Min man är så trög!

Jag lägger ingen särskild betydelse i vilken utbildning eller vilket arbete en människa har det behöver inte säga speciellt mycket om en människa, och absolut inget om hans intelligens. Med några få undantag så har alla människor en högt utvecklad förmåga att kunna lära sig såväl teoretisk som praktisk kunskap, ett bättre eller sämre läshuvud kan man ha och det kan ta lite olika tid men är man intresserad och vill lära sig något har dom flesta förmåga till det. Finns "tröga" människor på i princip alla arbetsplatser, dom kanske är duktiga inom sitt kunskapsområde (vilket dom flesta är och säkert din man också, han kan förmodligen mycket om sport) men har svårt för annat och kan upplevas som "tröga" av andra.

Det du verkar sakna hos din man är förmodligen inte intelligens av den "typ" man behöver för att utbilda sig utan den man övar upp av abstrakt tänkande, att kunna leva sig in i och leka med olika tankekonstruktioner, filosofiska och mer djupgående tankar kring tillvaron och ens eget liv i den.

Jag har själv vart intresserad av filosofi ända sen jag var barn och jag lever nog mer i min egna abstrakta tankevärld än jag gör i den vardagsvärld som din man lever i och det är få som är intresserade av att samtala om sådant jag tycker är intressant och meningsfullt men jag kan inte anklaga dom för det eller bli arga på dom för att dom inte delar mina intressen. Min ilska tjänar inte mig och inte dom, och jag värdesätter mig själv för mycket för att offra min sinnesro på att reta mig på att andra människor inte är som jag skulle önska att dom vore.

Är du intresserad av filosofi kan du säkert själv se det absurda i att ha en mental föreställning om hur världen och människorna ska vara och borde fungera och när dom inte uppfyller förväntningarna så är det verkligheten det är fel på, också där man försöker bryta och bända så det ska passa med ens inre uppfattning om hur allt ska vara. När man istället kan gå dit man faktiskt har makt och kontroll att skapa förändringar, nämligen i sitt eget huvud och sluta tycka att allt borde vara på något annat sätt än det är...

Men det finns ingen poäng att vara tillsammans med någon bara för att vara det, livet är viktigare och mer meningsfullt än att du ska spendera ditt med att gå där och känna dig mentalt otillfredsställd och vill du ha ett intellektuellt och filosofiskt utbyte av den du är tillsammans med så är det ingen idé att tvinga någon att dela ens intressen, bättre då att hitta någon som av eget initiativ är intresserad av samma sak.

Kram

Märklig bild du har av vad filosofi är, något man ska förstå eller lära sig utantill. Filosofera är att tänka, leka med tankar. Ifrågasätta saker, fundera över det mest varierade saker. Barn är ofta filosofiska för dom undrar fortfarande mycket kring världen och har inte bara accepterat den som man gör när man blir äldre. Dom kan t.ex fråga "Hur vet man..."

Hur vet man att det är verkligheten man ser?

Kollar du upp på den blåa himlen så vet du att den inte är blå, det är ljuset som bryts och våglängden av blått är vad som når ditt öga. Men det är inte ögat som ser utan hjärnan som ritar upp en bild av dom elektriska impulser som skickas från synnerven, lite som ett grafikkort skapar en bild av bearbetad data, men hur kan du då veta att din "bild" stämmer med hur verkligheten är? Skulle ditt öga kunna se UV-ljus skulle många färger förändras, hur vet du då att den gula blomman är gul och inte bara en illusion skapad i ditt huvud?

När du då övertygat och självklart svarar att blomman är gul när någon frågar kan man ställa sig frågan...

Vad är sanning?

Dels då du upplever värden genom färgade glasögon och alltid även om du själv tycker att du är ärlig så ger du din version av något, inte sanningen. Ber du 10 människor beskriva en man så kommer du få olika beskrivningar därför att människorna har olika relation till mannen, mamman beskriver sin son, flickvännen sin pojkvän, polaren sin vän och kollegan som avskyr honom ger ytterligare en annan osv. Så vilken beskrivning är sann? Talar någon sanning och dom andra ljuger? Talar alla sanning fast dom beskriver så totalt olika personer.

En annan aspekt blir att man aldrig kan förmedla verkligheten med ord, du kan aldrig ge någon annan den upplevelsen du haft så den upplever den så som du kände den, i översättningen från verklig upplevelse till ord försvinner hela verkligheten. Berättar jag om en gammal flammas leende och hur vackert det var kommer du inte att se hennes leende utan förmodligen se leendet av en annan tjej som du vart tillsammans med. När jag frågar dig om du förstår vad jag menar med ett sådant speciellt leende man aldrig glömmer så svarar du ja, fast du inte har en aning om vilket leende jag menar. Du gissar och tror att du förstår vad jag menar.

Så om man aldrig kan förmedla verkligheten med ord, dels för att man inte vet något om verkligheten utan bara har sin egen version av den, sin egen upplevelse, och dels för att orden aldrig kan bli sanningen
så vad blir då sanning?

Om en lögn är att berätta en förvanskad version av verkligheten blir inte allt vi berättar lögner? Ser man lögnen som en medveten förvanskning av verkligheten blir sanningen då en omedveten förvanskning av verkligheten?

Så om sanning är det som är sant, verkligt, äkta, det som stämmer osv och vi aldrig kan ha en upplevelse av det som är sant, verkligt, äkta, det som stämmer utan bara vår egen version av det, är det då ens meningsfullt att be någon berätta sanningen om vad som verkligen hände?

Vad är rätt och fel?

Hur ofta hamnar du i diskussioner kring hurvida något är rätt eller fel?
Vad är det ni diskuterar egentligen, vad är något som är rätt? Hur skiljer sig det från det som är fel? Varför är inte då rätt samma sak för alla människor? Om det finns rätt och fel hur kommer det sig att människor kan tycka att fel är rätt, och att en del saker som är fel blir rätt i vissa lägen...

Blir det meningsfullt att ens använda begreppen rätt och fel annat än när man rättar prov? Om ens då...

Filosofi sätter färg på livet....