Ni med borderline, hur var ni som barn?

Puffar och lägger till att jag har en dotter där jag tillsammans med andra misstänker att hon kan ha borderline.

Därför undrar jag hur ni vuxna med borderline var som barn.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 18:17:05 följande:

Som 8-åring menar jag.

Jag vet att många inte får sin diagnos förrän senare i livet, men störningen har ju uppstått långt tidigare.
Därför är jag undrande på hur ni med borderline upplevde er barndom samt hur andra upplevde er.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 19:06:47 följande:

Jag känner till det ja, det är också därför jag vill vara uppmärksam.
Det är väldigt tydligt att hon har någon form av störning, och mycket liknar det beteendemönster man ser hos borderline.

Jag vill gärna veta mer om det, så finns det något mer du vill berätta så vill jag gärna veta...

Min dotter är intelligent, tröttsam, brådmogen, uppmärksamhetskrävande, älskar när det är kaos runt henne, skapar gärna detta kaos medvetet.
Hon är utredd för adhd, men det är avskrivet eftersom hon inte uppfyller de kriterierna.
Hon har provat lite samtalsterapi, men vi har ännu inte hittat ngt som fungerar för henne.
Hon vill helst inte prata om hur hon tänker o känner, samtidigt som hon har en oerhörd förmåga att sätta ord på känslor.

Ja det är lite av allt...

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 20:11:37 följande:

OM jag känner igen det...Gud, det är som om du känner henne. Hon är så oerhört lättkränkt och tror att människor vill henne illa - typ komma åt henne. Hon går i kraftigt försvar direkt, trots att man inte alls ifrågasätter henne.

Jag vet att hon inte är "ond" hon är oerhört empatisk innerst inne och kan känna med och för andra på ett sätt jag sällan sett hos barn i den åldern.
Hon tänker mycket kring sin existens och på sista tiden har hon efter ett "kaos-utbrott" direkt kunnat börja gråta och hålla sig för kinderna och säga "ÅH vad jag känner mig DUM nu, jag VET ju att detta är fel, men jag kan inte låta bli...ååååh mamma jag känner mig så dum" och tårarna bara rinner...det gör så ont i mig att se...

Hon är ett "övergivet" barn med en pappa som försvann tidigt och med mig som inte räckte till som mamma på rätt sätt, jag överbeskyddade henne och överälskade henne i hopp om att kompensera hennes pappas frånvaro. Samtidigt som jag inte var egentligen ett dugg närvarande mentalt många gånger för att jag mådde så dåligt (hennes pappa är narkoman) och vi låg i hotfull vårdnadstvist.

Ska man se ur anknytningssynvinkel så har hon haft en ambivalent anknytning till mig, hon har aldrig vetat riktigt "var" jag befinner mig. Och sen då ingen anknytning alls till sin pappa, vilket har tagit henne oerhört hårt.

Jag har sedan något år tillbaka börjat fundera i borderline-banorna och ju mer jag läser, hör och får veta, ju mer övertygad är jag om att det är åt detta håll det lutar med henne.

Hon har stora svårigheter i skolan, inte intellektuellt utan socialt. Konflikter och känsloutbrott som stämplar henne som ett "problem". Hon kommer inte till sin rätt liksom, för hon är en underbart intelligent och kreativ person med massor att ge egentligen...

Känner du igen det jag beskriver?

Jag vill bara poängtera att sedan 3 år tillbaka är vi i kontakt med både BUP och andra instanser där det anses finnas "kompetent" hjälp för min dotter.
Dock anser jag att den hjälp vi får pekar åt fel håll.

Jag är också väldigt påläst när det kommer till barns utveckling och då det gäller anknytnings-teorier och vad det kan ställa till med. (fil.kand i Socialt arbete)
Jag är också oerhört empatisk mot både mig själv och min dotter i detta och skulle öht inte spekulera i något så "drastiskt" som en personlighetsstörning om det inte vore så att det mesta lutar åt det.

Jag sitter på sanningen om min dotters bakgrund, hon sitter på upplevelserna och följderna av detta.

Och vidare vill jag också säga att jag tillhör de som tror att borderline visst kan finnas hos barn eftersom det är en störning som oftast sker under de första levnadsåren.

Sen tillhör jag också en av dem som tror att man genom att tidigt se det och genom rätt bemötande kan minska och normalisera följderna av störningen.

Jag känner så mycket kärlek inför "Splittra" som verkligen kan sätta ord på detta.

Kanske borde du läsa lite mer om vad Borderline uppkommer från.
Borderline "får" du inte när du är 20, det är något du haft mycket längre tillbaka. Men som "Splittra" säger så diagnostiserar man oftast inte förrän efter tonåren eftersom mycket kan bero på utvecklingsfaser, hormoner etc.

Splittra;

Det du pratar om att man som barn i det överbeskyddande blir mer uppmärksam på förälderns känslor och mående än sina egna. Det träffade mig rakt i magen!
Min dotter är SÅ otroligt känslig för hur jag mår. Det kan påverka henne så mycket att man inte kan begripa det.
Min dotter är, hur ska man säga, besatt av mig? Hon skulle kunna gå genom eld för mig och är livrädd att förlora mig. Inte så konstigt såklart! Självklart kan hon också tycka att jag är elak och ond och orättvis ibland, men på det stora hela är jag hennes största kärlek i livet.

Ibland har jag upplevt hennes kärlek som kvävande och i ett utvecklingsstadie (där de flesta flickor blir förälskade i pappan) blev jag objekt för hennes kärlek och jag ska vara ärlig och säga att emellanåt stötte jag henne från mig för det blev för intimt för mig när hon nästan kröp innanför skinnet på mig.

De som står henne nära har alla upplevt just denna känslighet för mitt mående och de påminner mig ständigt om att tänka på det. För självklart pendlar mitt mående ibland, jag är själv depressivt lagd och har en förmåga att gå in i låga perioder när jag har mycket runt mig.
Något jag försöker att jobba på och också vara ärlig med min dotter att det inte har med henne att göra osv.

Det som du säger om hur du fått olika typer av behandling sedan du var 7 år men alltid varit "undantaget från regeln" som inte kunnat bli hjälpt.
Det är EXAKT så förhållningssättet till min dotter varit med olika nyanser.
BUP har i princip sagt att de inte kan hjälpa henne, hon är för liten. De har försökt med föräldrastärkande samtal som jag gick på under ett års tid, men tillslut kände jag att det inte gav HENNE något. HON behöver ju fortfarande rätt hjälp.

Vi har varit hos privata barnpsykologer, med framförallt en som varit specialiserad på just flickor. Men det fungerade inte alls eftersom hon vägrar att prata. Då menade han på att han kunde inte provocera fram det eftersom risken då var att hon blev ännu mer inåtvänd.
Vi skulle helt enkelt återkomma om något år när hon mognat.
Sedan har vi provat Martemeo för att se på vår anknytning, och jag vet ju att idag (sedan ungefär 3 år tillbaka) har vi en mycket bättre anknytning och jag jobbar dagligen på att ställa det till rätta som jag en gång förstört.

Så det var utlåtandet av Martemeon, att "ni haaaar så fin kontakt och hooon fööööljer dig så fiiint och maaan seeer hur hon lyssnar på dig".... Allt det där jag redan visste.

Jag har ställt upp på allt vi blivit erbjudna i hopp om att någon, någongång skulle lyssna på mina tankar.
Men det blir bara avfärdande på avfärdande och kvar står min dotter med sin problematik som håller på att kväva henne.

Hon har idag elevassistent i skolan, vilket har räddat mycket. Men det är på nåder vi fått det eftersom hon inte har någon diagnos.
Men hon klarar inte en skoldag utan honom, vikarier är inte att tänka på. Det är bara han som fungerar, och det har tagit honom 1 år att jobba in sig så bra med henne.
Men om ett år försvinner hennes rätt till honom och vi står där igen utan stöd i skolan.

Det är så mycket som är svårt...jag är så oerhört tacksam för dina svar och hur du på ett så bra sätt förklarar problematiken. Helt plötsligt känns det som om att du sätter ord på det jag letat efter i flera år.

Att validera hennes känslor, jag ska verkligen tänka på det!

Anonym (Milla) skrev 2009-11-16 15:43:29 följande:

Åh tack för dina ord och tack för att du delar med dig!

Jag kämpar på med att ta in allt och verkligen ransaka mig själv och hitta nya vägar att förhålla mig till min dotter på.
Att jag har varit en stor del i detta råder det ingen som helst tvekan om hos mig, dock skapar det så mycket sorg inom mig att jag nästan kvävs emellanåt.

Nu har jag tagit kontakt med min terapeut som också har 20 års erfarenhet av arbete med borderline, han har varit med och startat upp DBT-team och kommer att coacha mig i att stötta min dotter i detta.

Vi kämpar på!

Gör en chansning, jag vill jättegärna komma i kontakt med "Splittra" igen.. är det någon som känner till henne eller om du själv är här?