Ni som tog lång tid på er att bli kära i era män - hjälp mig snälla!

ingen?

Hade nog bett mannen back off. Och helt enkelt bara tagit det lugnt, lärt känna varandra och göra det som känns bra. Folk har alltid så himla bråttom in i förhållande att det är lite skrämmande. Har ni nyligen träffats är det väl klart att du inte vet exakt hur du känner? All kärlek är inte som en blixt från klar himmel.

Jag har en solskenshistoria!

När jag lärde känna min man var jag sambo med en annan kille och inte alls intresserad av att "byta". Jag fick veta på omvägar att han var lite förälskad i mig men jag tyckte bara att det var jobbigt eftersom vi var med i samma idrottsklubb och träffades där ganska ofta. En kväll under en fest när han var onykter skickade han mig t o m ett sms där han skrev att han älskade mig, och jag förklarade, lika mycket på fyllan, att det inte kunde bli nåt men att vi ju kunde vara vänner (klyscha!).

Efter ett tag verkade det som att han kommit över det och det blev lättare att ses på klubben, han var allmänt snäll och hjälpsam och stöttade oss som var lite nyare väldigt bra när vi hade svårigheter med våra prestationer. Så en kväll, ett halvår efter det där sms:et, när jag visste att han hade kurs för nya medlemmar ute i klubbstugan fick jag en otrolig lust att åka dit och hjälpa till, jag var bara tvungen att åka dit. Där var det som att jag äntligen fick upp ögonen för honom och jag ville aldrig åka därifrån, och som tur var kände han fortfarande likadant.

Tyvärr var jag fortfarande tillsammans med min sambo (men vi hade glidit ifrån varandra, jag var bara 18 när vi träffades) så det blev en jobbig period för oss allihop innan jag hade flyttat ut ordentligt och så, men nu efter nio år är vi gifta och har det bra! :)

Det tog några månader för mig att bli kär i min man. Tror att man lätt tycker det är jobbigt när man på nått sätt är i överläge, typ när den andra känner mer.

Efter mkt hattande fram och tillbaka träffade han en ny tjej. Jag blev galen av svartsjuka och tillslut lyckades jag övertala honom att ge mig en till chans. Det var 9 år sen nu .

Så nog går det, men du måste nog känna nått för att ha nått att bygga på.

Akta dig!
Jag trodde att det skulle kännas mer och mer rätt med tiden eftersom han är enså bra man emn idag efter 7 år är jag fortfarande inte kär, tyvär...

Tack för era svar..
Jag har sagt till honom att jag vill ta det lugnt..Men ändå är det känslan jag har inombords, jag vet ju ändå att han är säker på sin sak. Och då tänker jag att jag också "borde" vara säker. Man borde veta om man är kär eller inte, eller hur? Om man är kär så VET man det. Man ska inte behöva tvivla redan efter två månader..
Men plötsligt vill jag inte ha nåt förhållande, inte träffa hans föräldrar, inte planera nåt..Är livrädd för att allt ska kännas inrutat och tråkigt.. Men kanske är jag bara bortskämt och kräsen..

När jag lärde känna min pojkvän var jag tillsammans med en annan kille men vi blev ändå snabbt bästa vänner. Efter ungefär ett halv år och krångel med mitt ex gjorde vi slut (under hela tiden fanns min nuvarande pojkvän där för mig) och jag och min pojkvän började umgås väldigt mkt, men som vänner. Han var kär i mig hela tiden, och jag anade det lite grann men kände inte samma sak eftersom jag var så uppe i mitt ex. Det blev lite struligt mellan oss också i början eftersom jag inte riktigt hade gått vidare efter mitt förra förhållande men vi blev tillsammans och har varit det i över ett år nu. Och även om jag från början bara hade kompis känslor så har det växt och jag blir mer kär för varje dag som går. Iofs är jag ganska ung, men iaf. Jag tror att det var bra för oss att vara vänner så länge först eftersom det har gett oss en bra grund för att kunna ha en öppen kommunikation osv.

Även om vi hade en trög start säger våra familjer och våra vänner nu att det inte finns några som är sötare tillsammans än vad vi är :)

Fast det finns ju ingen garanti att känslorna kommer, så det bästa är nog att ta det lugnt och känna efter, om du sen kommer på att det är rätt så märker du det! :)

något som kan få en att må så illa är känslor.. jag är den personen som står och "väntar". ser på när han velar osv..

gick ungefär 2 månader för oss med och då blev han konstig. nu har det gått en del veckor och det verkar som vi ska ses igen..

kan det handla om att lära känna varann mer, att få känna trygghet? är det då känslorna kommer?

ni pratar om att det är jobbigt att ha överläge, att liksom veta den andre gillar en och ni "borde" också vara där m.m.. men kan säga att det är en jävla press som sätts på oss i vår sits med.. att försöka duga, att göra rätt.. hur man ska vara, vad man ska göra för att bli omtyckt mer/igen.... tär så mkt...