Varför bara ett barn?

Tudelat här, dels tror jag inte att vi vill ha ett barn till pga massa saker. Bla vår ålder (35), tålamodet, boendet och tiden.
Dels har jag inte haft mens normal väg sen jag blev gravid så jag tror att att mina ägg är slut. Har ingen ägglossning över huvudtaget.

Jag är inte alls intresserad av att skaffa fler barn just nu. I framtiden så kanske, det får tiden utvisa.
Jag var 20 när dottern föddes (19 när jag blev gravid) så inte alls äldre än genomsnittet. Nu är det ju inget som är fast i berg och kanske ändrar jag mig med tiden, men just nu vill jag inte ha fler barn (dottern är snart 3).
Ville ha ett till barn direkt efter att dottern föddes men blev inte gravid på 1½ år och när det väl skedde så slutade dt i ett missfall. Sedan var inte lusten att skaffa fler kvar, dottern var för stor för att samma fördelar skulle finnas kvar och jag ville "återgå till livet" dvs det är en rät tstor skillnad mellan en liten och en stor, ett stort barn ger mer frihet.

Nakdelarna är väl att barnet inte har något syskon att leka med, men som sagt, vi ville ha ett til när hon var litn,... nu känns det som det ändå inte blir i närheten av samma sak. Fördelen är ju att man kan ta hand om sin plutt på et tlugnare sät dvs ägna mer uppmärksammhet åt barnet

Vi har en dotter på 2 år. Av många anleding så har det itne blivit nåt syskon. En anlending som vi själv har "valt" (många andra anledningar är inte "valda" om man säger så) är att det är lugnare med ett barn, vi kan ge henne all tid vi vill. Det känns lättar att vara ute och göra saker och billigare då vi inte har och antagligen aldrirg kommer ha någon särskilt god ekonmi eftersom vi både vill ha jobb med ganska låg lön...

Att skaffa syskon "så hon har nån att leka med" var vår inställnign när vi väntade henne men när hon väl föddes så känndes det så fel att skaffa barn bara för att den första inte skulle vara själv. Ska vi ha fler barn nån gång (vilket kanske inträffar då vi bara 23) så ska det vara för att vi vill ha fler barn, INTE för att vår dotter ska få ett syskon.

Vi har "bara" ett barn och är nöjda med det faktiskt. Men det finns en anledning och den är enkel - jag var rätt så gammal när jag fick henne, 39 år. Nu är hon 8 år och visst frågar hon efter syskon ibland, men i det stora hela verkar hon ändå rätt nöjd som det är. Varför vi skaffade barn så sent är finns också en enkel förklaring till, jag hade aldrig tänkt skaffa några barn, det var jag mycket bestämd med. Men trots p-piller blev jag gravid och så kom hon till - vilket jag så klart är innerligt glad för idag. När hon väl var född skulle jag aldrig kunna tänka mig att vara utan barn. Hade vi börjat lite tidigare är jag ganska säker på att vi hade skaffat ett syskon, tror att det är bra att ha om inte annat när man blir vuxen och föräldrarna blir gamla. Men nu blev det som det blev och ingen är ledsen för det.

Vi har också bara ett barn än så länge, helt självvalt! Något som verkar provocera eftersom folk nu verkar tycka att det har gått så lång tid sen ettan kom att det är okej att fråga om vi "har problem".. Det gör mig jättearg!!

Innan vi fick barn så var jag helt inne på att skaffa syskon tätt. Jag har själv tre yngre syskon varav min ena syster är bara två år yngre så det kändes självklart. Sen kom min son och jag blev helt överväldigad och förstår fortfarande inte idag hur jag ska finna tid och energi till ännu ett barn.

Nu är han snart fyra år och vi har det jättebra ihop, bara vi tre. Vi har tid för varandra, vi leker och spelar spel och bara njuter av att han blivit så pass stor. Man kan nog säga att vi blivit lite bekväma...

Tankar på syskon finns så gott som dagligen men tills jag känner att jag verkligen vill ha ett till barn och inte bara "skaffa syskon åt min son" så väntar jag!

Jag var 39 när min dotter föddes, är 40 nu när hon är 1,5 år. Pappa fyller 55 och har dessutom 3 barn till sen tidigare där en är vuxen och två tonåringar. Jag hade någon liten fundering innan dottern föddes (med akut snitt efter en helvetisk förlossning som höll på i 4 dygn) om att det vore ju väldigt mysigt med ett syskon... men nu säger jag aldrig i livet en till! Det är fantastiskt och underbart och det bästa som hänt mig, men samtidigt så totalt sk-t jobbigt att jag aldrig skulle orka med fler. Pappan är rörande enig .

Jag vill inte gå igenom fler graviditeter och vi vill inte adoptera, så det blir bara ett barn för oss. Var 28 när min son föddes (andra graviditeten). Jag tror inte syskon per automatik är något positivt, har själv fyra stycken.

Jag är 40 år och dottern 3 år.
Skulle vi vilja he fler är det alltså mer än bråttom.......hade jag varit yngre hade det nog blivit fler....

Jag tänkte ett tag att vi borde ha ett barn till, fast vi var egentligen inte speciellt sugna. Men jag var rädd att jag skulle ångra mig när det var för sent om vi inte hade försökt, så vi bestämde oss för att försöka ett halvår (eller 8 månader eller något sånt) och om det inte blev något så skulle vi lägga ner och vara nöjda med ett barn. Jag blev gravid efter några månader men fick ett tidigt missfall (mitt 3:e mf/ma) och sen hade jag ingen lust att börja om igen, efter 4 graviditeter tyckte jag ändå att jag skulle kunna se dottern i ögonen och säga att vi åtminstone försökt.

Nu är jag 40 år (dottern är 4) och det kommer inte bli fler försök. Jag är helt nöjd med henne och tycker att det är så roligt att hon börjar bli större. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i bebisar och tyckte att första året var ganska trist. Nu när man börjar kunna göra roliga saker tillsammans med henne så skulle det kännas tungt att behöva börja om med en bebis igen.

Hade jag varit 10 år yngre hade jag nog väntat några år till och sett om det kom något bebissug igen och i så fall skaffat en liten sladdis, men nu är det inte aktuellt.

Jag har själv inga syskon så jag ser det som helt normalt att vara ensambarn, jag kan liksom inte föreställa mig hur det skulle vara att leva i en familj med flera barn, och det är inget jag saknar.

Förresten, enda nackdelen jag minns själv med att inte ha några syskon var att det kunde vara ensamt på semestern när man inte hade kompisar med. Fast jag tror att det kommer vara ett mindre problem för min dotter för hon är så otroligt social och hittar nya kompisar överallt på några minuter, till skillnad från mig som var jätteblyg som barn.