Aga?

Samtal med barn är defitnivt underskattade idag, och många forskare anser att vi pratar alldeles för lite med våra barn.
Nu är jag lite miöjöskadad eftersom jag arbetar med barn, men jag måste säga att jag ofta hellre diskuterar med barn än med vuxna. >De har en fantastisk syn på världen som de delar med sig av så fort de kan kommunicera.
Jag diskuterade döden och reinkarnation med min treåring häromveckan, och han kan inte ens prata "rent". Jag, sambon och sexåringen pratar vi mycket känslor och rädslor just nu, det är mycket som händer när man är sex år.

Min barn får inte köra över mig, liksom att jag inte får köra över dem. Vi respekterar alal varandra som familjemedlemmar. Sedan har jag ett större asnvar som vuxen i deras vägledning, men då måste jag ju vara en god förebild själv. I många vuxendiskussioner är barnen med, och vi svarar på deras ev frågor som kan dyka upp. Ibland får de vänta, men inte per automatik för att de är barn. På samam sätt får jag se till att ha tålamod och vänta ifall de måste klippa klart en viktig grej eller vad det nu är, när jag tycker att det är dags att gå ut eller vad det nu kan vara.
Ingen ska köra över någon. Alla ska respketera varandra.

Jag håller med om att det finns en skrämmande barnsyn hos vissa i den här tråden.
Barn är tydligen elaka, gnälliga, tjatiga, uppmärksamhetskrävande, de ska lyda, hålla sig på mattan, vara tysta, utestängas från samvaro och därtill daskas om de beter sig illa (trots att uppförandet beror på brist på uppfostrna dvs föräldrarna är skyldiga, inte barnet). Hur kan man tro att ett barn ska kunna utvecklas till respektfulla, ansvarstagande individer om man för över dessa egenskaper på ett barn?

Ta exemplet med kniven t ex. Min son har varit med och skurit "lätta" grönsaker som gurka sedan han kunde stå på en pall bredvid mig. han har fått använda bordskniv förstås, inte en "riktig" kniv. Han psringer inte iväg och hugger osv med den kniven, det blri inget blodbad, för han har fått vara med och skära gurka och lärt sig att kniven är något man skär gurka med, inte springer och hugger med. Han har lärt sig att ugnen är varm, inte genom att vi daskat honom på handen när han kommit nära spisen, utan för att han har varit med oss och bakat bullar.

Jag har också väldigt trygga barn. Inte blint lydande barn, men lugna, trygga och med god självkänsla.
Mina barn vet vilka regler som gäller, för de har varit med om att skapa dem, har fått dem förklarade för sig på sin nivå och också fått chansen att testa gränserna.

Jag är väldigt fundersam på det här med att "större barn pratar man med, små barn förstår inte så det är OK att daska". Ett barn som är så litet att det inte kan kommunicera är ju i princip ett knyte till spädbarn som inte kan ansvara för några handlingar i allafall. Redan ettåring har en god förståelse och ett stort passivt språk om hen har vuxit upp i en normal språkstimulernade miljö. Och även om barnet inte förstår själva orden föräldern säger, är små barn experter på att läsa av andras sinnestämning och ansiktsuttryck. Så det argumentet köper jag inte.
Jag köper heller inte att daskars effektivitet skulle vara något att komma med i ett större perspektiv, i en socialiseringsprocess. Det är mycket möjligt att du får ett "lydigt" barn om du betingar oönskade saker med smärta. Men barnet förstår ju inte ens alltid vad hen gjort fel om du inte pratar med det, varför det är fel och vad hen kunde ha gjort istället. Då har man ju missat typ 90% av det som är uppfostran och socialisering.

Då kanske du skulle ha tänkt efter före på vad du själv häver ur dig, som leder till sådana "tråkiga" diskussioner.

Om du vill fortsätta diskutera kärnämnet så vill jag gärna ha svar på mitt inlägg 968 ovan.