hanskas med rädslorna tips?

Ring och hör med din förlossningsavdelning... på vissa finns det grupper för förlossningsrädda.. tex i växjö.
Eller fråga din bm ,.,

aa okej, tänkte mest om det var någon som var förlossningsrädd och tog itu med den, och på vilket sätt osv? :)

Jag hade väldig förlossningsskräck. Jag var och pratade med någon sköterska om detta men jag tyckte inte det hjälpte speciellt. Fick liksom inget tips och råd om hur jag skulle komma vidare med min rädsla utan det handlade mest om att jag sa precis samma saker till henne som jag sa till andra...om vad jag var rädd för och så. Vad jag hade velat var att någon gav mig råd på vad jag ska göra för att stå ut med min rädsla, för den var där och det var inget jag kunde göra något åt. Så jag förstår vad du menar.

Jahaa okej, men du klara dig fint under förlossningen ändå då? eller drabbades du av ren panik? Det är det jag är räddast för, att drabbas av totalt panik!

Mitt tips är att "självhypnos".
Så fort du tänker tanken på förlossning så bearbetar du dig att kvickt som attan tänka på något annat istället.

Det tjänar ingeting till att gå och oroa sig INNAN nånting händer.
Det mår man bara dåligt av.
Du vet ju inte alls hur din förlossning kommer att bli!

Din kropp är skapt till att föda barn.
Om smärtan vore oöverstiglig skulle folk inte föda barn flera gånger
Du är bland proffessionella läkare som har detta till yrke och är mycket kompetenta.
Du har tillgång till bedövning och all hjälp du behöver.
Du behöver liksom inte vara orolig.

Visst gör det ont att föda barn,men när det väl händer är du så omtöcknad av själva händelsen att latt blir ett enda blurr iaf.
Efteråt är det så mycket mer ortoligt att det är värt hela besväret

TS: ja, jag drabbades nog av panik, MEN det lustiga var att det liksom inte hade någon betydelse hur jag än hade agerat. Din kropp kommer att göra som den vill iallafall. Alltså föda. Det är väl det som är både det hemska och en tröst i sig. Att man inte kommer ifrån det hur man än tänker. Föder gör du ju ändå...trots panik eller inte. Jag vet att det kommer att gå bra och att du fixar det. På ett eller annat sätt. Det finns liksom ingen annan utväg;)

Jag var också rädd att jag skulle få panik, eller att min man skulle vara ivägen/inte veta vad han skulle göra o massa andra saker som jag oroade mig över.

Gå en Profylaxkurs tillsammans med din man. Det hjälper att känna sig så förberedd som möjligt. Det lugnade mig.

När det väl är dax så sköter kroppen sig själv och det är bara att "följa med". Visst kommer det att kännas outhärligt vissa stunder, men om du gått igenom med din man vilken smärtlindring du vill ha så kan han (och personalen) be om bedövning osv när det behövs.

Prata med din man och gör upp en plan för vad du vill ska hända. Man känner sig lugnare om man (tror att man) har kontroll.

Håller med föregående "talare". Försök att prata mycket med din partner om dina rädslor. Jag e oxå jätte nervös inför FL och hade bestämt mig för att gå i samtalsterapi(aurorasamtal) men nu när det börjar närma sig (e i v 34) så känner jag att det nog inte kommer göra ngn skillnad för mig att "älta" mina rädslor med en främmande person. Känns bättre att lägga den tiden på att prata med min sambo om det istället då det e han som skall vara med och hjälpa mig igenom alltihopa. Känns jätte viktigt att han vet vad som gör mig rädd och att han lite i förväg kan ana när jag börjar "flippa ur" (få panik). Att han kan tala om för BM vad jag vill och inte vill.

Försöker oxå tänka som många andra skrivit här på sidan att man får förlita sig på dem som jobbar på förlossningen och på sin egen kropp. Men jag har jättesvårt att ta till mig det då jag har riktigt kontrollbehov. Att inte veta exakt när och hur förlossningen kommer att bli är jättejobbigt. Försöker därför att inte planera för mycket när det gäller smärtlindring och sånt heller utan be att BM tipsar mig under tidens gång under FL vad som kan passa bra just då!

Det enda jag har gjort att planera inför FL e att skriva en lista på saker jag ska packa och ta med till FL samt en lista i punktform vad jag känner inför FL. Vad jag e rädd för, vad jag INTE vill och vad mina önskemål är...osv. mer kontroll än så försöker jag låta bli att ha nu, även om det e jättesvårt!
Önskar dig lycka till och alla er andra oxå som e nervösa!

Mycket bra skrivet av er allihopa :) jag är också nu i vecka 34 och känner att förlossningen kommer gå som den går. Och som ni säger så finns det läkare och barnmorskor på plats den dagen som kan sitt yrke.

Och självklart kommer det göra ont. Men som ni säger kan det vara bra att skriva ner vad man själv önskar för bedövningar om de behövs osv.

En förlossning är ju en sån himla stor grej som kvinnor är med om här i livet, och skulle det vara på tok förskräckligt så skulle ju inte kvinnor föda fler än ett barn =)

Men bedövningar då? hmm jag har ingen koll på det ännu. men har hört lite om ryggbedövning och att den ska vara bra. Men vad jag hört om den är att de verkligen DUNKAR/SLÅR in den i ryggen på en?? är de sant?? gör den såå ont som jag hört? värsta skräckhistorien. Är sjukt nålrädd, men jag tror också att när man ligger där och har såna värkar som gör att man kanske inte orkar med det längre, då törs man, för då vill man väl bara bli av med det onda för en stund..