Hur fan gör man?!
Jag är i 30års åldern och den enda i min umgängeskrets som varken har kille sambo hus eller barn. Jag hade mer än gärna haft allt det där, skulle även vara oändligt tacksam för att ha en av dom välsignelserna.
Jag är så jävla trött på att grattulera, och vara sååå glad för alla andra hela tiden!!!
Jag vill inte missunna någon ett dugg, men det skulle vara så roligt att själv få uppleva den glädjen och inte bara helatiden se hur andra får den.
Det är alltid någon annans barn jag handlar åt, eller någon annans bröllopp som ska firas. Själv har jag PCOS och svårigheter att bli gravid men önskar med allt jag är värd, att det kommer att ske någongång och jag skulle göra allt i min makt för att bli en bra mamma. I stället sitter jag och pratar med en gravid kvinna som är bakfull.................................................................................................................
Jag har ärligt inte så mycket att säga om den saken för alla normala personer tänker nog som jag vad gäller det. Men jag menar att de är så orättvist att någon som ens tänker tanken att dricka sej full när man är gravid, ska få uppleva livets mirakel. Hur håller man skenet uppe?! Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, att inte fullt ut kunna vara lycklig för mina vänner skull, men nu har mina egna kännslor tagit över mitt förstånd. Så nån som vet hur man gör för att kunna fortsätta vara glad för andra människors lycka utan att man bara känner sin egen
sorg?...
