plastpappa, hur gör ni andra?

Vi har ett totalt kallt inte-förhållande. Min sambo kom in i bilden för snart 8 år sen, då dottern var 8 år. I början gick det väl bra men det har blivit ärre och värre ju äldre hon blivit.
Han har en 12 årig pojke som han älskar över allt, som är här varannan helg+ en dag i veckan. Min dotter träffar sin pappa lika ofta men de har ingen bra relation.

Sambon är jättekritisk mot mina (har också två till som flyttat hemifrån) barn, kräver det ena och det andra och vill uppfostra. Med sin egen, så har han liksom ett filter för ögonen. Sånt som min dotter gör, kan göra honom irriterad medan det som hans son gör samma sak, så reagerar han inte alls negativt på.
Det är mina barn och dina skitungar typ. (ja lite överdrivet förstås)

Men det finns säkert såna som har lyckade styvfamiljer också?

En sak som är lite jobbig när det är ganska nytt som för mig är alla som frågar. hur gåååååår det nu med barnen och honom? och så ljuger jag och säger bra. Vill inte alltid till allt och alla i alla sammanhang på jobbet, släktmiddag osv gå in på detaljer eller visa att det inte är helt lyckat. Skiljde ju mej för att det var skit. kan jag aldrig göra nåt rätt? Nu "måste " jag ju visa att det blivit bra. Säger givetvis som det är till de 2 närmats vännerna.

Jag behöver kanske höra från fler som inte får till det perfekt. tack !

Ja hellre hör man ju att andra har det jobbigt också, och inte de perfekta familjerna....

Och vad är normalt? Många har väldigt lätt för att slänga ur sej att man ska göra slut, flytta osv om det inte är helt jätteperfekt. Lite kvinnodeal idag den starka självsäkra som minsann inte tar skit. men vad är normala vardagskrusningar i en styvfamilj? Det vet inte jag.

Vad kan man förvänta sej av plastpappan? och vad inte?

Min tonåring älskar sin styvpappa och vill att han ska adoptera henne. Han har funnits 9år av hennes liv, hon är 17år nu. Han har tagit sig till min dotter och lägger ner massor med tid och är engagerad i allt hon gör. Han gör ingen skillnad på sitt barn och mitt barn.

Hej Annie44!

Förstår er problematik, men i mitt fall är det jag som inte har barn och är bonusförälder till min sambos två barn. Och i vårt fall har vi alla accepterat varandra och vår nya familj.

Huruvida det är smart eller osmart att flytta ihop med någon när det finns barn med i bilden beror ju helt och hållet på hur medveten man är om den problematik som finns med nyfamiljer. Sambon som inte har barn får en ny partner, men även barn man inte valt att skaffa själv på köpet. Vilket i de allra flesta fall är positivt, men ibland svårt och jobbigt.. Den blivande bonusföräldern har att bedöma om man kan acceptera detta eller inte, gärna redan innan man bestämmer sig för att dela boende. Accepterar inte den blivande sambon det, är det ingen större idé att flytta ihop. Den som har barn kan, och ska aldrig, välja bort sina barn. Däremot skall även den som är förälder tänka över situationen och verkligen inte ha för bråttom att introducera en ny partner i sina barns liv. Barnen får ju också en ny vuxen i deras liv, som de inte har valt själva. Att vara införstådd med att det tar tid att lära känna varandra tillräckligt för att utveckla känslor som förtroende, trygghet och kärlek är viktigt. Sedan blir ju saker och ting lättare om alla gör sitt för att acceptera och förenkla den nya familjesituationen. Öppen kommunikation i så stor utsträckning som möjligt är att föredra. Sedan går det ju aldrig att generalisera och förutse hur saker och ting ska fall ut. Känslor kan uppstå, även sådana man aldrig hade kunnat föreställa sig...

Kan tipsa om en väldigt bra bok, Familjen Hoppsan, som tar upp alla nyfamiljens parter, man får förklaringar, tips och råd om hur man lättare knyter samman dessa olika parter. Rekommenderas varmt!

Vad relationen med din sambo är värd kan bara du och ni bestämma. Det är helt upp till dig/er att komma fram till om ert förhållande fungerar tillräckligt bra för att kämpa för. Och kämpa måste ni göra tillsammans.

Önskar dig all lycka med att få din nya familj att fungera så att ni alla mår bra.

Tack för ditt inlägg. Är du bonuspappa eller bonusmamma? Vilka krav kan jag ställa på min sambo att "bjuda till" lite? Tycker själv att han i allt för liten utsträckning inser att det är han och jag, de vuxna, som måste jobba på relationerna. Barnen har inte valt honom. För dem är han en gubbe som klampar in i våra liv. de får givetvis inte vara otrevliga eller så. Men han lägger lite för mycket ansvar på min 12-åring tycker jag, vad gäller om det är trivsam stämning eller inte hemma. hon gillar inte att vi inte bor med hennes pappa. Så är det bara. det måste vi vuxna hantera. Vuxet.

Min sambo, som är styvpappa till min 16 åring ger rådet ,att försök fixa t.ex en helg(eller första gången kanske bara någon kväll) när du är bortrest, så att de hamnar att vara ihop själva. Ja, så att han hamnar att ta föräldraansvaret då, dvs fixa maten, skjutsa till hobbyn och kommunicera själva, utan mammas hjälp.
Min sambo tycker iallafall att hans och min dotterns relation har fått ett lyft i dessa situationer. Sen faller den tyvärr ihop igen, därimellan, men detta var hans tips.
Men detta förutsätter ju att din sambo VILL göra detta.

tack för tipset. de är själva ofta, när jag går på sångkör o dyl. Tror nog att det fungerar bättre då. Ska forska lite i detta, men har en känsla av att det då fungerar bra. Har inte tänkt på det. Men varför är det så och vad ska jag göra av den insikten?

För att då har de sin "egen grej" och din sambo känner att han har en uppgift, känner sig viktig.
När jag är ensam med min styvson, 12 år, så går det också bättre än när pappan är där. För då måste han kommunicera direkt med mig. Om pappan är där så talar han ju bara allt med honom och man känner sig totalt utanför.
Din man har ju dessutom inga egna barn alls, så han känner sig säkert ännu mera utanför.