt att du så småningom låter dig själv sörja, att man vågar.
Det är helt ok att gråta. Det är helt ok att du mår piss och inte fungerar.
Du har förlorat din pappa.

Jag beklagar det hemska och tragiska som du och din familj går igenom just nu. Det är något alldeles speciellt med att förlora sina föräldrar.
Det är ju människor man orealistiskt nog förväntar sig alltid ska finnas där. Helt plötsligt blir ingenting som det varit och inget blir heller som förväntat. Hemskt.

Kramar från en som vet precis hur du känner.

Beklagar sorgen ts, din sorg kommer när den kommer, inget är mer normalt än något annat när man ger uttryckt för sorgen.

Låter skönt att höra, det verkar som det inte är nåt "fel" på mig då!

Jag kan helt enkelt inte förstå att han är borta, jag pratar om det med vänner men jag är bara tom i mitt tal om honom, jag fattar inte!

Det är absolut normalt att känna så. Min mamma gick bort 05 och jag fattar inte att hon är borta än. Känns som att hon är på en resa och skall komma tillbaka..
Livet är inte rättvist alltid!

Min pappa gick hastigt och väntat bort nov 07, visst grät jag när jag fick beskedet, när jag såg syrrans förtvivlan, när vi såg honom och på begravningen. Men det var inga mängder alls, kändes som om jag mest grät för att andra förväntade sig det.

Däremot har jag blivit mycket känsligare och tårarna kommer när jag hör om andra som förlorat någon när och kär.

Du kommer inte att kunna sorja innan du accepterat att det som hant har hant. Sadant kan ta tid. Var inte orolig, det ar inget fel pa dig, du behover bara lite tid pa dig for att ta in alltihop. Det kom ju valdigt hastigt, sa det ar inte konstigt att du har svart att inse kanslomassigt att han faktiskt ar borta aven om du forstar det intellektuellt. Beklagar sorgen!

Jag beklagar sorgen..=(
Cancer är en hemsk hemsk sjukdom.

Jag förlorade min mamma i det för 2år sen. Förlorade pappa förra sommaren.
Jag har fortfarande inte gråtit över dom. Fast jag vill.
Tror det kan bli nån sorts låsning. Jag har inte riktigt insett att dom är borta.

Jag tror tårarna kommer när du accepterat och helt fått in det som hänt.

vet hur det känns..
Det är bara så tomt.. 
Fast det bara har gått 2 månader sen min far dog.. Han var sjuk och jag vet att han har det bättre nu än vad han hade i liv..
Men det är så himla tomt.. Som en del av hjärtat mitt saknas.. 

ta väl hand om dig.. kram

Min pappa dog i leukemi när han var 48 år gammal och mitt gråtande har gått i perioder. Även om man levde i ett vakum direkt efter och i mitt fall vid begravningen så har jag gråtit enorma mängder emellanåt.
Tårarna brukar komma och då finns det nästan ingen hejd på dem.
Beklagar...

Måste lysa lite med en barnhistoria i er sorg, när så min mamma fick en cancerdiagnos i vintras så grät jag sittandes på golvet framför tv:n, 2,5 åringen kom fram och klappade mig på kinden och frågade med sin allra mjukaste röst om jag var ledsen?
-Japp..
Medans hon fortfarande klappar min kind säger hon ömt:
-Ska jag slicka på dig???
Maken i köket brister ut i ett gapskratt och jag med.
Det är nog så jag ofta uppfattar sorg, min sorg, att mina känslor bubblar upp så snabbt och kraftfullt. Både skratt och gråt. Inte alltid men så var det när min pappa dog och när vår son dog vid förlossningen. Allt blir så kraftigt...

Beklagar att du inte fått behålla din far.
När min mamma gick bort för mer än 10 år sedan, så tog det ungefär 3 månader innan jag "fattade" att hon verkligen var borta för alltid. Att vi inte skulle kunna prata, skratta, resa och kramas mer som vi alltid gjort. I flera veckor kunde jag knappt sova på nätterna för jag grät så mycket. Men det kändes så ensamt och instängt så jag var ute och gick i staden jag bodde i på nätterna. Gick till kyrkogården, förbi hennes jobb osv.. Sen gick den soregeperioden över för att ta ny fart några år senare. Då gick jag faktiskt till en psykolog och fick prata ut ordentligt och efter det har det känts bättre. Vad jag förösker säga är att många människor såg mig som extremt känslokall, men jag var ju uppenbarligen i chock i början (fast det är man ju inte medveten om ) och min reaktion senare var det inte många som såg heller då jag var ute och grät på nätterna.. Ta tid på dig, bara för att du inte gråter nu betyder inte att du sörjer eller att du inte kommer gråta senare.
Ta hand om dig!

Tack för många kloka och fina svar!!

Jag förlorade min pappa när jag var åtta år, det är 15 år sen.
Jag grät då, jag gråter nu också... Men det har mer och mer kommit ikapp mig, nu gråter jag bra många ggr.... Tror också att det beror på att min bror har det väldigt kämpigt med att pappa inte finns längre...och jag lider så fruktansvärt av att se hur han mår....
Nu är man även medveten om att han inte kommer tillbaka...jag kommer aldrig att få se honom under hela mitt liv...tårarna rinner bara jag skriver det här....
Så jag lovar...det kommer att släppa för dig också..

Skrev ovanstående inlägg, nr:19

Vet inte vad du tycker om för någon musik...men en helt underbar låt som jag verkligen kan rekommendera är Kent´s låt M.
Texten är såå fin, och ledsam....den har jag gråtit mig igenom många gånger...

Glömde skriva att min pappa fick en hjärtinfarkt. (Med tanke på att det handlade om cancer)
Han föll ihop på morgonen, på f.m. var det över.....