Anonym (osäker)

Äldre 25 Oct 18:17

26 svar

Ni som tog lång tid på er att bli kära i era män - hjälp mig snälla!

Har ganska nyligen separerat och har nu träffat en ny man. Han är snäll, trevlig, social, seriös etc..men jag tvivlar ändå. Jag är inte kär till 100%, medan han är ganska "på" och skulle säkert flytta ihop imorgon om jag föreslog det. Nu vet jag inte om jag tvekar för att det är för tidigt efter separationen eller för att jag känner mig pressad, eller för att jag är så himla rädd för hela förhållandebiten, att bli sårad igen osv... Samtidigt vill jag inte "kasta bort" en bra man.. Usch, jag vet verkligen inte hur jag känner!!

Ni som tog lång tid på er att bli kära i era män - hur var det? Vad var det som gjorde att ni föll till slut? Berätta lite solskenshistorier snälla!!

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 25 Oct 19:21

#1

ingen?

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 14:11

#6

Tack för era svar..
Jag har sagt till honom att jag vill ta det lugnt..Men ändå är det känslan jag har inombords, jag vet ju ändå att han är säker på sin sak. Och då tänker jag att jag också "borde" vara säker. Man borde veta om man är kär eller inte, eller hur? Om man är kär så VET man det. Man ska inte behöva tvivla redan efter två månader..
Men plötsligt vill jag inte ha nåt förhållande, inte träffa hans föräldrar, inte planera nåt..Är livrädd för att allt ska kännas inrutat och tråkigt.. Men kanske är jag bara bortskämt och kräsen..

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 14:49

#9

Anonym skrev 2009-11-01 14:38:11 följande:

något som kan få en att må så illa är känslor.. jag är den personen som står och "väntar". ser på när han velar osv..gick ungefär 2 månader för oss med och då blev han konstig. nu har det gått en del veckor och det verkar som vi ska ses igen..kan det handla om att lära känna varann mer, att få känna trygghet? är det då känslorna kommer?ni pratar om att det är jobbigt att ha överläge, att liksom veta den andre gillar en och ni "borde" också vara där m.m.. men kan säga att det är en jävla press som sätts på oss i vår sits med.. att försöka duga, att göra rätt.. hur man ska vara, vad man ska göra för att bli omtyckt mer/igen.... tär så mkt...

Ja, jag vet att det är minst lika jobbigt att vara i den andra sitsen, har varit där själv i tidigare förhållanden. Verkar ofta vara så här, att man får olika roller, det är sällan båda två älskar lika mycket.
det är nog individuellt vad det beror på, att inte vara säker. I mitt fall handlar det nog inte om behov av trygghet, det är snarare tvärtom, jag vill inte att allt ska gå så fort och bli så förutsägbart med en gång.
Förstår att det är jobbigt...försök att inte tänka så mkt på hur du "ska" vara för att duga.. Dra dig tillbaka lite istället, låt honom komma till dig. Men samtidigt: acceptera det inte för länge! Är själv medveten om att man inte kan vela hur länge som helst, kan inte begära tålamod hur mkt som helst..

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 14:51

#10

adorableillusion skrev 2009-11-01 14:25:36 följande:

När jag lärde känna min pojkvän var jag tillsammans med en annan kille men vi blev ändå snabbt bästa vänner. Efter ungefär ett halv år och krångel med mitt ex gjorde vi slut (under hela tiden fanns min nuvarande pojkvän där för mig) och jag och min pojkvän började umgås väldigt mkt, men som vänner. Han var kär i mig hela tiden, och jag anade det lite grann men kände inte samma sak eftersom jag var så uppe i mitt ex. Det blev lite struligt mellan oss också i början eftersom jag inte riktigt hade gått vidare efter mitt förra förhållande men vi blev tillsammans och har varit det i över ett år nu. Och även om jag från början bara hade kompis känslor så har det växt och jag blir mer kär för varje dag som går. Iofs är jag ganska ung, men iaf. Jag tror att det var bra för oss att vara vänner så länge först eftersom det har gett oss en bra grund för att kunna ha en öppen kommunikation osv. Även om vi hade en trög start säger våra familjer och våra vänner nu att det inte finns några som är sötare tillsammans än vad vi är :)Fast det finns ju ingen garanti att känslorna kommer, så det bästa är nog att ta det lugnt och känna efter, om du sen kommer på att det är rätt så märker du det! :)

Tack..det ger mig lite hopp att höra historier som denna. Att kärlek faktiskt KAN växa fram och att det kan vara lite struligt i början men sedan fixa till sig.

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 15:16

#12

anonym,
Vi har träffats i två månader ungefär.
Jag kände också så från början, att jag och han hade väldigt mkt gemensamt. Tyckte nästan att det var skrämmande. Jag var väldigt förälskad de första veckorna. Sedan la sig förälskelsen ganska snabbt och jag upptäckte att vi även hade en hel del olikheter och plötsligt började jag tvivla på att jag ville ha samma sak som han (typ hus och familj och trygghet). När han pratade om det lät det plötsligt tråkigt..hm..svårt att förklara.
Kanske kändes det FÖR lätt allting. Jag känner att jag kan uppfylla min "dröm" inom ett år om jag vill - och bara för några månader sen var jag nyseparerad och trodde jag skulle vara själv resten av livet.. Kanske är jag lite chockad fortfarande och jag reagerar med att fly och finna fel istället för att se det positiva.

en fd pojkvän sa detta till mig en gång, som jag tänkt mkt på:
När något är FÖR bra kan man vilja förstöra det, för att få tillbaka känslan av kontroll.

Låter helt sjukt kanske..men ligger ngt i det. Blir det FÖR bra, kan det bli på något sätt outhärdligt för vissa.. Svårt att hantera och förhålla sig till och därför drar man sig undan.

Tvärr är det nog mest han som säger att han saknar mig etc. själv känner jag nog att jag inte riktigt får chans att sakna, för vi ses ju rätt ofta. Saknar dejting-spänningen, att inte kunna ta honom för given, att inte riktigt veta om han vill ha mig..att inte alltid veta vad han gör etc.

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 15:46

#15

Anonym (nöjdsomdetär) skrev 2009-11-01 15:31:16 följande:

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 15:16:40 följande:
Det där låter som en helt normal reaktion tycker jag. Många av oss är inte helt övertygade om att vi är "värda" att älska och försöker då "straffa ut oss" genom att bete oss mindre önskvärt.Mitt tips är att berätta för honom hur du känner - man kan ju faktiskt trivas ihop med och tycka väldigt mycket om någon utan att därför tycka att det är optimalt att flytta ihop omgående? Sen det där med att "vara kär" - måste man etikettera känslan? Jag har en distansrelation med en man seedan i somras, jag saknar honom hela tiden, får pirr i magen när han ringer, känner mig tom när vi skiljs åt men om någon skulle fråga mig rakt av så vet jag inte om jag tvärsäkert skulle säga att jag är "kär"? Jag vet att jag tycker om honom och absolut inte vill vara utan honom, tror att den känslan växer lite för varje dag men jag har absolut ingen brådska med ihopflytt, förlovning osv.

Ja, jag skulle nog vilja ha det som du - bo isär så att man får sakna varandra ibland, vänta med allt annat ett tag. Hade han känt likadant hade det väl varit ok, men det är vetskapen om att han nog vill mer som gnager och som får mig att vilja fly.. Det spelar ingen roll om han rent verbalt "drar sig tillbaka", jag vet ändå vad han tänker..Försöker bortse från det, försöker att, som du säger ,inte etikettera känslorna. Men det är svårt när jag vet att jag för ett halvårsen skulle kunna döda för att få trygghet, hus och barn - och nu när jag kan få det så vill jag inte ha det!!? Betyder det att det är HAN som är fel? Kanske skulle jag ha velat ha det med RÄTT person? Eller handlar det om mig, att jag ville ha allt detta i min förra relation, men innerst inne inte ändå..
Ja, herregud, som ni märker kan jag analysera helt sönder detta..
Ska nog inte tänka alls..

Men hur länge kan man dejta utan att göra klart för varandra var man står egentligen??

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 15:56

#16

Anonym skrev 2009-11-01 15:36:07 följande:

TSok, ja för oss var de ju bra i 2 månader också, sen blev saker sämre.. det är nu 7v sen de sämre började.. så vi har kännt varann sen i mitten på juli. träffades sista helgen i juli så sen dess har vi väl vart dejtande. ja de är så jag uppfattade han med... kär på något vis. förälskad kanske de kallas då... under 2 månader har han skrivit varje dag på msn, skickat sms när han vart borta över helg. eller skickat andra spontana sms... låtit glad och brydd m.m..ja de är trist det ska vända så.. som du säger, leta fel och fly istället för att se det positiva, på de viset man såg det i början... :( jag saknar det. saknar hur man klickade å pratade lika om allt.... visst va de inte dödsallvarligt de vi sa, men vi satt å kollade hus liksom! husannonser och sa vilka vi tyckte va fina å drömde oss bort lite.. samt prata om barn, namn på dem. bil...m.m :Sja kanske de blir så man vill förstöra när de blir för bra.. så svårt att sätta sig in i det tänket och den känslan när man själv inte är sådan.. så trist bara =(jo förstår de.. om du inte får tillräckligt med space så får du ju inte chans att sakna. då kan man ju lätt bli kvävd kanske. du tror inte de skulle hjälpa att ni åkte iväg på en liten resa? då är ni båda på bortaplan, på ett nytt ställe, får lära känna varann på ett nytt sätt. se sidor du inte sett hos honom och umgås på ett annat sätt...

Usch, ja, jag fattar att det är jobbigt när någon förändras och glider undan, efter att det var så bra i början.
Kanske skulle du kunna säga i stil med "jag förstår att du tvekar.och jag är kanske inte heller säker på att detta är 100% rätt, för det kan man ju faktiskt aldrig veta..Men vi kanske bara kan träffas och umgås utan att bestämma något påett tag, hålla det lite öppet, träffas och göra roliga saker..?"
Ge lite sken av att du inte heller är helt säker (även om du är det). Och sen verkar du ganska obekymrad när ni ses, pratar inte om djupare känslor utan försöker bara ha roligt tillsammans. Då kanske han slappnar av lite?
Och ja, vi har pratat om att resa. Men då blir det också knäppt, för han kan säga att vi kan boka en resa i februari tex. Och då tänker jag "februari? hur kan du veta att vi är tillsammans i februari?"..

Men visst, en weekendresa nu innan jul kanske vore bra.

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 16:20

#19

Anonym (nöjdsomdetär) skrev 2009-11-01 15:56:39 följande:

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 15:46:12 följande:
Det där är - gissar jag - ett slags skyddsmekanism? Om jag förstått rätt så blev du lämnad i tidigare förhållande, och det var ganska nyligen? För mig känns det helt naturligt att ditt undermedvetna vill skydda dig från en ny besvikelse så tätt inpå den förra, det behöver inte på något sätt betyda att han är fel person, snarare att det är fel tillfälle, dvs för tidigt!Bästa/enda lösningen är väl fortfarande att försöka prata så mycket som möjligt med honom om det, försöka förklara vad du känner - och komma överens om hur dejtingen ska se ut - det är (om jag förstår dig rätt) väl inte så att du tänker dejta honom tills nån annan "bättre" dyker upp?Analysera sönder kan man kanske göra....men å andra sidan är det väl rätt viktigt att du tar dig en allvarlig funderare på vad det är du egentligen vill, så du inte vakanr upp om några år och kommer på att du hamnat i en situation du inte alls hade tänkt dig!?

Ja, jag separerade ganska nyligen, och en anledning var att mitt ex inte ville ha barn ,hus etc, utan hade en annan inställning till framtiden..
Så, javisst är det nog en skyddsmekanism - jag vågar inte ge mig in i något igen helt enkelt. Samtidigt känns det lite ironiskt att plötsligt känna mitt ex´s argument komma från mig själv istället.. Att man lika gärna kan bo i lgh som i hus, och vänta med barn några år till, resa istället..etc.

Och det är precis som du säger, jag borde verkligen fundera allvarligt så att jag inte "vaknar upp" om några år och ångrar mig..
Samtidigt tar detta funderandet lite död på de känslor som jag bara skulle vilja infann sig automatiskt.. Ju mer jag funderar, desto mer tvivlel kommer ju tyvärr.

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 16:52

#22

anonym,
ja, det låter ju ganska likt mina tankar.
Låter som att du verkligen ansträngt dig och gjort väldigt mkt för att att inte pressa honom. Verkar också som det verkligen är viktigt att ni träffas nu. 7 veckor är ju ganska lång tid att inte ses, om ni bara varit tillsammans sedan i somras. Om han är en sån som funderar mkt, så är det nog extra viktigt att ses ganksa ofta så att inte funderingarna sätter sig över verkligheten, om du fattar vad jag menar. Det blir ju lätt så att man grubblar FÖR mkt (som jag just nu) och då känns inget bra till slut.
Ni kanske också borde resa bort, göra något kul tillsammans.

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 21:05

#24

anonym,
hoppas det ordnar sig för er..Tycker du ska se ut nån trevlig resa och föreslå för honom. En weekend på ngt romantiskt ställe. Om du fixar allt så kan han nog inte tacka nej när du frågar. Sen är det bara att förföra honom och vinna honom tillbaka Tror definitivt att ni måste ses.

Ska försöka släppa detta nu lite och bara fokusera på hans goda sidor, han har ju egentligen jättemånga fina sidor..bara jag som är feg och tänker negativt.

Anonym (osäker) Trådstartaren

Äldre 4 Nov 11:33

#26

Ingen annan som har någon solskenshistoria om hur ni sakta föll för era män..?

Anonym,
hur går det för dig?

Jag försöker verkligen tänka positiva tankar..Det är så typiskt mig att fokusera på det negativa. Eller, rättare sagt, jag har blivit sådan nu - kanske blir man sån efter några förhållanden, att man med en gång börjar spana efter vad som KAN innebära problem i framtiden. På ett sätt är det väl bra att man inte blir förblindad av kärlek, men det är ju också farligt för ingen är ju perfekt.

Ni som tog lång tid på er att bli kära i era män - hjälp mig snälla!

INNEHÅLL