Tvingades bära dött barn

Hemskt....
Det är väl svårt nog att veta att man förlorat sitt barn; att dessutom tvingas bära det döda barnet ett tag pga tidsbrist är nästintill tortyr. Hon borde ha fått erbjudande att åka till ett annat sjukhus i så fall. Utanför länet om så krävs.

Jag har lyckligt nog blivit förskonad från sådana här hemskheter rent personligen, men nog tycker jag att uttalandet om bearbetning lät märkligt...? Man bearbetar väl inte bättre av vetskapen att man har ett dött barn i magen...? Jag vet som sagt inte; det är bara en spontan reaktion.

Gud vad fruktansvärt, jag har tyckt det varit hemskt när jag fått vänta 4 dagar på en aborttid, och behövt bära det barnet då. T
änk då att vara halvvägs in i graviditeten och verkligen vilja ha barnet, och gå runt och veta att det är dött.. Fyfan! Näe, jag tycker inte det borde vara mer än 1-3 dagars väntetid på det där..

Det är inget jag önskar någon på denna jord. Stackars henne. Hoppas dem sätter in rätt resurser till henne, så hon får bearbeta detta. Usch!

Ja, klurigt.
Det är ju inte en livshotande situation men att låta en gravid kvinna gå så i en vecka ellr längre borde inte vara ett alternativ om tjejen int själv vill det.
 
klart riktlinjer bör finnas men vårdköerna är ju långa och man kan inte begära det omöjliga hllr...
svår fråga..

Det är hemskt att gå med ett dött barn i magen. Min dotter dog i magen i v40. Och även om det inte dröjde en vecka i mitt fall innan de satte igång mig så står det i journalerna jag har fått att de tog det i makligt tempo för att vi skulle hinna med mentalt. Att bara få beskedet att barnet är dött och sedan en förlossning direkt efter gör ju att man inte hinner bearbeta chocken förrän barnet kommit. Första känslan är att man bara vill att det ska vara över. Ta ut barnet så jag slipper förlossning. I efterhand är det väldigt skönt att få haft lite tid att tänka igenom det och jag är väldigt glad att det blev en vaginal förlossning.

Det tog också ett par dagar efter att jag satts igång innan själva förlossningen startade. Vi var ute och gick för att få igång värkarbetet, satt på rummet och pratade, tittade på TV osv. Allt med vetskapen att barnet i magen var dött. Vi fick inte åka hem men fick permission för att åka till kompisar i närheten då vi var riktigt trötta på sjukhusrummet. När vi satt och pratade med kompisarna hade jag en gigantisk mage men sade saker som -"När jag var gravid...". Förnekade alltså det faktum att jag fortfarande var gravid för att barnet var dött.

Det bör naturligtvis finnas riktlinjer för fall som Lisas. Men jag tycker också att det ska finnas tid att bearbeta händelsen innan man gör något med barnet. Man ska få information. Både muntligt men också skriftligt eftersom det inte alltid är så att man kan ta till sig det som krävs. Och man ska få tid till att läsa på så man vet vad som kommer att hända. Men en vecka är för länge, det håller jag med om.

Låter jättehemskt. Förstår inte varför man inte kan åtminstone få betala för sådana saker i Sverige. För många är det bättre att betala 30 000 t ex än att må psykiskt dåligt lång tid efteråt om de måste vänta.

"Orättvist" för dem som inte har pengar, ja, men ska man låta alla må dåligt bara för att vissa inte kan betala för operation.

Lite OT, men det hänger ihop ändå.

Förstår Lisa att det kändes som tortyr, då det inte var hennes val att vänta en vecka!
Jag har själv förlorat min förstfödda son i magen i v 27, men jag valde själv att jag ville vänta för att hinna bearbeta det ofattbara. När jag hade fått det konstaterat att hans hjärta inte längre slog så fick jag träffa en underbar läkare som verkligen förklarade allt och som visade en sådan empati och förståelse samtidigt som hon var saklig och proffissionell i sitt bemötande.
Det borde vara en självklarhet att få välja själv om man vill starta förlossningen direkt, även om man inte får plats på just det sjukhuset, precis som om du skulle föda ett levande barn.
Sorgen har ingen tidsanpassning!
Hela sjukvården måste anpassas till att ta hand om dessa änglaföräldrar då det finns för lite utbildning av detta. Varje år dör ca 500 barn i magen, dvs från graviditetsvecka 22, och hur stort antalet är när det gäller Ma vet jag inte, men det är många. Men sjukvården måste bli bättre för att ta hand om dessa människor som går igenom något så tragiskt. Se bara på Försäkringskassans regler: Att sörja är ingen sjukdom, och har du förlorat ditt barn i magen så skall du tillbaka till arbetslivet så fort som möjligt.
Hela samhället måste förändras i denna fråga!

Tråkigt för henne, men finns det inga tider så finns det inga tider. Vad ska man göra? Sätta in "Lisa" på första möjliga tid så att den kvinna som skulle haft den tiden istället hamnar längst bak i kön?

det är verkligen psykisk tortyr att behöva gå runt med vetskapen att man bär ett dött foster/barn i magen Beklagar verkligen sorgen Lisa!

Jag gick i en månad med vetskapen om att fostret var dött. Alla runt mig reagerade och undrade varför det skulle ta så lång tid men jag var inne i en dimma. Sedan undrar andra runt mig sedan varför jag inte kommit över det. fostret dog i vecka 9, jag fick veta vecka 13 och de tog ut det vecka 17-18

När flickan i min mage dog i v 20 fick vi vänta 10 dagar tror jag det var. Så det är inte ovanligt. Planerad verksamhet kallas det

Jag fick också höra att det var ett bra sätt att bearbeta. I och med att själva förlossningen var så dåligt skött från deras sida kan jag i efterhand vara tacksam över att jag hade tio dagar på mig att förbereda mig och söka information. Nu visste jag t ex att jag kunde få fotavtryck och bad om detta, hade med mig kläder och en filt, tog mycket fotografier osv.

Hade jag kastats rakt in i det, och som det var nu med hel oerfaren och oengagerad personal, hade jag antagligen ångrat så mycket mer...