Varför bara ett barn?

Jag är 42 sambon 41 och sonen snart 2. Ibland längtar jag ihjäl mig efter en till, tycker det fattas nån i familjen, som att det är lite ödsligt med bara vi tre. Men som flera andra här skriver så är jag oxå bekväm och kanske lite rädd för att inte orka med, inte räcka till. Vi har det bra tillsammans nu. Sonen är förstås fantastisk på alla sätt och vis. Men ibland tänker jag att det skulle vara skönt för honom med ett syskon. Att slippa bli "punktmarkerad" som man blir när man är ensam. Allt ljus faller på honom, från alla håll och kanter. På sambons sida är han enda barnbarnet eftersom sambon är ensambarn. Jag har tre syskon och ett gäng kusiner så det är kanske inte konstigt att jag tycker det känns tomt med bara tre vid bordet. Sambon är helt nöjd som det är. Han säger inte nej till fler men är inte särskilt intresserad av att fundera på frågan heller.
Så, jag både vill och inte. Längtan och osäkerheten finns och tiden går. Allt får plats samtidigt och vi får se vart det bär hän.