"Fel" (?) Fraga-men snäla hjälp mig med ett svar...

Det vet er organisation bästm, så fråga dem. De har regler för hur de hanterar detta fenomen.

Men det är klart att ni kan tacka nej, men det kan vara väldigt känsligt om det är p.g.a. ålder. Då kanske ni skulle ha valt ett annat land som accepterar en lägre ålder. Sen beror det säkert på vilket land det är också.

Nej, ni kan inte tacka nej till ett barn som ligger inom ert medgivande. Risken är att ni inte får något barn alls då.
Jag tycker också ni ska välja annat land men står det 0-36 mån i ert medgivande kan ni få ett barn på 35 månader även från tex Korea. Ni måste alltså ändra ert megivande. Det tycker jag ni ska göra, för er och för barnet skull. Men måste verkligen kunna stå för sitt medgivande, det är inte rätt mot ett barn som redan blivit övergivet att hamna hos ett par som inte vill ha det egentligen.

För övrigt är treåringar också små barn. Alla barn blir dessutom tre år förr eller senare.

Låter ju lite konstigt att ni NU funderar på om ni mäktar med ett barn på 36 månader? Skulle ni inte funderat lite mer på det innan, menar jag?
Och ett barn på 36 månader som bott i samma fosterhem kan ju ha haft en mycket lugnare bakgrund än ett barn på 24 månader som slussats runt mellan olika barnhem.

Ändra ert medgivande så det passar era hjärtan är mitt tips!

Jag vill bara tillägga att vi adopterat en treåring. Känner ett par som adopterat en ettåring som har haft det mycket jobbigare med adoptionen än vår son. Ett litet barn är inte en garanti för att slippa anknytningsproblem, sorg och seperationskänslighet. Ett lite äldre barn har absolut inte med automatik en jobbigare bakgrund och svårare för att klara den stora förändring som en adoption betyder.

Men återigen, man måste verkligen, verkligen kunna stå för sitt medgivande av hela sitt hjärta.

Jag måste säga att jag blir nästan lite arg.
Förlåt TS men om ni känner så att ett barn på 36 månader är för stort så byt land.
Man kan inte kräva ett litet barn, just nu känner jag att jag är glad om jag får ett barn överhuvudtaget med tanke på köer, regeringsbeslut etc.

Jag har själv 0-36 månader.

Jag måste säga att jag också sällar mig till Cedricas beskrivning ovan, ett litet barn är ingen garanti för att allt ska gå smidigare?
Det kom en liten tjej från Nigeria på 9 månader för ett tag sedan till en utav mina bästa vänner, om du visste hur mkt som sitter i redan från de åldern....

Det måste kännas bra i hjärtat, men om du går i de tankarna redan nu tycker jag du ska byta land och verkligen stå för 0-24 månader.
Lycka till med era tankegångar

Tackar ni nej till ett barn så drabbar det alla. Inte minst barnet som får nej eftersom de måste starta om processen med att hitta andra föräldrar till det, men ni blir också drabbade då ni inte kommer bli lika accepterade av landet. Dessutom kan andra som vill adoptera från det landet få svårigheter då vi i Sverige kan få anmärkning om att det finns föräldrar här som tackar nej till barn pga ålder.

Jag tänkter inte gå in på det med att ni inte kan tänka er ett barn över 2 år, det är ert beslut, men jag har väldigt svårt att förstå att ni överhuvudtaget ville han 36 mån i medgivandet om ni inte kan tänka er ett barn i den åldern. Och lite förvånad också att utredaren gick med på den åldersgränsen, frågade hon/han inte hur ni skulle ställa er till att få ett barn som var närmare 3 år?
 
Vi ändrade vårt medgivande till 36 mån och fick bb om en liten pojke som kommer vara precis 3 år när vi får honom, och gissa om jag är glad att vi tog beslutet!

Jättebra och fint skrivet Nimbus. Jag tycker inte det är fel att känna att man vill ha så litet barn som möjligt, ville själv ha det när jag påbörjade adoptionsprocessen för några år sedan. Det var viktigt för mig då. Det handlade inte om att jag var orolig inför att ett större barn kunde ha svårigheter med anknytning och sånt utan helt enkelt min egna egoistiska dröm om att få ha ett litet litet barn. Och detta tog vi upp med vår utredare som gav oss medgivande 0-12 månader just av min längtan efter ett litet barn. Vi hade då planer på att skicka ansökan till Vietnam som hade 0-12 mån som spann då. Åren gick och köerna växte, liksom våra tankar och funderingar mognade. Vi blev tillfrågade av AC som var vår organisation om vi kunde tänka oss något annat land än Vietnam då det såg ut att dröja flera år innan vi skulle kunna komma fram och få barnbesked därifrån. Vi kunde då skicka ansökan till Ecuador men då var medgivandet ej fyllt 2 år. Vi kände att det faktiskt var ok, vi hade kommit så långt i våra tankar och funderingar att vi kände att jo, det var ok. Vår utredare var tveksam till att höja eftersom hon tidigare hört att framför allt jag hade så starka känslor kring just ett litet barn. Men vi pratade igenom det och hon förstod att vi tänkt efter lite mer och mognat och att vi skulle kunna älska och ta hand om en 2-åring lika bra som en 6 månaders bebis. Så vi höjde tom till ej fyllt 2,5 år när vi skickade vår ansökan till Ecuador. Inget hände där och AC hörde av sig igen och sade att inget händer där men nu hade vi kommit fram i Vietnamkön. Vi valde då att dra tillbaka vår ansökan i Ecuador för att skicka papper till Vietnam och då sade vår utredare att vi kan sänka medgivandet till 0-12 mån igen. Men vi vägrade det eftersom vi tyckte att det kan ju inte vara ok att få barn från Ecuador som är något större men inte från Vietnam. Så vi behöll vårt åldersspann för Vietnam och vi fick världens mest underbara pojke som var 13 mån vid hemkomst. Man måste stå för sitt val, för den medgivandeålder och ev SN man sagt är ok och att komma med tvivel NU är...ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord som är rätt i sammanhanget! Jag får tankar att ni kanske har sådana förväntningar på ert barn och att det ska vara så perfekt och platsa in i er värld utan bekymmer och problem att ni kanske inte ska adoptera? Barnen kan ha både sjukdomar/handikapp, anknytningsproblem oavsett vilken ålder barnet har och man måste vara öppen för det oavsett vad ni har för medgivandeålder och ändå fixa det!

Jag fick en 13 månaders gammalt barn som haft en enormt svår start i livet. Det är en ganska vanlig ålder och räknas som litet barn i adoptionssammanhang. Han höll på att dö ifrån oss ett halvår efter ankomst. Nu sitter jag här höggravid och tänker tillbaka på hur jag drömde om en liten liten bebis. Nu är jag snarare livrädd för att jag inte ska klara av att ta hand om ett nyfött barn med allt vad det innebär eftersom jag "kan" lite äldre barn.....jag säger bara: Ta er tid att MOGNA!

Hej! Förstår mycket väl att det kommer tankar fram och tillbaka om ålder. I början av vår medgivandeutredning kunde jag tänka mig ett barn i 4års -åldern medan min man tyckte att vi skulle ha ett barn kring 1 år eller yngre.

Vi blev rekommenderade att välja ett lågt medgivande av vår socialsekreterare och tillslut landade vi på 0-2 år som också vårt land krävde.
Till Polen där vi skickat papper åker man på en första resa för att se om man önskar adoptera barnet,vilket jag tycker verkar grymt men så är deras regler.

När man åkt på första resan så ansöker man därefter om adoption eller ej. Jag kan inte tänka mig att jag säger nej när man väntat och längtat så länge om inte det gäller mycket grava SN som man innan resan inte fått någon information om (högst otänkbart eftersom det är god dokumentation i Polen).

Om det verkligen tar emot med 0-36 månader så byt land tex Sri lanka,Korea eller Kenya där det kommer mindre barn ifrån.
Vi har i nuläget 0-24 månader men vem vet,kanske får vi tänka om ifall det visar sig att det just är äldre barn som behöver föräldrar.Jag tror man ska akta sig för att bli låst vid ett speciellt land eller speciell ålder när man adopterar.

Jag tänker på flera berättelser jag läst och hört på sista tiden om föräldrar som haft svårt med anknytningen pga att barnet inte var som föräldrarna föreställt sig, t ex äldre. För vissa är det viktigt att få vara med om första orden, stegen mm, att få ett väldigt litet barn att gulla med. Och då ska man stå för det - byt land om ni måste - det kan gå helfel annars! Eller träffa andra som fått barn i 2-3årsåldern och hör deras berättelser och se om ni kan göra den bilden till er men nej, ni kan inte gå å ha is i magen och hoppas att ni får ett litet barn och tacka nej till ett "större".Ni har det medgivande ni har.

Ang "mäkta med" så har inte yngre barn rent generellt mindre i bagaget, men är ni oroliga så är det bra att ni tar oron på allvar och tänker en runda till ang adoptionen och ålder. Vid adoption får man vara förberedd på jobbig anknytning, sn som kan dyka upp senare mm , sen kan det gå smärtfritt men det är inget som ålder eller land påverkar. Tänker ni lika där eller är det den ena patnern som är orolig?

Under tre är ett litet barn i mina ögon, och vårt gillar att bli gullad med. I perioder vill barnet vara litet"bäbis". Alla barnböcker, ramsor mm har vi kört från babystadiet trots ålder, vårt barn måste få ta igen allt gulligull det gått miste om - och det är härligt. En fördel är att när svenskan kommer igång så kan barnet lättare tala om vad som bekymrar det.
Första havsbadet, första Mamma, första pussen, första snön, första leksak, första kompis, första filmen, första svenska ord, första , första - jag tycker det är fullt av första första hela tiden som gör en mamma och pappa otroligt glada och stolta.

Måste bara påpeka att treåringar också behöver bli gullade med!!!

TS, jag tycker absolut ni ska tänka om och sänka ert medgivande. För allas bästa.

Jag måste fortsätta skriva känner jag. Jag tycker det är jättebra att TS med partner funderar över detta och verkligen är ärliga mot sig själv. All heder åt er för det.
Däremot kan man självklart inte välja barn. Får man ett barnbesked så är det ett besked om att man blivit utvald som förälder, inte en soffa som man kan skicka tillbaka till fabriken i väntan på en snyggare modell. Jag menar, vad mer än en ålder som ligger inom ens medgivande ska man få tacka nej till? Hudfärg? Kön? Ögonfärg? Allmänt utseende? Humöret eller temperamentet?
Förlåt TS, jag menar inte att vara elak men om du tänker efter, tänker på att NI sagt att ni kan ta emot ett barn under 36 månader och att det faktiskt är just BARN det handlar om så förstår du säkert att svaret på frågan är nej, absolut nej.

Sen är det en sak till; adoption finns enbart för att barn ska få föräldrar. Alltså styrs det hela av vilka barn som behöver föräldrar. Från tex Colombia kommer det ibland riktigt små barn men numera är det mest lite äldre och man vill nu att man ska ha som lägst ej fyllda tre men gärna högre. Det beror på att barnen är i den åldern! När man ber om ett medgivande på 0-36 månader så har man sagt att man vill ha ett barn som är någonstans där emellan och självklart måste man stå för det, till 100%. Man kan som någon skrev annars förstöra både för sig själv och andra.

Man måste som andra redan sagt, stå för sitt medgivande! Det är också så att om man får ett barnbesked som på alla sätt stämmer in på ens medgivande, och väljer att tacka nej till barnet pga ålder, hudfärg, kön eller liknande, kan man dessutom förlora sitt medgivande.

Jag blev mycket illa berörd vid tillfälle av en familj som tänkt tack nej pga att ett helt friskt barn bara inte motsvarade deras förväntningar. Jag skrev till flera olika adoptionsorganisationer och frågade hur de skulle agera om en familj tackade nej pga sådana orsaker. Alla svarade att de då i regel kontaktade kommunen för att be den ompröva ifall familjen över huvudtaget var lämplig att adoptera!

Så jag rekommenderar att ni begränsar ert medgivande till en lägre ålder och skickar till ett land som accepterar detta!

Jag känner att jag blir förbannad av att läsa att ni överväger/funderar på om det går bra att tacka nej till ett barn för att ev få ett annat "bättre" lite senare.

Om du inte med säkerhet kan känna kärlek, glädje och tacksamhet över det barn som du blivit utsedd att bli förälder till när ni får barnbesked, tycker jag att ni helt och hållet ska avstå från adoption. Att i ett sådant läge tacka nej är, för barnet, en fullständig katastrof

Ni måste ta kontakt med familjerätten omedelbart och diskutera ert medgivande.

Det är klokt att tänka efter om man är den bästa föräldern för det barn man kommer få. Vet ett par som tackat nej till ett hjärtsjukt barn, eftersom du bodde i norrlands inland utan tillgång till hjärtspecialister. Barnet fick senare föräldrar i Lund.

Själva hade vi medgivande syskon 0-4 år och fick BB på tre barn 5, 3 och 1 år. Vi tackade nej för att vi ansåg oss sakna nätverk nog att ta hand om tre barn på en gång.

TS skäl att tacka nej är att barnet kan ha en "ryggsäck". ALLA adopterade barn har en ryggsäck. Också en bebis kan vara deprimerad och ha svårt med anknytning. Eller få identitetsproblem som tonåring.

Är du säker på att du VILL adoptera av hela ditt hjärta? Har du sörjt "färdigt" ditt biologiska barn? Det låter som att du egentligen vill ha en ersättning för det barn du inte fick föda. Kanske behöver du hjälp att komma över det och på riktigt förstå vad adoption innebär.

http://www.adoptionsradgivarna.se/

Får jag fråga om ni har skickat er ansökan till landet och väntar på bb? I så fall måste ni ta kontakt med er organisation och stoppa processen tills ni har rett ut hur gammalt barn ni verkligen kan tänka er.

Det verkar som om ni har börjat i fel ända i ert adoptionsärende genom att först bestämma land och sedan anpassa medgivandet efter det. Hade inte utredaren synpunkter på detta? Jag begriper faktiskt inte att ni fick medgivande 0-36 månader utan noggrann utredning. Man ska så klart göra precis tvärtom: komma fram till den ålder som är lämplig och därefter anpassa landvalet efter medgivandet. Om man inte har ett ålderslöst medgivande förstås.

Det är inte fel att önska sig ett så litet barn som möjligt. Den önskan delar ni med många. Den ska ni inte skämmas över. Men ni måste vara ärliga med era känslor. Ni ska inte ansöka om ett barn upp till tre år och hoppas på ett yngre barn. Det är inte OK.
Byt land! Så himla viktigt kan det knappast vara att ni adopterar från just det land ni från början hade tänkt er. Barn som behöver föräldrar finns ju i massor av länder.

Det kanske verkar veligt, och ni kanske skäms men ni måste ändå kontakta er organisation. De har varit med om detta förr. De kommer inte att bli arga eller upprörda. De vill inte medverka till adoptioner där föräldrarna riskerar att bli besvikna över barnbeskedet. De kommer att hjälpa er att hitta en annan adoptionskontakt som passar er.

Kontakta också er utredare och säg som det är. Det är pinsamt för er, men borde vara minst lika pinsamt för utredaren eftersom det är tydligt att ni inte blev tillräckligt utredda första gången. Ni skulle aldrig fått 0-36 från början.

Om ni inte av hela ert hjärta i nte kan säga att en treåring är välkommen till er har ni faktiskt inget val. Ni måste ta tag i detta!

Visst säkert bra att ni ärliga bla bla bla..

Men jag blir bara förbannad när jag läser er TS...

Tacka nej för att barnet kanske är 36 månader + ??

Var glada för att ni ens får ett barn så som det ser ut i adoptionsvärlden nu.

Jag skulle vilja säga: Var glada att ni får adoptera alls över huvudtaget!