behöver hjälp nu ang 4-års trots...orkar inte mer..

Du är ingen hemsk mamma, bara en väldigt normal, trött människa som har sina gränser för vad hon orkar med. Har själv en treåring som har en hemsk period just nu då allt är fel, precis allt. Hon skriker, spottar, puttar sin lillebror, säger dumma saker till oss, gråter mm mm. Hon vill en massa saker och gråter om hon inte får göra dem, och så gråter hon när hon får göra saker.......man blir tokig!!! I dag skrek hon "jag älskar verkligen inte dig mer mamma" och slängde igen sin dörr med en smäll när jag förbjöd henne att hoppa i sängen. Vilket tonårshumör.

Det finns nog inte så mycket man kan göra åt detta tyvärr, mer än att räkna till tio, välja sina strider och vara konsekvent med vissa "regler" t ex inte slåss. Förr eller senare går perioden över, suck, och sedan så kommer det en ny period=(
Tur att man ännu minns hur söta och oskyldiga de var som nyfödda.

Men jag skäms verkligen när jag träffar mina grannar...här gapar han flera ggr/ dag, slänger leksaker i golvet o låter. Jag höjer ju till slut rösten...o det ska de stackarna behöva lyssna på...
O detta är ju utöver alla vanliga ljud från en barnfamilj...

Ja, jag undrar vad mina grannar tänker. Dottern vrålar att mamma är dum och att hon hatar henne, lillebror skriker för att storasyster skriker och mamma skriker för att överrösta dem båda=) Visst kan det kännas pinsamt ibland att upptäcka att fönstret stått öppet under ett av dotterns raserianfall, och grannarna sitter ute och grillar. Men jag har jobbat som förskollärare i 17 år så jag brukar tvinga mig till att tänka på alla de föräldrar under dessa år som jag pratat med, tröstat och kommit med goda råd ang "trotsåldern"= jag är inte ensam om att ha ett barn som vägrar allt.

Oj va glad jag blir att jag hittat den här tråden,, man skulle kunna tro att det är jag som skrivit allt. jag har 4 barn under 7 år.

När vi kom hem från BB med minstingen så började de. Barnen som är 4 och 2 hoppade rakt in i trotsåldern samtidigt.

Känns som om du planerat en cup tillsammans "köra slut på mamma"
Vissa dagar är värre än andra såklart men det underlättar att höra att andra familjer har det precis som vi här hemma.

Lycka till med er och vi får hålla tummarna att det snart går över

23 år med 2 barn skrev 2009-08-22 14:46:25 följande:

Min dotter startade också sin första trotsperiod när vi kom hem med lillebror från BB, bokstavligen dagen efter hemkomsten. Har nog aldrig själva gråtit så mycket av frustration och trötthet. Sedan kom en lugn period, och nu har det alltså startat igen. Var ute på stan i dag hela familjen och skulle äta lunch på restaurang, skämdes som en hund eftersom dottern skulle vara överallt och peta och skrek som en galning när hon inte fick lov. Där fick vi för att vi skulle ha det mysigt! I fortsättningen blir det hämtmat.

TACK GODE GUD säger jag bara!!! Jag är ensamstående mamma till en 4 åring och en 10 månaders bebis. 4 åringen har alltid varit sååå lätt men så kom 4 års trotsen! Jag är helt slut, här gapas det, han skriker, ropar, slänger saker osv....vad ska jag ta mig till? Är det bara att stå ut?? Det är så tråkigt att alltid vara osams med sitt barn, det är ju det minsta man vill :(

Oj, oj -- jag känner igen mig men bara delvis. Vår 4-åring har sina utbrott, slåss och vägrar hon också, men jag har inte abdikerat.

Jag bär in henne på hennes rum efter att ha varnat henne ett par gånger, när hon är helt oresonlig, men det är ingen time out eller liknande utan hon går ut direkt -- tillsammans med mig -- tillbaka (det ser nog lite komiskt ut), snyftande, sätter sig vid bordet eller var vi nu är och accepterar faktiskt att hädanefter bete sig annorlunda. Om inte, bär jag in henne igen. Jag stänger alltså dörren om henne, efter att ha sagt "nu kommer du ut igen när du är som vanligt" eller nåt liknande, men hon öppnar direkt och går ut, som om hon bestämt sig för att agerar annorlunda och bättre. Sen muttras det att jag är hemsk och elak osv., tills hon säger "jag vill sitta i ditt knä!". Och då vänder det  ...

Jag tycker man som vuxen måste stå på sig. Bestäm hur man vill ha det och genomför det som ska genomföras, oavsett. Det handlar mycket om viljestyrka, tycker jag. Om man tar spjärn kan man nog ändå trotsa trotset ... eller? 

"Trotsboken" skriver mycket bra om 4-åringar - läs! Det är inte så lätt för dem heller. Fundera på vilka strider ni måste ta och vilka ni kan låta bli. Kan man få honom att inte slåss genom att aktivera honom, låta honom få hjälpa till med saker (duka, tvätta osv)? Eller vara ute mycket och göra av med energin där istället? Tänk på att de är värst med dem de är tryggast med.

Sen är det inte så konstigt att man tappar tålamodet ibland, det är mänskligt!

Min 4 åring håller på att knäcker mig oxå.

Igår när vi var ute en liten kort sväng som jag sa till henne innan. Och när vi skulle gå in störtvägrade hon. Jag gick in och höll koll på henne hela tiden och var beredd på att springa ut om hon sprang iväg eller om någon galning kom fram. Fungerade inte,stannade inne antagligen alldeles för kort tag. Gick ut och försökte bära in henne. Jag opererade mig för 4 veckor sedan så de gick inte så bra. Försökte två gånger men hon kom loss båda gångerna. Till slut gick jag in igen och stannade inne 10 minuter innan hon kom. Höll naturligtvis uppsikt konstant, så hon inte sprang iväg. Till slut kom hon. De hela höll på 40 minuter.

Snacka om att skämmas inför alla grannar med tanke på att hon på väg in skrek ajaj det gör ont. Sluta.

Men ett som är säkert är att jag andas ut varje dag närhon somnar för kvällen, vilket hon inte gör förrens 9. Men inte så konstigt då vi inte behöver kliva upp förrens halv åtta på morgon. Men hennes lugna perioder är väldigt korta och hennes trotsperioder är väldigt långa. Men samtidigt är hon en ängel borta och har alltid varit.

Ja visst är det konstigt????