Ni med borderline, hur var ni som barn?

Puffar och lägger till att jag har en dotter där jag tillsammans med andra misstänker att hon kan ha borderline.

Därför undrar jag hur ni vuxna med borderline var som barn.

Vilken ålder menar du?

Man diagnostiserar inte gärna borderline förrän man lämnat borderline.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 18:16:13 följande:

...eh... lämnat tonåren. Skulle det stå.

Vilken ålder undrar du över hur man var? Som 8-åring eller 14?

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 18:17:05 följande:

Som 8-åring menar jag.

Jag vet att många inte får sin diagnos förrän senare i livet, men störningen har ju uppstått långt tidigare.
Därför är jag undrande på hur ni med borderline upplevde er barndom samt hur andra upplevde er.

Jag var oerhört lugn, blyg och tillbakadragen. Var deprimerad i perioder men det var inget jag visade eller berättade för någon. Var mobbad och utanför i skolan. Jag upplevdes nog som rätt konstig kan jag tro. Men ändå väldigt snäll och lätt att ha med att göra. I tonåren mådde jag riktigt dåligt. Skar mig och försökte ta livet av mig vid några tillfällen. Fick min diagnos när jag var 20. Har gått i genom en lång behandling och mår i dag, 26 år gammal ok. Men fri från borderline blir man aldrig. Det är en del av min personlighet.

Anonym (mamman) skrev 2009-11-05 18:34:41 följande:

Om din dotter är 8 år så ska du veta att det finns massor ni kan göra för att hon ska slippa må dåligt senare och ha en svår borderline.
Har du kunskap om det?

Jag var orolig, splittrad, förvirrad, tvetydig, ombytlig, överkänslig, tog på mig massor av ansvar och var förförisk i mitt sätt mot män. Ja, redan när jag var 8 år. Men bara vuxna män. Jag var brådmogen, intelligent, tröttsam och utrymmeskrävande, samtidigt som jag var egensinnig, introvert och oerhört ensam.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 19:06:47 följande:

Jag fick min diagnos när jag var 28 år.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 19:06:47 följande:

Jag känner till det ja, det är också därför jag vill vara uppmärksam.
Det är väldigt tydligt att hon har någon form av störning, och mycket liknar det beteendemönster man ser hos borderline.

Jag vill gärna veta mer om det, så finns det något mer du vill berätta så vill jag gärna veta...

Min dotter är intelligent, tröttsam, brådmogen, uppmärksamhetskrävande, älskar när det är kaos runt henne, skapar gärna detta kaos medvetet.
Hon är utredd för adhd, men det är avskrivet eftersom hon inte uppfyller de kriterierna.
Hon har provat lite samtalsterapi, men vi har ännu inte hittat ngt som fungerar för henne.
Hon vill helst inte prata om hur hon tänker o känner, samtidigt som hon har en oerhörd förmåga att sätta ord på känslor.

Ja det är lite av allt...

Anonym (mamman) skrev 2009-11-05 19:31:52 följande:

Det där med orden för känslor, men ändå en distansering från att vilja uttrycka dem låter väldigt borderline. Det är inget aktivt val, utan en följd av att ha invaliderats och ha en låg, ibland obefintlig jag-uppfattning.
Något som kan vara svårt att ta till sig eftersom borderline-personligheter oftast har starka uttryck och karaktärer och en sorts förmåga att ställa sig själv i centrum för allt.

Vägen till att förstå och hjälpa, går genom förståelsen för den här problematiken. Att personen inte är manipulativt och kaos-sökande egentligen, men har ett tvetydigt sätt och uttryck som förvirrar och även kan ge sken av en stundvis oerhörd kompetens.

Om din flickas problematik skulle vara det här (jag känner ju igen mig själv som barn i det du beskriver) så ska du veta att hennes beteende inte kommer ur något ont sinne eller liknande.
Dock har hon en extrem känslighet som stressar henne intellektuellt och förvirrar henne.
Hon tror inte att hon är lika mycket värd som andra, har samma rättigheter, utan är mycket masker i sina beteenden som hon pendlar emellan.
Det här kaoset du beskriver kommer ofta ur att man som borderline ser saker svart eller vitt
Det beror på att hennes sanning är att hon är under ständigt hot. Att världen far hit och dit, är lynnig och hotfull och hon har inget tryggt att hålla fast vid inom sig när minsta sak går upp eller ner. Därför svänger hon preventivt mellan svart och vitt, och därför följer hon impulser på ett annat sätt.

Känner du igen henne i det jag beskriver?
Jag försöker beskriva hur det kan vara om hon nu har detta.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 20:11:37 följande:

OM jag känner igen det...Gud, det är som om du känner henne. Hon är så oerhört lättkränkt och tror att människor vill henne illa - typ komma åt henne. Hon går i kraftigt försvar direkt, trots att man inte alls ifrågasätter henne.

Jag vet att hon inte är "ond" hon är oerhört empatisk innerst inne och kan känna med och för andra på ett sätt jag sällan sett hos barn i den åldern.
Hon tänker mycket kring sin existens och på sista tiden har hon efter ett "kaos-utbrott" direkt kunnat börja gråta och hålla sig för kinderna och säga "ÅH vad jag känner mig DUM nu, jag VET ju att detta är fel, men jag kan inte låta bli...ååååh mamma jag känner mig så dum" och tårarna bara rinner...det gör så ont i mig att se...

Hon är ett "övergivet" barn med en pappa som försvann tidigt och med mig som inte räckte till som mamma på rätt sätt, jag överbeskyddade henne och överälskade henne i hopp om att kompensera hennes pappas frånvaro. Samtidigt som jag inte var egentligen ett dugg närvarande mentalt många gånger för att jag mådde så dåligt (hennes pappa är narkoman) och vi låg i hotfull vårdnadstvist.

Ska man se ur anknytningssynvinkel så har hon haft en ambivalent anknytning till mig, hon har aldrig vetat riktigt "var" jag befinner mig. Och sen då ingen anknytning alls till sin pappa, vilket har tagit henne oerhört hårt.

Jag har sedan något år tillbaka börjat fundera i borderline-banorna och ju mer jag läser, hör och får veta, ju mer övertygad är jag om att det är åt detta håll det lutar med henne.

Hon har stora svårigheter i skolan, inte intellektuellt utan socialt. Konflikter och känsloutbrott som stämplar henne som ett "problem". Hon kommer inte till sin rätt liksom, för hon är en underbart intelligent och kreativ person med massor att ge egentligen...

Känner du igen det jag beskriver?