Tvingades bära dött barn

Mitt barn dog sent i magen i graviditeten, jag fick vänta ett dygn på att bli igångsatt och jag tyckte det var en fruktansvärd kväll/natt av dödsångest. kräkte upp ångesten flera gånger den natten.. det där med riktlinjer e klart svårt. i en sån här situation borde man försöka se till patientens önskan och försöka göra så så långt det  e möjligt. Hade jag fått vänta 1 vecka eller 10 dygn hade jag nog inte levt idag.. Hade aldrig klarat av det..vilken fruktansvärd situtuation. men det verkar som om det e olika eftersom en del tyckte de var bra att hinna bearbeta det hela lite..

Fyfan vad hemskt :S Måste vara ngt av det värsta som finns att få gå igenom det.. Och sen att föda ut ett dött barn. Kan inte ens föreställa mej hur jobbigt det måste vara...

Det var det värsta jag hört! Har själv förlorat ett barn i magen o fick vänta över natten. Tyckte det räckte nog! inte nog med att man förlorat barnet ska man verkligen behöva genomlida detta med? usch! Får absolut inte vara så!

Självklart ska det finnas riktlinjer. Det är en skam att det saknas. Sen tycker jag att det inte behöver gälla samma för ett barn som dött i v13 som i v37.

Med risk för att bli hängd så tycker inte jag att det är "så farligt" med en veckas väntetid när barnet är så litet men alla är vi olika och INGEN ska må så dåligt som Lisa. Hon borde ha fått hjälp.

Jag valde att gå med mina tvillingar i magen i någon/ra veckor för att jag själv ville det. Jag ville att min kropp skulle stöta bort de. Jag kunde bara inte acceptera att de bara var döda ...
Jag ville känna smärtan o inte bara ta ut de som en vanlig abort. Jag ville känna smärta...

Jag tycker att det är hemskt synd att man inte kan få göra det valet själv.
Låter konstigt/knäppt att det ska få vara så!!! 

Blev inte ett dugg förvånad när jag såg att det handlade om danderyds sjukhus!
fick själv gå med min döda son i magen i 5 dagar när man konstaterat på samma sjukhus att hjärtat inte längre slog. det var verkligen hemskt att veta att min son inte levde längre därinne!
Är väldigt besviken på danderyds sjukhus i stort, då de behandlade oss väldigt dåligt på många sätt!

Tycker det är sjukt att det inte finns tydliga riktlinjer i denna fråga!

Jag tyckte att ett dygn var svårt... mitt barn dog i v 35 tror de,det upptäctes först i v 36 på MVC,och där fick jag ringa min mamma somfick skjutsa till sjukhuset för att konstatera att det var dött...och efter det ultraljudet fick jag gå en trappa upp för att ta fostervattenprov,fick en tablett och sen fick jag åka hem.... en hemsk nat hemma,för att åka tillbaka och bli igångsatt.... är tidigare snittad så vi ville snittas igen,men fick inte...det var en del av bearbetningensa de.
Tyvärr blev värkarna för tuffa så livmodern brast och det blev efter en hel natts värkarbete akutsnitt,vilket för oss blev en lättnad.... jag fasade att se vårt döda barn. dagen efter rullade de in honom,men efter att ha legat en vecka i magen så var han inte så hel att titta på eftersom huden flagnat i ansikte och på kropp.
Vi hade svårt att ta in att det var barnet jag haft i magen,kändes overkligt... så jag kan förstå att en veckas tid måste vara otroligt otäckt att gå med sitt döda barn i magen. Finns det inga riktlinjer så måste de införa det,för det är ju inte helt ovanligt att barn dör i magen. Vi reagerade som en del andra, att vi ville ta ut barnet direkt när vi fick veta...vi ville inte åka hem...man fick pngest att känna denna magen och veta vad som fanns därinne. Lider med henne!

Socialstyrelsen har inga riktlinjer står det, det betyder inte att det inte finns lokala riktlinjern ändå. Hos oss säger de att kvinnan ska behöva vänta så kort tid som möjligt. Om hon själv vill får hon oftast komma in samma dag (om det är tidigt i grav. får hon göra det hemma om hon vill), men det har hänt att kvinnor med ma som kommer till oss fått ligga på flersal för att det inte finns lediga enkelrum, DET om ngt är horriblet tycker jag. Som tur är har det hittills så länge jag jobbat gått att flytta kvinnan till en enkelsal alt tömt rummet på andra patienter innan fostret kommit. Alternativet är ju att slänga ut en av de på enkelrummen (som antingen är i samma/liknande situation eller svårt sjuka) eller flytta henne till en avdelning där personalen inte har ngn erfatenhet av sådana situationer.
Vad ska man göra när det helt enkelt inte finns plats? Att ngn är i en fruktansvärd situation gör inte att det mirakulöst dyker upp en ledig säng.

hej vill bara säga att jag förstår hur du känner om det kan vara till någon tröst. var med om ungefär samma sak i november 2007. om du vill prata kan du skriva till mig i min gästbok.
massor av kramar

Verkligen hemskt att behöva utstå om man inte vill.

Själv dog min dotter i magen i v.22.
När läkarna sa åt mig att gå hem tyckte jag först att det var tortyr. Men sen ändrade jag mig.

I min lilla "bubbla" som jag levde i så tänkte jag hela tiden att om min lilla bebis bara får stanna där så kommer den börja andas igen för det e ju så bra i magen.

Ja känslorna e många men för min del i efterhand kändes det bra. Gick dock bara fem dagar.
Jag behövde den tiden mentalt för att hinna berabeta lite och min kropp behövde det definitivt.
Jag fick omgående abortpiller o ändå stötte kroppen inte ut barnet utan jag fick en igångsatt förlossning efter fem dagar.

Dock uppskattar jag idag att jag fick en tid då dom verkligen hade tid att ta emot mig för med en förlossning av ett dött barn är enormt många andra känslor än vid en förlossning då barnet lever och jag uppskattar all tid dom hann lägga på mig när vi var där.

Jag vet inte vad ja ska säga.
Naturligtvis så förstår jag mycket väl att de är hemskt att dels få veta att de barn man bär på inte är vid liv och sen behöva vänta en hel vecka på att sjukvården ska göra något åt de.
Jag trodde verkligen att vi hade en bättre sjukvård i sverige än så, men tydligen inte.
Tänker på dig!

Vi förlorade vår lilla väldigt tidigt (v 10, några dagar efter vårt första VUL) så situationen var givetvis annorlunda är för er som förlorade era barn sent i graviditeten. Men jag tyckte det var hemskt att behöva vänta.

Vi skulle gifta oss om en vecka och sedan åka på bröllopsresa till andra sidan jorden kort därefter så jag ville bli skrapad så fort som möjligt. Vi fick därför en remiss till danderyd. Fick vänta till efter helgen på att få komma dit, bara det var en plåga. Vi upprepade vår önskan om att jag ville bli skrapad och förklarade vår situation. Vi ville även ha en analys gjord på embryot då det var vårt tredje missfall. De gick motvilligt med på det efter långa disskussioner, men det kändes som om de ändå inte riktigt ville, så de gav oss en tid först efter bröllopet. Så jag fick gifta mig med mitt döda barn i magen och givetvis så började jag blöda under bröllopsmiddagen. Det är inte riktigt en dag jag vill minnas.

Om sjukhusen inte haft några riktlinjer innan så är det fantamej på tiden att detta ordnas nu! Så här får det ju bara inte lov att vara. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det hade varit att bli hemskickad med ett dött foster i magen....

Sen är det såklart olika för alla. Vissa kanske behöver ett par dagar för att bearbeta andra behöver det inte. Men man borde få en valmöjlighet! Att få missfall är tillräckligt jobbigt redan, det är ju inte det minsta försvarbart av sjukhusen att göra så här.

Jag blir så jäkla arg...

Och jag lider verkligen med alla er tjejer som drabbats av sjukhusens inkompetens...
Kramar till er alla och jag hoppas att ni fortsatt kämpa trots detta.

Lokala riktlinjer kan ju mycket väl finnas trots att det inte finns övergripande. Men i praktiken anser jag att kvinnan måste få styra. Det måste finnas en valmöjlighet. Så jag efterlyser väl mer flexibilitet; och inte "så här ska man göra så vi gör så över hela linjen". Alla är vi olika och behöver den hjälp som passar oss bäst.

Hej!

Usch det låter jättehemskt!
Jag har själv fått avbryta en graviditet i vecka 22 pga trisomi 13. Det var vårt andra barn så när vi väl fick reda på att det var ett allvarligt fel på barnet och vi blev rekommenderade att avbryta graviditeten, så hade han sparkat i några veckor.
Natten efter det att jag hade fått tabletten som skulle göra så att jag fick ett "missfall", så sparkade han jättemycket. Nästan som om han hade panik. Detta var det hemskaste ögonblicket i hela mitt liv.
Jag hade turen att bli gravid på nytt inom tre månader och har nu två underbara killar. Samuel 3,5 år och Simon 8 månader.
Jag hade även en barnmorska som vände på riskprocenten. Istället för att säga hur stor risken var att detta skulle hända igen, så sa hon hur stor chansen skulle vara att barnet var friskt. Fick även veta att alla rekommendationer som man får, ofta är gamla. Man ska gå efter var man orkar och känner.

Hoppas att du snart är gravid med friska barn.
//Christina