Jag tror ändå att väldigt mycket handlar om inställning och attityd. Visst finns det barn som blir värre än andra under de klassiska trots-perioderna men jag har ärligt talat aldrig sett nåt direkt trots hos vare sig nån av mina många syskonbarn (möjligen undantaget den systersotter som skrek i timmar så fort hon inte fick som hon ville från att hon var ett år, men det var ju mer hennes personlighet än nåt annat) eller hos min bonus som jag levt med sen strax innan han var 2. Visst har han haft perioder då han sagt emot allt av ren princip och slängt sina leksaker när han inte fått som han velat. Än sen då? Han har fått tvåvalsalternativ så ofta det har varit möjligt, jag har rannsakat mig själv om det varit så farligt att låta honom få sin vilja igenom (svaret är oftast nej) och sen har jag gett honom rätt att vara på dåligt humör (däremot inte att låta humöret gå ut över resten av familjen. Skrika får man göra på sitt rum). Kanske har jag haft turen att få världens mest lätthanterliga unge som bonusbarn men jag tror snarare att han inte behöver vara så avig eftersom han får det utrymme han behöver. Och det gör att han vanligtvis inte tjurar så mycket och länge när han INTE får som han vill, för han är trygg i att han får bestämma en annan gång. Jag är uppriktigt överraskad över att argumentet "Vi får göra så nästa gång" fortfarande håller med honom, men det är väl för att han vet att det faktiskt är sant. Bryter han ihop över att sylten hamnar på potatisen istället för på köttfärslimpan t.ex (såna där saker som jag som vuxen inte alltid tänker på är nån stor grej) så är det inte hela världen. Jag ber om ursäkt och säger att nästa portion så lägger jag den bara där han vill ha den, och han nöjer sig med det.
... de flesta gånger jag varit med om såna totalkrascher med lite äldre barn har det varit för att barnet haft en klar och tydligt genomtänkt plan i huvudet för hur nåt ska vara eller vad vi ska göra. Däremot har han/hon helt glömt att delge den planen med oss andra och/eller bara förutsatt att det som finns i ens eget huvud finns i andras med. Och således känt sig fruuuuktansvärt motarbetad och förbisedd när vi vuxna går åstad och gör helt tvärsemot barnets planer.
Min bonus hade en period då han var mästare på såna situationer... nu har han blivit bättre på att berätta vad han tänker och önskar, och vi har blivit bättre på att fråga. Och att berätta om hur VI tänker och planerar - något som idag är fullkomligt nödvändigt men när han var mindre tvärtom helt onödigt eftersom han inte brydde sig...
Till att börja med skulle jag låta 4åringen torka upp alla mjölk själv. Och inte sådär symboliskt med lite papper utan tills det verkligen är rent och torrt. Det brukar avskräcka de flesta från att gegga ner mer än nödvändigt.
Sen SKULLE jag inte acceptera skrikande som förhandlingsmetod. Var tyst eller lämna köket! Så beter man sig faktiskt inte bland folk. Sen förstår jag att just frukosten är jobbig eftersom de flesta har tider att passa och man inte har ork och möjlighet att ta konflikter just då - men jag har svårt att tänka mig att ett barn som har det beteendet begränsar det till enbart frukost?
Erbjud nåt alternativ. Dricker han vatten? Då kan han väl öva på att hälla från en liten halvfull tillbringare - vatten är inte lika jobbigt att torka upp, bordet blir t.o.m renare av att man spiller det! =) Finns det nåt han häller bättre ur än tetra kan det kanske vara värt att hälla över en skvätt mjölk i det. Vi har en liten såssnipa som ser ut som en tillbringare i miniatyr och rymmer ganska lagom ett glas. Innan barnet kunde hälla ur vår stora tillbringare brukade han få sin måltidsdryck i den emellanåt.
Här hemma får 5åringen inte hälla ur fullt paket. Kanske det kan vara en kompromiss? låt honom hälla när det är lite kvar i förpackningen och lättare att hantera..?
Sen får man ju vara på som en hök och säga stopp långt innan glaset är tomt - lämna lite utrymme för långsamma reaktioner liksom.
låt honom leka med tomma ursköljda tetror vid diskbänken. Här hemma är det en favoritsysselsättning att stå och hälla vatten mellan olika tetror, flaskor och byttor. Blött, roligt naturvetenskapligt och mototriskt utvecklande.
Varför inte handgripligen avbryta innan det svämmar över, då? Han kan uppenbarligen inte hantera mjölkpaketet så varför skulle han få göra det utan ingripande från vuxen? (att som äldre än ett år slå med bestick i bordet leder förresten till att man blir av med besticken här. Bestick är till för mat, inget annat)
När junior var liten (1½-2½år) gjorde jag saker MED honom när han vägrade eller inte kunde. Jag tog t.ex hans händer, höll fast trasan i dem och sen torkade vi tillsammans. Tveksamt om en fyraåring skulle gå med på det beteendet... det var som redan inlärt att man inte kommer undan genom att vägra när 4årsåldern var nådd här. Nu räcker det att jag sitter och coachar. Typ "Nu får du skölja ur trasan innan du fortsätter", "Där har du missat lite" och så. Och givetvis beröm och tack när det är klart.
Jag brukar försöka hålla balansgången att behandla barn som jag skulle behandla mina vuxna vänner. Nu hoppas jag att mina vänner har tillräckligt omdöme för att inte insistera på att få hälla mjölk om de vet att de spiller, men inte fasen skulle jag gå med på att nån som alltid häller mjölk över hela bordet skulle få hantera tetran - jag skulle lite snyggt erbjuda mig att göra det åt dem! =) Ur det perspektivet känns det inte ens ok att låta barnet göra det liksom, så länge han inte tar konsekvenserna (dvs torkar upp) av sitt handlande.
Pratar ni om det utanför situationen nån gång? Om att du tycker att det inte är ok att varje måltid behöva torka mjölk varje måltid och vansinnesutbrott när han inte får som han vill? Det är lite olika från barn till barn, men min uppfattning är att väldigt många fyraåringar har tillräcklig mognad för att se sitt beteende ur andras ögon om man bara bjuder dem det perspektivet (att räkna med att de ska göra det självmant vore galet), och i ett sånt samtal kan barnet själv få vara med och ta fram strategier och kompromisser (bra idé om du tänkt ut några såna i förväg att föreslå för barnet). Man växer väldigt genom samtal i stil med "Hur ska vi gemensamt lösa det här problemet?" - även som vuxen!
Personligen tror jag inte på timeout-grejen. Däremot anser jag att man måste bete sig som folk om man vill vara bland folk. Vill man skrika, sparka och slå omkring sig är det helt ok - men man får gå undan och göra det där ingen annan behöver stå ut med det (utomhus eller på sitt rum eller vad man nu har att tillgå). Sen är man välkommen tillbaks igen när man kan bete sig som man gör bland folk. Och det tillämpas av både barn och vuxna i min familj - ibland går vi vuxna självmant undan eller ber varandra göra det för att vi inte är vidare trevligt sällskap för tillfället. Fokus hamnar mer på det sociala samspelet än på att lyda liksom. kommer barnet tillbaks till bordet och säger att han ska äta konstaterar jag bara att bra, då har du rasat ur dig och beter dig som folk igen då? Då är man givetvis välkommen - oftast med en kram och kärleksfulla kommentarer om hur glad jag är att han vill vara med oss igen.
Slutligen - det där med att ha bestämt sig och vägra kompromisser känner jag igen. =) Undrar om det är nån typisk 4åringsgrej..? Här hade vi en period där han dessutom bestämde sig för saker utan att berätta det för oss, vilket ledde till att vi inte alls fattade varför han blev skogstokig när vi gjorde nåt eller berättade vad vi skulle göra... *suck* Tricket där var att överinformera (helt motsatt till vad som hade funkat tidigare, då ungen inte kunde brytt sig mindre om vad vi gjorde och hur, utan bara glatt flöt med). Att hela tiden berätta vad som skulle hända. T.ex "Du, vi får kolla hur mycket mjölk det är i paketet när vi äter om en stund. Är det halvfullt får du hälla, annars häller jag. Då får du hälla en annan gång när det är mindre mjölk i paketet". "Vi ska handla ditten och datten. Vi ska INTE köpa nån leksak/glass/tablettask/whatever idag, bara ditt och datt", "Vi ska gå ut om en stund. Du får ta med dig två leksaker - vill du välja ut dem nu på en gång så kan du lägga dem i hallen sen så vi inte glömmer dem när vi går?", "Vi kommer nog ha lite bråttom när vi ska till tåget senare, så jag hjälper dig med skorna och jackan idag. Sen när vi är framme hos farmor och inte har bråttom får du klä dig själv som vanligt." osv osv
Ganska snart kände han sig trygg i att även om det inte blev som han ville den här gången så får han bestämma en annan gång inom snar framtid. Sen gäller det bara att ha disciplin att hålla det - och att komma ihåg att informera om det INTE funkar att följa barnets planer. Numera funkar det t.o.m att säga "vi gör så nästa/en annan gång" i efterhand om nåt blivit galet i barnets ögon för att avbryta ett utbrott.
Ohnej - min mening var inte alls att du skulle känna dig som en dålig mor!
Självklart hittar man metoder som funkar i just den familj man har (åtskilliga är gångerna vi pustat ut när syrran med sin jämnåriga tjej åkt härifrån och varit glada att vi inte har DEN ungen... men vi har ju utvecklat metoder för att hantera den unge vi har, och hon kan hantera den hon har).
Håller helt med om att man måste flytta på barn som härjar så att det är risk för andra att vara i närheten - det är ju inte de som uppför sig som ska behöva gå undan! Det är ju just det "bete sig som folk"-tanken kretsar kring. Den skillnad jag har sett i timeout-kretsar är att man på nåt vis kräver att barnet ska sitta still och vara lugnt en viss tid innan det får komma tillbaks? Här får man härja och skrika bäst man vill tills man känner sig färdig med det.
Klurigt med markering på glaset där - toppen att ni löste det!
... och ska vi ha en diskussion om straff kontra konsekvenser så anser jag att konsekvenser är direkta följder av ett beteende. Ritar jag på väggen är konsekvensen att jag får tvätta rent väggen. Att bli av med tv-tid är ett straff. Skulle jag däremot ha sönder tvn vore konsekvensen att jag inte kan titta på den. 
Håller med vittra där - det är ju sånt man HAR personalen till, speciellt på småbarnsavdelningar! Förstår att man skäms som förälder, men jag hoppas personalen skäms ännu mer, för det är de som brustit i tillsyn!
Försök att inte tänka "trots", är mitt råd. Det handlar liksom inte om att ungen sätter sig på tvären för nöjes skull. Det handlar om frustration över att inte kunna hantera känslor och situationer. Ja, det är skitjobbigt - men det är ännu jobbigare för barnet. Jag har alltid försökt komma på vilka situationer som triggar utbrott och försöka kringgå dem, och att ge barnet metoder för att hantera situationer och känslor. Och visst tappar man både tålamod och humör på vägen, men åtminstone föredrar jag personligen att ha en problemlösande inställning till utbrotten.
Sen är det bra med det där korta minnet man har när det kommer till barn. Vadå, har hen inte ALLTID varit så här stor och medgörlig? Har hen varit ett spädbarn som inte kunde nåt alls? En tvååring som gallskek för minsta lilla?? Nääääää!!
Jag har vaga minnen av att ungen inte alltid varit så lätt att ha att göra med, men när man tagit sig igenom en period så är den verkligen över. Tack & lov.
Äh. MÅSTE ungen ha kläder på sig? Det brukar räcka med att komma till dagis i pyjamas en gång för att sluta krångla med påklädning. :)