splittrad

Jag tycker du ska lyssna på omgivning och hennes pappa också. Det finns vissa faror med att "bry" sig för mycket och det märker du kanske inte nu men så småningom. Var så säker! Jag träffade min sambo när hans son var 2,5 år gammal och min sambo och sonens mamma har under dessa år gett sonen all tid och uppmärksamhet de har kunnat. De har försakat sig själva i relationen (slutade med skilsmässa) och sonen uppvisar numera en del mycket jobbiga beteenden pga den ständiga uppmärksamheten. Han bestämmer ALLT och har så fått göra under sina första år. Vi måste gå på led i trappen, i en viss ordning och en viss takt annars kastar han sig på golvet och skriker. Sonen bestämmer vem som får äta, hur många tuggor man får äta innan man ska dricka sin mjölk, hur mycket toalettpapper man får ta, i vilken ordning jag tar på mig mina ytterkläder - ja du förstår. När jag påtalar för sambon att det är nu de ser konsekvenserna av blott 2,5 års uppfostran så säger han "Jag hade ingen aning om att det skulle bli så här". Vem har det när det är första barnet? Därför kan det vara bra att lyssna på andra också.

Jag kanske missuppfattar ditt inlägg och överreagerar lite men vi är för menlösa mot våra barn nu för tiden. Vi har svårt att sätta gränser, visa vem som bestämmer och inte känna ständigt dåligt samvete mot våra barn. Vi ska självklart ge dem hur mycket kärlek som helst men vi ska agera vuxna/vuxet mot våra barn också och kunna hålla en form av "distans" ibland. Du måste också visa din dotter att du är hennes pappas sambo/fru, du måste visa att du är dina föräldrars dotter, kollega ibland osv. Du är inte bara mamma som måste tillgodose din dotters behov dygnets alla timmar. Jag tycker verkligen att det är dags att hon sover i egen säng. Både för hennes egen skull och för din och din mans bästa!

Livs mamma skrev 2009-10-25 22:54:05 följande:

Det är jätteintressant att läsa dina tankar och funderingar också. Jag kan varken säga att den ena eller andra är rätt men bra att vi har olika infallsvinklar. Visst har du rätt i att det också handlar om personlighet men när även förskolan tar upp sonens "problem" som ett problem så tänker jag att det är något vi borde jobba med. Alltså inte bara luta oss tillbaka och "skylla" på att han har sådan personlighet. Både hans mamma och pappa är rätt blyga och inte så pratglada vilket pappan iaf i vuxen ålder ser som ett problem som han gärna hade blivit av med redan som liten. Han har frågat sin mamma varför hon inte lät honom ta för sig mer, "tvingade" honom att prova lite olika sporter/aktiviteter osv och hennes svar har blivit "Du ville ju vara ensam". Min sambo känner själv att han nog inte visste bättre utan tyckte att det var ganska bekvämt att dra sig undan som barn och tonåring. Nu som vuxen har han tyvärr svårt att bryta mönstret.

Jag håller med dig om att vi måste ge våra barn redskap att handskas med livet. Absolut. Hur tycker du att man på bästa sätt gör det?

Jag är hel övertygad om att barn såväl som föräldrar sover allra bäst om de sover i varsin säng. Det är förstås ingen regel som gäller för alla men jag vill i möjligaste mån hålla fast vid det och det vill min sambo också, tack och lov! För oss blir det vår egentid när vi kryper ner tillsammans och sover tätt intill varandra hela natten. Vi blir inte väckta av sonen, och vi väcker inte honom. Det kan ju vara bra att kunna sova i egen säng för att underlätta om barnen ska sova hos någon annan, om man är bortresta, middagsvila på dagis m.m.