splittrad
Emmli 84 skrev 2009-10-20 19:06:57 följande:
Jag kanske missuppfattar ditt inlägg och överreagerar lite men vi är för menlösa mot våra barn nu för tiden. Vi har svårt att sätta gränser, visa vem som bestämmer och inte känna ständigt dåligt samvete mot våra barn. Vi ska självklart ge dem hur mycket kärlek som helst men vi ska agera vuxna/vuxet mot våra barn också och kunna hålla en form av "distans" ibland. Du måste också visa din dotter att du är hennes pappas sambo/fru, du måste visa att du är dina föräldrars dotter, kollega ibland osv. Du är inte bara mamma som måste tillgodose din dotters behov dygnets alla timmar. Jag tycker verkligen att det är dags att hon sover i egen säng. Både för hennes egen skull och för din och din mans bästa!
Jag tog bort den övre delen av ditt inlägg eftersom det handlade mycket om din sambos son. Min reflektion kring detta var dock: det finns inga enkla orsaksamband. Att din sambos son är på ett visst sätt kan givetvis bero på forstran. Men det är också viktigt att tänka på att fostran också kan bero på barnets personlighet. Nog om detta. Jag håller inte alls med om att vi är för menlösa mot våra barn nu för tiden. Jag skulle hellre säga att vi hemfaller åt enkla lösningar eftersom vi upplever att vi har begränsad tid. Och eftersom vi har begränsat med tid så tror vi att enkla lösningar som att "vi måste sätta gränser" och "vi måste visa vem som bestämmer" gäller gentemot våra barn. Jag skulle hellre vilja säga "vi måste möta våra barn" och "vi måste ge våra barn redskap att handskas med livet". Det är ett helt annat förhållningssätt än "gränssättning". I det senare förhållningssättet lotsar vi våra barn mot något som passar dem, deras personlighet och den familj vi lever i. För mig handlar fostran om att alla i familjen ska få plats och utrymme. Inte om att visa upp en fasad utåt.
Avslutningsvis undrar jag varför det är viktigt att barnet lär sig att sova i egen säng? Varför ska vi vuxna sova tillsammans i ett rum i gemensam säng och samtidigt tycka att det är helt naturligt att små barn vill sova för sig själva i egen säng kanske till och med annat rum?
Efter att ha upplevt en riktig sovgris och en riktig vakengris har jag fått tänka om kring sömn. Och närhet. Och vad som är viktigt. Och ibland kan jag känna mig helt ensam i mitt sätt att resonera kring mötet med barnen. Och ibland upptäcker jag att vi är fler likasinnade. Det är så skönt! (Ps, ibland känns barnuppforstran på ett vitt plan enbart som om det handlar om för oss vuxna att allt ska vara på sin plats. Din säng, min säng, jag bestämmer, du är liten. Om man tar in samspelsperpektivet blir det mer dynamik)