Min man är så trög!

förutom att jag tycker du låter lite cynisk vad gäller dina dåtida tankar om er framtid som lyckat par så håller jag med dig.

jag levde ihop innan med en man som definitivt var dummare än jag. när vi träffades var jag 19 och han var 27 och då befann vi oss ungefär på samma mognadsnivå så då var allt frid och fröjd. men åren mellan 20-25 är ju rätt intensiva vad gäller mognad och för mig blev det extra mycket så eftersom vi fick barn. jag växte om honom helt enkelt.

han är världens snällaste, vi kan skratta åt mycket och han är en bra pappa. men så fort vi kommer in på något djupare så tar det helt stopp. nu när vi har separerat och bara är kompisar så gör det inte så mycket, jag har flera vänner som inte är intresserade av det jag studerar men det stör inte mig. (jag är nämligen postmodern nog att också tycka att det är fantastiskt trevligt att tala om killar, sex och shopping ).

men i min relation ledde våra intellektuella skillnader till att jag kände mig väldigt ensam. jag kunde aldrig diskutera något som jag tyckte var intressant hemma utan det enda som hände var att jag fick undervisa, jag fick aldrig något motstånd eller mothugg i diskussioner (vilket ibland ledde till att jag blev värsta översittaren) och när jag behövde prata om mina känslor var standardsvaret alltid "jag förstår inte hur du menar" och så fick jag förklara igen på ett enklare sätt med samma standardsvar tillbaks och så en ny förklaring och samma svar osv osv. Till slut hade jag förenklat det jag ville säga till den grad att det inte längre hade samma innebörd. Till slut lade jag bara ner, det kändes hela tiden som att det bara fanns plats för 50% av min person i relationen. Resten av mig möttes bara med frågetecken och undran.

Det bör tilläggas att mannen ifråga hade magisterexamen så där var det inte pga utbildning som det brast. Han har iof sig utbildat sig inom ett yrke där man inte behöver tolka och analysera så mycket utan mest bara kunna massa fakta om olika program och sånt. Nu har jag en man som befinner sig på samma nivå och det är så skönt. Jag kan mycket mer än honom om humaniora och han kan mer än mig om politik och naturvetenskap. Det är verkligen fantastiskt att mötas av lite motstånd och utmaning och dessutom känna att man lär sig nya saker hela tiden.

Jag förstår verkligen vad du menar, ts. Jag var sambo med en kille för ett antal år sedan. Jag är inte högutbildad, och säkert inte särskilt intelligent heller, men killen var bara intresserad av hockey och ingenting annat. Jag gillade ju att diskutera saker, hänga med i nyheterna, försöka gå framåt i livet, men jag märkte att livet med honom stod stilla på samma plats hela tiden. Han gick aldrig framåt. Så vi växte isär och jag flyttade.