plastpappa, hur gör ni andra?

En sak som är lite jobbig när det är ganska nytt som för mig är alla som frågar. hur gåååååår det nu med barnen och honom? och så ljuger jag och säger bra. Vill inte alltid till allt och alla i alla sammanhang på jobbet, släktmiddag osv gå in på detaljer eller visa att det inte är helt lyckat. Skiljde ju mej för att det var skit. kan jag aldrig göra nåt rätt? Nu "måste " jag ju visa att det blivit bra. Säger givetvis som det är till de 2 närmats vännerna.

Jag behöver kanske höra från fler som inte får till det perfekt. tack !

Och vad är normalt? Många har väldigt lätt för att slänga ur sej att man ska göra slut, flytta osv om det inte är helt jätteperfekt. Lite kvinnodeal idag den starka självsäkra som minsann inte tar skit. men vad är normala vardagskrusningar i en styvfamilj? Det vet inte jag.

Vad kan man förvänta sej av plastpappan? och vad inte?

Tack för ditt inlägg. Är du bonuspappa eller bonusmamma? Vilka krav kan jag ställa på min sambo att "bjuda till" lite? Tycker själv att han i allt för liten utsträckning inser att det är han och jag, de vuxna, som måste jobba på relationerna. Barnen har inte valt honom. För dem är han en gubbe som klampar in i våra liv. de får givetvis inte vara otrevliga eller så. Men han lägger lite för mycket ansvar på min 12-åring tycker jag, vad gäller om det är trivsam stämning eller inte hemma. hon gillar inte att vi inte bor med hennes pappa. Så är det bara. det måste vi vuxna hantera. Vuxet.

tack för tipset. de är själva ofta, när jag går på sångkör o dyl. Tror nog att det fungerar bättre då. Ska forska lite i detta, men har en känsla av att det då fungerar bra. Har inte tänkt på det. Men varför är det så och vad ska jag göra av den insikten?

ja så kan det säkert vara! Han känner sig nog utanför. Han skulle aldrig erkänna det, för han är en coool typ utan "svaga" känslor (tror han själv). Mår man tex dåligt kan man bara "tänka på nåt annat". Skitsnack enl mej men sån är han.
tack för tipset. Ska forska vidare i detta och fundera på hur jag ska lägga upp det.
Bra med en ny ide i mitt huve å inte bara "han ä dum".

Det jag tänker är att det är lättare för er än för mig eftersom dina barn är så små. Han kan skapa en egen relation med dem. I vårt fall var ju min äldsta dotter 11 när vi flyttade ihop. Hon tycker bara att han är en gubbe. Får vara nöjd om de inte är ovänner ungefär. Minsta dottern har knytit an till honom bättre. det kanske beror på just att hon är 4 år yngre. Behöver vuxna mer praktiskt. Han kör henne till skolan osv. Många frågar om vi ska ha gemensamma barn. det tycker alla att man ska för att limma ihop familjen. Trots att vi är på tok för gamla. Långt över 40 bägge, så verkar det förväntas av oss. Ingen av oss vill det. Pga ålder men också för att det räcker med mina 2 barn. Vi vill inte ha fler.

Ja samvetet är väl största boven!? Bra skrivet. har jämt dåligt samvete för 12 åringen. Om hon verkar tyst å nere så tänker jag att hon mått bättre om jag inte skilt mej från pappan eller om jag inte flyttat ihop med min sambo utan bott själv... eller ... osv osv. Alltid lägger jag det på mej när det tex kan vara normal pubertet. Familjelivet har nu på senare tid blivit mycket harmoniskare och någon sa. har hon nyligen fått mens?
-jaa...
-där har du de de blir taggiga precis innan, sa kompisen
Så det var kanske inte BARA mitt fel.

Hur det än är med det så bor vi nu här och måste göra det bästa av det. Kan ju inte flytta igen!! Fel eller rätt, här är jag nu.

Ja det är väl ganska självklart. Jag menar träffar man den nya mannen när man har en bäbis eller en jätteliten så kommer barnet kanske att kalla honom pappa, men en 13 åring gör ju inte det. Därmed inte sagt att man inte kan ha det bra och trivsamt ändå.