Barnaga

Höstbebis2007;

Vem säger att det är aga om man tar tag i sitt barn så det inte ska hamna framför en bil? Det är det väl ingen som påstår? Daskar du på handen eller knäpper på fingrar så är det däremot det. 

Fast saken är ju den att aga är definierat i lagtext och har inget med personligt tyckande att göra. Således agar du om du smäller/daskar/knäpper i uppfostringssyfte. Likaså om du skriker elaka saker till ditt barn. Men inte om du tar tag i det i syfte att skydda det från skada. Det är en tydlig skillnad där och det har inget med vare sig min eller din åsikt att göra.

För övrigt avskyr jag verkligen ordet "präktig". Särskilt när det används om mammor som inte vill slå sina barn av mammor som verkar ha dåligt samvete för att de gör det. Sluta slå. Så enkelt är det. Så slipper man kalla andra präktiga i tid och otid så fort deras åsikter inte passar det egna beteendet.

Knäppa är aga. Fatta det någongång.Jag väljer inget av dina förslag.
Jag tar bort handen och visar med min och tonfall att det inte är en bra idé att ta där. Och så gör jag det igen och igen och igen. Och till sist förstår de. Inga av mina barn har bränt sig och då ska du veta att de är enormt pillbenägna. Sak samma vad gäller eluttag. Och då min fråga: varför tycker du det är bättra att knäppa än att helt enkelt avlägsna hans hand? För att det gör ont? Ja just. Aga.

Emmerzon;

Med handen på hjärtat: Har jag sagt till mina barn på skarpen någongång. Ja, absolut.
Har jag knäppt mina barn på handen någongång? Nej. Jag tycker det finns bättre metoder som ger bra utdelning. Jag ser varken nyttan eller nödvändigheten med att knäppa.

Vem är det som säger att man måste ryta för att säga till på skarpen? Jag går snarare ner i tonläge och skärper uttalet. Det funkar för det allra mesta alldeles utmärkt.

Vi har riktigt bra och givande diskussioner här hemma. Men tack för att du bekymrar dig för min man.

Men nej, inte är man moraltant för att man tycker det finns bättre sätt att fånga ett barns uppmärksamhet än att knäppa dem på fingrarna.
Jag tänker såhär: Det jag inte kan tänka mig göra mot andra, gör jag inte heller på barn. Vad jag själv skulle uppfatta som kränkande/nedlåtande behandling utsätter jag inte andra för. Och jag skulle verkligen inte uppskatta att bli knäppt på fingrarna av någon. Det är en rätt enkelt tumregel: gör inte mot andra det du inte vill att de ska göra mot dig.

Det var bra uttryckt!

Ja, men sluta försvara dig då? Du gör ju inget fel, säger du?

Vilka påhopp? Är det påhopp att fråga varför man knäpper på handen om det finns andra metoder att tillgå? Är det ett påhopp att tycka det är fel?

Jag har, mig veterligen, inte kallat dig något som kan kallas påhopp.
Jag har ifrågasatt vissa saker och det enda svar jag fått tillbaka är att jag minsann inte vet något om något. Men nu råkar jag ha två barn själv som verkligen inte sitter som små tända ljus och lyder varje uppmaning (tack och lov!). Och då är jag naturligtvis nyfiken på varför man agar (för ja, all fysisk bestraffning ingår där även om just knäppning på handen nog ses som light) när min erfarenhet har visat att det går lika bra att avleda, prata med eller mjukt ta undan deras hand. Det är inget påhopp. Däremot så kan jag lugnt konstatera att vissa, av dig skrivna, inlägg klart skulle platsa i gruppen "personligt påhopp".

Jag tror varken du är dum eller korkad. Men jag har en 2½-åring som gjorde och gör precis likadant som du beskriver din dotter gör; mindre nu i o f s. Men när han var i de allra värsta upptäckartagen så var det en lek när jag avledde; han skrattade och hade skitkul. Jag tog tag i det genom att helt enkelt gå någon annanstans till sist. Ut, oftast. Eller läsa en bok, måla lite eller leka med lera. Och det är därför jag är så nyfiken på varför man istället väljer att knäppa på handen/fingrarna när det finns annat att ta till?

Och jag tror säkert du knäppt löst men, med all respekt, så kan du inte tala för hur din dotter upplevde det. Det kan bara hon själv, även om du tycker du känner och förstår ditt barn.

Personligen så ser jag inte en knäppning på handen som något som nödvändigtvis måste göra ont men jag tycker gesten är kränkande och därför använder jag mig inte av den. Jag skulle inte uppskatta att bli knäppt själv men har man inga bekymmer med att tänka sig bli knäppt på handen om man gör något tokigt så är man säkert inte så emot att göra det på andra själv.

Nej, men det var väl i uppfostrande syfte?

Och det kunde inte göras på annat vis?

Alltså, jag tror inte för en sekund att du älskar ditt barn mindre än någon annan. Inte heller ser jag dig som en värdelös förälder. Men jag tror inte heller att du ser något fel i att knäppa fingrar om du anser det vara nödvändigt och då faller ju hela ditt resonemang angående att alla gör misstag och att det är så man lär sig. För om man lär sig av sina misstag så försvarar man dem inte så ihärdigt.

Varför skrev du något sådant i en debatt om aga, i så fall?
Men då har jag ju rätt; du ser inget fel i det trots att både BO och lagen säger annat.

Jag förtydligar: Jag utgår ju ifrån att det människor skriver i sina inlägg har relevans för ämnet och är kopplat till detsamma. Så om man tar upp det här med att göra misstag och lära sig i en tråd om aga så utgår jag ifrån att man pratar om att lära sig av sina misstag i just den typen av situationer. Annars är ju kommentaren helt orelevant även om det är rätt i sig. Förhoppningsvis lär de flesta sig av sina misstag. Vissa gör det dock aldrig och vissa ser inte ens att det är ett misstag de gjort.

Hon bad om hjälp. Det hedrar.
Schysst att hänga ut någon annan för att försöka ursäkta sig själv.

Hotat? Nej. Förklarat konsekvenserna av deras agerande? Ja. Till exempel: om du gör sådär gör det ont. Det är inget hot; det är en konsekvens av att sätta handen på en varm platta. De fattar.

Du har försvarat ditt agerande fler gånger än jag kan räkna i tråden så ja, jag tror att du tycker att du gjorde rätt. Jag tror inte du ångrar dig eller ser det som ett misstag, inte om jag utgår ifrån det du skriver.

För övrigt så har åtminstone jag aldrig kallat dig en dålig mamma. Däremot så är det väldigt svårt att få svar på varför det inte gick att göra annorlunda och vad som egentligen fångade din dotters uppmärksamhet när du knäppte henne på fingrarna. Något extraordinärt måste det ju ha varit om du, efter flera timmars försök på alla sätt och vis, fick uppmärksamhet av att just knäppa på fingrarna.

Men det är inget svar på min fråga. Det är bara din redogörelse för hur det gick till. Jag vill fortfarande veta vad du tror fångade hennes uppmärksamhet just för att du knäppte henne. Om det nu inte gjorde ont eller var en kränkande handling så måste det ju varit något annat? Eftersom hon inte brydde sig om dig innan.

Och jag vidhåller fortfarande att du hade kunnat göra annorlunda och att du inte ångrar det skedda ett dugg.

Ja, men då så.
Då kan du ju sluta försvara dig om du skiter fullständigt i vad jag tror. Jag baserar bara mina funderingar på det du själv skrivit, så...

Nej, felfri är ingen. Jag har också saker jag jobbat och jobbar med.Men jag håller med dig i detta att det inte går att försvara. Har man gjort fel så har man och förhoppningsvis ångrar man sig och gör annorlunda framöver.