splittrad

Hej!
Jag tänker rätt mycket just nu hur jag/vi ska göra för att vår dotter ska få det så bra som möjligt. Hon fyller 2 i januari och det börjar ju nu testas en hel del. Alltså jag märker att hon testar mig. Tydligast är det ju när hon varit på förskolan och har det hur bra som helst och sen när jag kommer så e det bara gråt och gråt...hon försöker verkligen spela på mina känslor. Samtidigt är jag en mamma som verkligen tar mig tid för min dotter och tillgodoser hennes behov. Jag känner verkligen igen mig när jag läser om nära föräldraskap. Men ofta får man ju höra från omgivningen att det där e nog inte bra....t.o.m hennes pappa har börjat kommnetera att det blir en dålig vana att hon ska komma till oss på natten. Medans jag tycker det är supersmidigt, hon sover som en stock hela natten och dessutom är det ju varmt och mysigt me henne där=)

Hur ska man göra för att sluta ta in så mycket från omgivningen...jag e ju ändå förstagångsförälder och jg låter min dotter gör rätt mycke under förutsättningar att hon inte kan skada sig.

Känns lite snurrigt det här inlägget, hoppas det är någon som fattar:)

susieq82

Äldre 20 Oct 14:46

#2

ElinC skrev 2009-10-20 14:39:53 följande:

Hur mycket går hon på dagis? För mycket kanske? Om hon är väldigt grinig när hon kommer hem, kanske det är för att hon är slutkörd. Barn är som alla andra, man håller en fasad utåt och när man kommer hem slappnar man av också då kommer känslorna. Du visar väl inte heller att du är grinig på jobbet? Det gör man hemma... Annars tycker jag att du tänker helt rätt... Du ska göra det som känns bäst för dig/er. Funkar det för er att du har henne i sängen så är det väl jättebra. Det har väl ingen annan med att göra? Det är ditt/ert barn, och ni gör det som är bäst för er. Man kan lyssna på andra och ta emot råd, men det som är rätt för andra kanske inte är rätt för er. Så håll ut och gör på ditt sätt, då blir det bäst.

Hon går bara 15 timmar i veckan för att jag väntar på en utbildning och ska gå på praktik i yrket innan den startar. Så dom dagarna hon går har jag fullt upp med att söka platser. Egentligen så har jag kommit på mig själv med att inte gilla förskolan riktigt..inte personerna där. Men hela grejen med att lämna henne där och inte veta vad hon gör eller hur hon mår på riktigt. Jag litar på personalen, MEN mammahjärtat vill veta allt. ALLT. och det blir ju inte alls på samma sätt om jag skulle vara med någr timmar på förskolan för att få en inblick som att se när ingen annan vet.

susieq82

Äldre 20 Oct 16:18

#4

ElinC skrev 2009-10-20 15:00:24 följande:

15 timmar är ju inte särskillt mycket. Men det kan ju ändå vara så att hon är trött... Det känner man ju själv om man så bara är en timme på dagis så är man ju helt slut sen, allt spring, och ljudnivån. Så det är ju inte konstigt att hon är lite kinkig när hon kommer hem. Det är ju bara att försöka vara tålmodig och låta henne ha humör. Skulle hon inte trivas skulle du säkert märka det...Mina barn är hemmabarn så jag kanske är lite partisk i min råd. Jag gillar inte heller tanken på att nån annan ska ta hand om dem istället för mig.Små barn har ju sina perioder. Det är trots som kommer och går. Det hör ju till utvecklingen. Det drabbar ju alla förr eller senare.

Jo jag får väl inse det. Det är väl som du säger att man får le artigt åt de tips man inte tycker är något för en själv och tacksamt ta emot det som man tycker verkar vettigt.
Tack för att du tog dig tid!

susieq82

Äldre 22 Oct 18:10

#6

Emmli 84 skrev 2009-10-20 19:06:57 följande:

Jag tycker du ska lyssna på omgivning och hennes pappa också. Det finns vissa faror med att "bry" sig för mycket och det märker du kanske inte nu men så småningom. Var så säker! Jag träffade min sambo när hans son var 2,5 år gammal och min sambo och sonens mamma har under dessa år gett sonen all tid och uppmärksamhet de har kunnat. De har försakat sig själva i relationen (slutade med skilsmässa) och sonen uppvisar numera en del mycket jobbiga beteenden pga den ständiga uppmärksamheten. Han bestämmer ALLT och har så fått göra under sina första år. Vi måste gå på led i trappen, i en viss ordning och en viss takt annars kastar han sig på golvet och skriker. Sonen bestämmer vem som får äta, hur många tuggor man får äta innan man ska dricka sin mjölk, hur mycket toalettpapper man får ta, i vilken ordning jag tar på mig mina ytterkläder - ja du förstår. När jag påtalar för sambon att det är nu de ser konsekvenserna av blott 2,5 års uppfostran så säger han "Jag hade ingen aning om att det skulle bli så här". Vem har det när det är första barnet? Därför kan det vara bra att lyssna på andra också.Jag kanske missuppfattar ditt inlägg och överreagerar lite men vi är för menlösa mot våra barn nu för tiden. Vi har svårt att sätta gränser, visa vem som bestämmer och inte känna ständigt dåligt samvete mot våra barn. Vi ska självklart ge dem hur mycket kärlek som helst men vi ska agera vuxna/vuxet mot våra barn också och kunna hålla en form av "distans" ibland. Du måste också visa din dotter att du är hennes pappas sambo/fru, du måste visa att du är dina föräldrars dotter, kollega ibland osv. Du är inte bara mamma som måste tillgodose din dotters behov dygnets alla timmar. Jag tycker verkligen att det är dags att hon sover i egen säng. Både för hennes egen skull och för din och din mans bästa!

Du sa mycket tänkvärda saker tycker jag.
Självklart ska man ta till sig vad männiksor runt omkring sig säger. Och jag och vår dotters pappa arbetar nästan helt i samma linje om hur vi vill "uppfostra" henne. Är det någt vi är oense om så pratar vi om det. Jag tycker det är superviktigt att vara konsekvent och visa gränser och tro mig när hon för andra gången denna vecka fick ett utbrott på stan så va det jag som i lugnt och sansat satte mig och väntade på att det skulle gå över. Jag e inte den som skyndar därifrån och ger mitt barn ett kex och mumsa på för att hon blir lite tvär ibland i förhoppning om att hon ska bli tyst. Jag e väldigt medveten om vilket spel barn kan köra med sina föräldrar. Det märks tydligt när man hämtar och lämnar på förskolan... Dessutom får man ju välja sina fighter. När e det farligt osv...
Jag väntar med spänning på när hon lyckas sova hela natten för sig själv...ibland händer det. Men för det mesta vaknar hon runt 5 och vägrar somna om i sin egen säng..vaknar hn runt 24 så somnar vi henne i hennes egen säng. Hon kommer nog inte sova hos oss för alltid:)

susieq82

Äldre 25 Oct 07:58

#12

vittra skrev 2009-10-25 07:26:32 följande:

Du verkar mycket klok

vittra skrev 2009-10-25 07:24:53 följande:

Det är förmodligen detta hon känner av varför hon också blir orolig, skrikig och kinkig när hon kommer hem igen.Varför kan du inte vara med? Jag har varit med oerhört mycket på vårt dagis (är iofs ett föräldrakooperativ) och vet precis hur de gör där vilket känns oerhört skönt. Jag tycker det är en självklarhet att man som förälder ska få veta hur de hanterar ens barn om dagarna!

Det tycker jag också, men som det är här så känns det mer som att dom vill att man ska gå så fort som möjligt. Vi ska ha föräldramöte imon så kanske kan dettta komma upp. Sen tänkte jag på det där med att hon kanske blir överstimulerad. Fick en liten tankeställare faktiskt. Scenario: Hon går på förskolan 9-14. Jag hämtar och vill gärna hitta på något med henne...sen e det full rulle efter att vi har lekt. Mat och diverse saker som behövs göras. När jag tänker efter är det rätt mycket vi gör om dagarna:) Denna helgen har vi tagit det rätt lungt ch faktum är att hon sovit hela nätter i sin egen säng...kanske en slump? vi får väl se:)

susieq82

Äldre 25 Oct 08:10

#13

RosaNapp skrev 2009-10-25 07:53:00 följande:

Jag håller inte med om att vara nära sitt barn sen kommer innebära att barnet ska styra. Då har man misslyckats med att förstå vad nära betyder.Sov hon hela nätter i egen säng innan hon började på förskola eller har hon kommit in till er hela tiden? Har hon gått länge på förskolan?Om hon alltid kommit in till er på nätterna så hade jag inte kopplat det till förskolan. Om det däremot börjat sen hon började på förskolan och hon gått där länge hade jag sett över tiderna eller om det är så att det är något som inte är riktigt bra för henne där. Har det bara hållt på en kort tid kan det ju vara en övergångsperiod, hon bearbetar helt enkelt intrycken i sömnen.Sen rent generellt så om ni mår bra och dottern mår bra av samsovning, även om det bara är halva nätter, så finns ju ingen anledning att låta andra utomstående styra det. Hon kommer inte vilja sova i er säng resten av livet om ni inte skapar det behovet (och det gör ni inte genom att nu tillgodose hennes behov av närhet och trygghet).En annan sak är att i 2-årsåldern brukar dom flesta barn börja drömma mardrömmar som dom kommer ihåg och det kan hända varje natt eller mer sällan. Kan ju berätta hur det varit för oss. Vår äldsta har alltid sovit i egen säng, vill inte sova med oss, men i ungefär ett år, från 2 år till 3 år, så hade hon mardrömmar varje natt och ville att vi skulle ligga bredvid henne i hennes säng. Vilket vi naturligtvis gjorde. Nu fungerar det bra med nattlampa för henne (4 år nu).Mellan har mardrömmar lite då och då och då vill han helst komma upp en liten stund för att kunna släppa det helt och sen kunna somna om gott igen, i sin egen säng (2 år nu). Personligen anser jag inte att barn testar när dom uttrycker sina känslor, oavsett vilka känslor dom uttrycker. Det är väl snarare sättet dom uttrycker dom på, men en 2-åring som är trött efter förskolan skulle jag bara se som trött. Kanske lite frukt vid hämtning? Vila i soffan en stund när ni kommit hem (varva ner lite) eller sova lite fastän hon slutat sova på dagen?Jag brukar annars också tipsa om Jesper Juul, det är mycket kloka saker han har att säga. Det är ingen metod, utan hjälp att finna ett förhållningssätt till sina barn och omgivning som bygger på respekt och ärlighet.

Det är de sensaste månaderna. Hon började på förskola i augusti. Går 3 dagar i veckan 5 timmar. Hemma från fredag till måndag. Jag hämtar dessutom tidigare eller lämnar senare beroende på va jag har för ärende den dagen. Så försöker att inte ha för många timmar nu i början. Det finns väl en tid då det kommer bli mer så då begränsar jag det gärna nu. Jag har hört talas m Jesper Juul, och ska absolut ta mig en titt i den boken.

Egentligen tycker jag inte att det är ett problem att hon kommer in till oss på natten. Jag har mest funderingar runt att min omgivning har påtalat att det kan skapa ett beteende så att det bara blir en fix idé tillslut. Jag e mycket tveksam till det.

susieq82

Äldre 26 Oct 08:16

#16

Livs mamma skrev 2009-10-25 22:54:05 följande:

Emmli 84 skrev 2009-10-20 19:06:57 följande:
Jag tog bort den övre delen av ditt inlägg eftersom det handlade mycket om din sambos son. Min reflektion kring detta var dock: det finns inga enkla orsaksamband. Att din sambos son är på ett visst sätt kan givetvis bero på forstran. Men det är också viktigt att tänka på att fostran också kan bero på barnets personlighet. Nog om detta. Jag håller inte alls med om att vi är för menlösa mot våra barn nu för tiden. Jag skulle hellre säga att vi hemfaller åt enkla lösningar eftersom vi upplever att vi har begränsad tid. Och eftersom vi har begränsat med tid så tror vi att enkla lösningar som att "vi måste sätta gränser" och "vi måste visa vem som bestämmer" gäller gentemot våra barn. Jag skulle hellre vilja säga "vi måste möta våra barn" och "vi måste ge våra barn redskap att handskas med livet". Det är ett helt annat förhållningssätt än "gränssättning". I det senare förhållningssättet lotsar vi våra barn mot något som passar dem, deras personlighet och den familj vi lever i. För mig handlar fostran om att alla i familjen ska få plats och utrymme. Inte om att visa upp en fasad utåt. Avslutningsvis undrar jag varför det är viktigt att barnet lär sig att sova i egen säng? Varför ska vi vuxna sova tillsammans i ett rum i gemensam säng och samtidigt tycka att det är helt naturligt att små barn vill sova för sig själva i egen säng kanske till och med annat rum?

Du sa det!! Precis min åsikt. Själva vill vi gärna ha vår partner jämte oss men lägga barnet i ett annat rum. Jag brukar ha det som argument. Men då kan man få reaktioner som att: den tiden i sängen är enbart för mig och min partner, inga barn ska vara där då. Det kan jag förstå. Men man, ursäkta ordvalet, sexar väl inte loss varje kväll?=) Det känns som att många fokuserar på hur allt ser ut utifrån precis som du säger. Man vill gärna inte "misslyckas" som förälder..Jag avviker ganska mycket från mina föräldrar för att vi inte riktigt har samma syn på livet. Men jag märker ändå hur mycket dom påverkar genom att säga sina åsikter. Alltså mentalt, annars hade jag väl inte suttit här och frågat om era erfarenheter.
Mycket intressanta aspekter här iallafall.

splittrad

INNEHÅLL