behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..

Men snälla, det är ju skrämmande att läsa om hur barn helt plötsligt har 1-årstrots, 2-årstrots, 3-årstrots och nu också 4-årstrots!??

Alltså helt allvarligt, inse att det inte handlar om trots utan om beteenden som uppstår pga hur ni föräldrar interagerar med era barn!

Ska tillägga att jag tänker att det måste vara enormt jobbigt att under flera års tid se på sitt barn som ett trotsande monster, tycker synd om er som har så fruktansvärt begränsat perspektiv...

Ursäkta men måste bara få fråga, har du inte ens snuddat vid tanken på att han väl bör få hjälpa till att göra i ordning i sitt eget rum? Tycker du verkligen det är konstigt att han upplever att du har förstört hans rum, hans fristad?!

Jag är chockad över flertalet kommentarer i den här tråden, inte bara det du skriver. Tycker inte det är ett dugg märkligt om ni har sådana problem med era barns beteenden utifrån vad som framkommer här faktiskt...

Istället för att bara bekräfta varandras känslor i den här tråden av att barnen är ohyffsade trotsmonster så vill jag föreslå att man börjar se på sitt eget beteende på ett annat sätt istället. Ovan nämnda förslag om att ringa bup är inte dumt, finns också en mängd boktips och då framförallt Juuls böcker som kan öppna upp för nya perspektiv. Mycket inom grenen aktivt föräldraskap är öht väldigt bra. Utan att ha läst den ännu vill jag också slå ett slag för Lars H Gustavssons nya bok, växa - inte lyda, som med all säkerhet ger ett nytt sken på det ni upplever.

Så för att svara på din avslutande fråga, vad gör man? Man ser till att förändra sig själv och sitt eget beteende i första hand, och inte gå år ut och år in med att tro att allt ligger hos barnet!

Jojo, enklast att skylla allt på barnen antar jag
Ja vi är nog trotsiga allihopa livet ut, men senare i livet är det ju plötsligt alla andras fel istället?

Det var massor av råd och stöd i mina inlägg men det kanske inte var den sorten ni ville ha här?

Intressant att Bonanza anser mitt inlägg vara så roligt och att jag är ute och cyklar, samtidigt som hon säger att det inte finns någon klassisk 4-årstrots.

Bara för att barn utvecklas och kräver utrymme för såväl identitetsutveckling som självständighetsutveckling betyder inte det att man behöver tolka sina barn som monster som med alla medel måste tuktas tills de slutligen anpassat sig till just dina behov!

Ser man barnets utveckling som 1-årstrots, 2-årstrots, 3-årstrots, 4-årstrots, 5-årstrots och 6-årstrots så är man inte ens i närheten av tillräckligt klarsynt för att inse att största delen faktiskt ligger hos en själv. Inte hos barnet. Barn kan utvecklas fullt normalt utan att bete sig som monster, i annat fall är det samspelet som brister och inte barnets trotsåldrar...

Även om man säger monster med glimten i ögat (vilket jag också misstänkte) så antyder det ändå att man skyller allt på barnet och barnets utveckling. Bevisligen så kan man i oerhört många fall undvika "trotsbeteenden" genom att ändra mycket, mycket små detaljer i sitt eget sätt att vara. Då är det inte barnet som är grunden till alla problem och allt strul, utan samspelet.

Som tex en sådan enkel sak som att säga "nu ska vi" istället för "ska vi??" och samtidigt låta barnet bestämma när det finns utrymme för det. Allting är en ömsesidig process, inte en statisk verklighet av ständig trots från barnets sida.

Självklart har barn olika utvecklingsperioder, men bemötandet och samspelet är högst avgörande för hur beteendet i dessa faser yttrar sig. Det är verkligen inget mysterium. Visst kan man skylla ifrån sig och tala om en konstant trotsålder under flera års tid och skjuta över allt på barnet, eller så kan man ta sitt ansvar och se till att svara på de varierande behov barnet har under dessa mycket skiftande utvecklingsfaser som faktiskt inträffar. Då får man garanterat en mycket lugnare och mer hanterbar "trots" under småbarnsåren.

Du får nog beskriva beteendet om jag alls ska kunna komma med någon infallsvinkel, alla familjer tycks ju ha olika problem och framförallt tycks problemen ofta uppstå i specifika situationer som skiftar från familj till familj. Alltså krävs det ju olika bemötanden vid olika situationer och i olika familjer... det finns liksom ingen universallösning som jag eller någon annan sitter inne på och som löser alla problem

Rent ytligt kan man ju säga att kommunikation och dialog är A och O samt att faktiskt respektera barnet och barnets vilja och känslor, istället för att utöva en maktrelation där föräldern styr och barnet förväntas lyda. Men mer konkret så beror det ju som sagt på vad just ni har hamnat i för "ond cirkel".

De långa inläggen från SCSI tycker jag var bra och visar ju lite på det jag menar med kommunikation och dialog.