Auorasamtal

Jag har gått i Varberg. De hade ett samtalsrum på förlossningen där man satt. Vi pratade i en 40 min, hos visade sen runt mig på förlossningsavdelningen och sen var vi klara Det jag saknade innan var tilltro till personalen, och den fick jag på den korta tiden Om det behövs bokas det in fler besök.

Ok, gjorde ni inte upp någon förlossningsplan?

Jag va på aurora samtal förra veckan.
Min lilla historia om varför...
Väntar barn nr 2 i mitten av november.
Inför 1:a förlossningen va jag iofs nervös och lite skraj men inte så att jag behövde samtal. Förlossningen gick väl sådär. kom in för igångsättn 2v över tiden va då öppen 2-3cm m små-värkar. Dom rek att ta hinnorna och satte dropp och det blev nog lite för stressat för bäbisen för det slutade 12h senare med akut snitt (dock lugnt & inte akut egentl). Snitt va dock mitt värsta tänkbara senario. va livrädd för det och hade dösångest under hela OP.
Sedan dess har jag ältat och inte kunnat släppa och avsluta det. Och samtidigt byggt upp en oro för snitt igen och ev livmoderruptur vid en vaginal förlossning. Så nu va jag plötsligt livrädd för båda sätten att föda.. Omöjligt läge.
Så nu när jag skrev in mig hos BM så började vi prata om aurora för att "avsluta" förra förlossningen och klargöra inför kommande förlossning. Har känts rätt lugnt ändå under graviiteten tills för några veckor sen då jag började få panik inför vad som komma skall. Riktig ångest dagarna innan samtalet.. Och kände att det är en j*a tur att jag har det där samtalet bokat.

Samtalet va toppen. Fick rätat ut massa frågetecken från förra gången och fått medhåll på vissa konstiga beslut som togs osv.. Känns skönt att man inte varit hispig och inbillat sig saker i efterhand.. Visst är det lätt att vara efterklok iofs.
Och så diskuterade vi kommande förlossning ch hur jag vill att den ska fortlöpa och vad jag vill & inte vill. Och vad jag är RÄDD för.
BM som jag pratade med skrev ner och har lagt till samtalet i min journal. så när det är dags så kommer jag ringa in & säga att jag är aurora patient. dom kan inte avvisa mig och allt jag är rädd för & önskar finns på pränt i min journal. Känns som att den läses lite mer noga än det egenskivna brevet... Inbillning antagligen.
Känns JÄTTE BRA nu och jag är super peppad att försök föda vaginalt. Ska lyckas denna gången!!
Samtalet tog en timme och om man känner att man behöver mer så bokas det nya tider.. Jag tyckte verkligen det fungerade på mig.
Ops! Blev lite långt...
Lycka till!!!

Jag har varit på två samtal inför att få ett planerat snitt. Vi gick igenom vad det var som hände förra förlossningen. Vad jag är mest rädd för. Pratade om hur en planerad vaginal förlossning kan se ut. Vad man pratar om beror på varför du är där. Du kan styra samtalet om du vill.

Jag tycker att det har varit väldigt bra. De lyssnar och är förstående och villiga att hjälpa till på alla sätt.

Jag har gått på mina samtal 3 ggr nu. Innan jag kom dit var jag livrädd och TOTALT inställd på snitt eftersom förra förlossningen var fruktansvärd. Men nu efter mina samtal med en kanonbarnmorska har jag SJÄLV tagit beslutet att prova en planerad vaginal förlossning. Hon har inte försökt övertala mig till något alls utan mest bara lyssnat och stöttat, många tårar och goda skratt har vi fått.

Mina samtal har tagit ca 2 timmar varje gång, kommer nog gå dit 2 gånger till innan det är dags för mig att sättas igång om 5 veckor. Jag är så GLAD att jag gick på dessa samtal och nu hoppas jag bara att jag pallar kommande förlossning och får revanch på min förra. Ska tillägga att jag kommer att ha ett snittkontrakt i bakgrunden om jag skulle få totalpanik och låsa mig helt. Det bästa av allt är dock att min aurorabarnmorska förmodligen jobbar dagen då jag ska in och gärna tar mig som patient då, skulle kännas sååå tryggt och bra.

Jöss vad bra att läsa allas erfarenheter av aurora samtal. Ska själv gå nu snart och har stora förhoppningar om att det går att lösa vissa "problem" jag har kvar senn första förlossningen... det är viktigt för mig att bli lyssnat till och att dom tar mig på allvar. Proffsigt bemötande från början som ngn sa....

Har en liten fråga till er som gått på Aurorasamtal! Jag e jätte nervös inför FL, väntar första barnet 15 december...oron har gått upp och ner i perioder men nu har den kommit tillbaka rejält och vill inte avta! Kommer troligtvis vara så ända fram nu...
Min fråga är: Om man gått på Aurorasamtal får man då garanterat en AuroraBarnmorska på sin Förlossning?? Vad gör dom annorlunda...typ om dom vet att man är en Aurorapatient!?

Har känt mig väldigt pessimistisk och negativt inställd till förlossningen då jag e rädd och även lite till aurora, tror inte att det finns något som kan få mig att bli mindre nervös! Känner att det kanske bara blir att jag ältar det ännu mer om jag går på aurora...? Och en del som jag hört har gått på dessa samtal har brutit ihop fullständigt när dom varit där, och en del har inte fått det stöd som dom väntade sig, blev inte alls som dom tänkt sig. För mig räcker det liksom inte att någon främmande människa säger till mig att "kroppen fixar detta, kvinnan är gjort för att föda barn och har gjort det i urminnes tider... osv"

Visst vet jag att kvinnor före mig gjort detta, jag e inte dum! Vet inte direkt vad det är jag behöver få höra men inte just den frasen i alla fall!! Någon som har andra tips på tankesätt när man blir pessimistisk??;)

Om jag går på Aurora så skulle jag önska att man fick gå runt på förlossningen och se rummen bland annat, få träffa personal, så att man kanske har åtminstånde ETT ansikte man känner igen när man kommer in. HELT AV ALLT hade man velat veta vilken BM man skulle få, och få träffa just henne innan och prata om sina rädslor och känslor. Men det förstår jag ju att det inte går...Det är ju ingen som vet vem som är på plats just då! USCH! Detta är verkligen jättejobbigt. Vissa dagar känns det bättre att prata eller skriva av sig om det men andra dagar blir det värre av det och jag kan inte släppa det!! Men men, ut ska H*N!På något vis kommer det väl att gå...

Ni som är rädda inför FL. Får jag fråga VAD det är ni oroar er för?? Jag funderar på många saker, inte bara på smärtan. Man vet ju inte hur man kommer att reagera på sån smärta... men oxå nervös för att spricka eller bli klippt! hur kommer det vara och vad kommer hända efter det? Kommer man få problem?? Tänk om man "gör på sig" inför BM och sin pojkvän i rummet!!!Fy, hemska tanke!! vet att det är jättevanligt men tycker det känns jobbigt och förnedrande på nått vis.... e nog lite pryd av mig ;) och vill därför inte heller ligga där helt naken och spreta med bena, vill ha kläder på mig ju! ;)
Det är mycket man ska stå ut med innan detta projektet" är i hamn! ;)

PUH, långt inlägg det blev, men va tvungen att skriva av mig lite, va på det humöret idag! ;)

SA26: nu kan jag inte svara med samma visdom som de som redan har gått aurorasamtal men ang det där med vilken barnmorska man får har jag fått höra från DS kurator o barnmorska att när det blir dags för mig att komma in så försöker personalen på plats matcha ihop mig med den som är bäst lämplig att ta hand om mig. Då jag kommer att behöva ngn som är rak, ärlig, som peppar mig och coachar både mig och maken så ska dom försöka möta dom kraven.

Redan nu (med barnmorskan och kuratorn) har jag fått svar på en massa av mina funderingar och önskningar. Som t ex att jag inte vill ligga efteråt på patienthotellet (har dålig erfarenhet av barnmorskorna där ang ammningshjälp mm) utan heller på en av sjukhusets avdelningar (snitt avd även om jag inte blir snittat) och så vidare.

Jag tror inte att aurorabarnmorskorna bemöter sina patienter med "sånt har det alltid varit bla bla" utan kan ge ärliga svar på nästan alla frågor man har.

Vad glad jag är för att jag hittade denna tråden och kan läsa allas svar. Min BM har skickat remiss till Aurora i Göteborg. Jag kan inte ens tänka på förlossning utan att gråta. Det gick inte ens att läsa denna tråden utan att börja tjuta. Så jag kan ju bara föreställa mig hur det Auroramötet kommer bli.....blött blött och åter blött. Och pinsamt.

Skillnaden mellan mig och många andra förlossningsrädda är att jag varken är rädd för smärta eller nålar. Jag har fått min beskärda del av det redan och känner mig ganska stark mot sånt. Men det är något annat som gör mig fullkomligt vettskrämd. Och jag vet inte vad eller varför. HUR hanterar man rädsla när man inte vet vad man är rädd för?

Dessutom skäms jag så otroligt mycket av att gråta framför andra så denna upplevelse, alltså att öppna sig framför andra och gråta, det är väldigt jobbigt.

Hej allihopa
Jag är en 20årig tjej som går socionomprogrammet och ska skriva en uppsats där vi får välja ämne fritt. Eftersom flera jag känner väntar barn så kom jag på tanken att skriva om förlossningsrädslor, då det är något många verkar ha tankar kring. Jag vill ta reda på hur blivande mammor tänker/tänkte och ser på saken, och för att skriva om något som intresserar andra.

Jag skulle uppskatta om någon ville skriva till mig, eller bara allmänt i den här tråden varför du är rädd, vad du är rädd för, vilken slags hjälp du har fått/sökt, och för de som varit rädda och sedan fött barn, hur gick det? Det behöver inte vara några långa noveller, bara några tankar :) Annars har jag också en mailadress dit ni kan skicka svar, och självklart är ni anonyma. Mail: Madeleine05_@hotmail.com

Tack på förhand

Jag var på Aurorasamtal i Mölndal vid förra graviditeten.

Jag var jätterädd för långdragna förlossningar och sugklocka. Allt som jag inte kunde kontrollera skrämde mig.

Hon jag fick var hur rar som helst. Jag var där några gånger och hon ville att även min man skulle komma med. Vi gick en gång till förlossningen och fick prova lustgas båda två. Det var roligt!

Jag skrev förlossningsplan med henne och de lade in den i min journal.

Jag fick inte henne på förlossningen men fick 2 helt underbara fram till skiftbytet! Sedan blev det rena kaoset. Vi fick ingen hjälp förrån det var dags att krysta. De hade inte tid att komma in till oss. Trotts att de vissta jag var öppen 10cm och är förstföderska och aurora patient!

Det hela slutade bra till slut och vi fick ett privatrum och min man fick sova över hos mig de tre nätterna vi var på BB.

Jag fick hjälp att tro på att jag klarar av förlossningen och fick förtroende för dem. Men sen gick inte det som jag hade velat ändå. Så det är lite blandade känslor!