Varför bara ett barn?

Vi har också bara ett barn än så länge, helt självvalt! Något som verkar provocera eftersom folk nu verkar tycka att det har gått så lång tid sen ettan kom att det är okej att fråga om vi "har problem".. Det gör mig jättearg!!

Innan vi fick barn så var jag helt inne på att skaffa syskon tätt. Jag har själv tre yngre syskon varav min ena syster är bara två år yngre så det kändes självklart. Sen kom min son och jag blev helt överväldigad och förstår fortfarande inte idag hur jag ska finna tid och energi till ännu ett barn.

Nu är han snart fyra år och vi har det jättebra ihop, bara vi tre. Vi har tid för varandra, vi leker och spelar spel och bara njuter av att han blivit så pass stor. Man kan nog säga att vi blivit lite bekväma...

Tankar på syskon finns så gott som dagligen men tills jag känner att jag verkligen vill ha ett till barn och inte bara "skaffa syskon åt min son" så väntar jag!

Gladskit

Äldre 31 Dec 15:51

#73

Dreamheaven82 skrev 2009-12-31 07:38:02 följande:

Är också så trött på normen att man ska ha minst två barn, villa, volvo och hund. Jag har alltid velat ha två barn sedan jag var liten. Sedan jag fick min son för två månader sedan har jag börjat tänka om. Det har varit tänkvärt att läsa tidigare inlägg i denna tråd. Precis som ni skriver så värdesätter jag att man kan fokusera 100% på ett barn.Jag växte själv upp i en barnaskara av 4 syskon. Jag var minst, och har alltid fått höra att jag kom till för att mamma och pappa ville försöka få en son. Jag kan säga att jag HATAR att vara minstingen i en så stor familj. Jag kände mig ofta ensam, övergiven, hatade att ärva alla kläder, fick ingen egentid tillsammans med mina föräldrar. Jag lärde mig inte heller det sociala samspelet då mina föräldrar som redan var helt utmattade efter mina 3 äldre syskon inte orkade ta sig tid för mig och min utveckling. Vilket i sin tur gett mig psykiska besvär.Det jag vill säga är att det beror helt och hållet på hur föräldrarna uppfostrar sina barn och hur mycket engagemang de vill lägga ner på sina barn. Även om man har syskon kan man känna sig otroligt ensam. Barn ska skaffas av rätt anledning - kärlek, inte för att normen säger minst två stycken. Jag kanske blir sugen på fler barn om något år, men idag prioriterar jag att vi som familj ska må bra och att vi tillsamman kan få möjligheten att få uppleva de individuella drömmar och mål vi har i livet. Jag vill inte vara sur och bitter när jag blir äldre över att jag inte kan göra vissa saker nu som jag vill uppleva. Om vi mår bra som en familj kan ge vi varandra så mycket mer. Man ska ha tid, ork, engagemang och givetvis kärlek till alla i familjen. Jag vet inte om jag kan uppnå det med två barn idag, det får tiden utvisa.När det gäller vård av föräldrar - bara för man är 4 syskon behöver det inte betyda en säkerhet att man på äldre dar har någon att dela ansvaret med. Två av mina syskon har sagt upp bekantskapen med mina föräldrar, den tredje har bosatt sig flera mil ifrån föräldrahemmet. Syskon är egna individer, och även om vi är vuxna är vi fortfarande olika varandra och jag saknar en nära gemenskap med dom.

Jag gillade också ditt inlägg. Precis som du är jag uppväxt i en familj med en barnaskara på fyra. Jag var dock äldst och tog tidigt på mig mycket ansvar för de yngre (som dessutom var tjejer allihop). Det var aldrig något som mina föräldrar krävde, inte alls, men som tjej och äldst så tyckte jag väl att det var roligt med barn och bebisar helt enkelt.

Innan jag fick barn själv så var jag helt säker på att jag ville ha minst två barn, kanske tre. Men vi hade en tuff tid när min son föddes så att börja planera syskon var inte direkt prio ett. Nu är han snart fyra år och jag kan börja känna någonstans att jag är lite sugen. Men det är så mycket som ska stämma, jag tycker vi har det så bra nu. Vi har tid för varandra, för honom, vi hinner med hobbies och det sociala med släkt och vänner. Framför allt jag själv har ett stort behov av egentid och det lär ju inte bli mer sånt med TVÅ barn

Klart att dom kan leka med varandra men ska en av oss iväg på nåt så blir ju den andra själv med båda.

Man ångrar aldrig de barn man får säger många när man pratar om detta, och det är ju sant. Men jag tror mycket väl att man, när man väl sitter där sen med en bebis och ett storasyskon och ska räcka till för båda, kan få tankar som att varför lyssnade jag inte mer på mig själv... Detta är verkligen en neverending story. Och inte blir man yngre heller!!

Gladskit

Äldre 31 Dec 20:19

#76

Rumpetroll skrev 2009-12-31 17:45:04 följande:

Vissa saker du säger har jag oxå tänkt på. Jag är en väldigt rastlös person och en anning bekväm. Tror att fler barn blir för besvärligt för mig. Jag gillar att komma på helt plötsligt att jag vill ut och festa lite, ja och då får ju sambon va hemma. Detta funkar galant nu med ett barn, men tror att mina infall kan bli svåra om vi skaffar fler. Trivs så bra med att kunna göra det jag känner för när jag känner för det. Kanske låter lite dumt så när jag säger det... Men för mig handlar livet om att leva fast man fått barn. Sen vad andra gör det skiter jag i, Men jag trivs att ha det såhär Och det jag längtar efter mest nu är att få jobba Ska bli så kul att hitta ett jobb och lära känna nya människor

Jag håller med dig!
Jag är väl inte direkt rastlös av mig, och spontaniteten tror jag man kan behålla även om man hare barn. Men jag har som sagt ett stort behov av egentid, gillar att kunna sätta mig med en bok eller tidning nån timme och måste röra på mig för att må bra. Och den tid som jag och sonen har är också ovärderlig, vi går till biblioteket, bakar och pysslar.

Samtidigt så har ju folk både två och fler barn och det funkar ju uppenbarligen så vad är det egentligen som gör att man tvekar så mycket?

Gladskit

Äldre 13 Jun 20:56

#200

straw2008 skrev 2012-06-10 08:51:00 följande:

Till alla er som talar er varma om hur fantastiskt det är med ett barn, att ni inte orkar kan eller ens VILL älska ett till barn ?? Jag vill bara säga att jag lovar o svär att man har kärlek till 5 barn!!!! Jag har två barn o även jag har sovit hela nätter sen de varit två månader. Vi har mkt egentid då en inte kräver mer än två gällande just tiden. Vi har sluppit trots o vabbråk,våra barn har inte varit trotsiga o vi slåss nästan om vabbdagarna!! Konstigt att ni radar upp massa fördelar man kan ha som förälder o sen tror på fullaste allvar att det har att göra med att ni har ett barn ???

Tack för påminnelsen om det där med kärleken, det hade jag helt missat.
Tror du på allvar att det är det som är grejen?
Att du har sovit hela nätter med dina barn, skulle det övertyga mig?
Eller att du och din man har massor av egentid?
Ni slåss om vabdagarna också, härligt.

Jag är uppvuxen i en skara på fyra. Innan vi fick barn var det 100% självklart att vi skulle ha fler. Men den kännedom om mig själv som föräldraskapet har bidragit med är jag glad för, eftersom det har fått mig att inse hur jag är och vad som fungerar för mig.

För vår del handlar det om att vi ska må bra som vuxna också. Vi ska ha tid för barnet och för varann. Vi ska känna att vi gör ett bra jobb. Hellre ger jag 100% till ett barn än känner mig ständigt otillräcklig med två eller fler.

Jag tycker snarast att det är ansvarstagande att INTE skaffa fler barn när man känner som vi självvalda enbarnsföräldrar gör. Varför måste standard vara att ha minst två?

Jag har en helt underbar unge. Jag funderar ofta på hur ytterligare en blandning av mig och min man skulle se ut. Och jag är övertygad om att min etta skulle bli ett jättefint storasyskon. Men jag måste också må bra.

Man ångrar inte sina barn säger de som vet. Och det tror jag inte att jag skulle göra om jag fick ett till. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att jag kan sitta där sen och ångra hela situationen. Inse att "f-n, jag visste att det skulle bli så här". Innan jag känner i hela min själ och hela min kropp att jag vill gå igenom hela den här processen igen så blir det inga fler barn. Hittills har jag inte känt så. Jag kanske gör det om en vecka eller om två år. Eller aldrig. Men min fina unge lider inte av att vara själv. Han har kusiner, vänner, dagiskompisar och en stor släkt i övrigt som finns för honom och som han är en naturlig del av.

Varför bara ett barn?

INNEHÅLL