Ni med borderline, hur var ni som barn?

Anonym (mamman) skrev 2009-11-05 20:21:34 följande:

Ja, allt du skriver står ju för just det här.
Vet du... Jag måste säga att du är fantastisk som våga och kan se hur just din ambivalens har funnits runt henne i anknytningsstadierna. Och att du också kan ha trygghet nog i dig själv att uttrycka vad som har styrt dig i närvaro eller icke närvaro. Så himla bra!

När du gör det så kan du också se att det finns orsaker och ändå veta med dig själv att du har velat väl. Det tycker jag att du ska ta med dig som mamma. Verkligen!

Bara en frånvarande pappa och några upplevelser runt detta kan skapa just de trauman där ett barn invalideras. Det tror att man har valts bort och man tror att det är legitimt. Olyckliga omständigheter gör att man aldrig kommit till det där infantila lugnet i att bara hämningslöst uttrycka sina känslor och få tröst för dem.

I överbeskyddande kan man invalideras för att man som barn ser angelägenheten hos föräldern kring barnets mående. Man blir mer vaken på vad som sig bör, förälderns känslor och ens egna känsloliv är sekundärt.

Jag är helt säker på att du tagit flera medvetna steg och alltid velat väl. Egentligen är föräldraskap oerhört bräckligt och särskilt för ett barn som inte fått den första, naturliga chansen att upptäcka vad det är att vara människa.

Jag har en frånvarande pappa och en mamma som är lynnig, ombytlig, humörsstyrd och fullkomligt inkonsekvent. Helighet och löften fanns inte, man visste aldrig vad som gällde.
Hon är likadan än idag och säger ännu att jag var ett barn som inte gick att älska. Att jag var frånstötande.
Att ha en mamma som vågar närma sig sig själv och alla sanningar, är guld värt. Det kommer att vara till världens hjälp för dig och henne.

Det första steget är att validera din dotters känslor. Ja, det är märkligt och jobbigt att vara kring en person som agerar så, men det är legitimt, hon har helt enkelt invaliderats in i dessa osäkerheter och känsligheter. Så det viktiga är att säga att man förstår och att det inte är något fel på hennes känslor. Ilskan, frustrationen, impulserna, smärtan är alldeles verkliga och kommer ur hennes upplevelse ur livet.
Men det är jobbigt för henne också. Oerhört. Och det finns sätt att komma ur de här föreställnignarna/sanningarna som är hennes. Framförallt ska man våga kräva en person på ett visst ansvar, men aldrig utan största förståelse och validering.

Jag är 29 år idag och har gått i terapi sen jag var 7 år. Vad man än har provat, satt mig i och försökt med har det slutat i uppgiven ton. Jag har varit undantaget från regeln som aldrig blir hjälpt, som de uttryckte det.
När jag var 28 år och fick min diagnos, var det 2008 och man har utvecklat behandlingen av borderlinepatienter. Framförallt kring detta med validering.

Man kan inte säga till oss att världen inte fungerar si eller så, att så kan man ju inte känna eller fungera... För vi har redan svaret; jo, det kan vi, gör den, är den osv.
Med hjälp att förstå och se hur detta påverkar oss negativt, kan vi i olika steg få hjälp med att få verktyg för att hantera alla starka känslor, samt sträva mot ett värdefullt liv.
På ett halvår i Dialektisk Beteende Terapi har jag fått mer hjälp än av de hundratals besök jag gjort i 20 år, på den ena platsen efter den andra.

Med detta vill jag alltså säga... att det finns en kvalitativ hjälp och förståelse att möta. Det är ju bara det här med att din dotter är så ung. 8 år.
Man "vågar" väl inte diagnostisera för att det kan vara utvecklingsfaser, hormoner osv osv som påminner så starkt om symptomen hos borderline.
Men personligen kan jag säga, att jag har passat samma kriterier när jag var 7-8 år som för ett år sedan, då jag fick min diagnos.

För dig handlar det nog om att få tag på en öppensinnat team/behandlare som har lite mer på fötterna och vågar ta i detta med stark problematik hos barn, utan att börja hosta fram bokstavs-diagnoser och liknande.
Du ska stå på dig helt enkelt.

Den terapi man sätter borderlinare i handlar ju mkt om att förstå sin utsatthet, sitt beteende och förändra medvetet.
Det är inte något en 8-åring kan ta till sig på samma sätt. Men det finns bitar ur förståelsen kring borderline som är guld, även om det är ett barn man möter. Som att hon behöver valideras, förstå känslor, impulser och det att kombinera det med förstånd och bygga tro, kompetens och hitta balans.

Det är ju så svårt att skriva en massa tips eller annat rätt ut, just eftersom hon är ett barn. Som sagt, personligen är jag gränsskridande och tror på mycket mer än vad den svenska vården vågar ta i kring barns psykiska ohälsa...
Men även barn måste legitimeras i sina svårigheter och känslor.

Jag tror absolut att du skulle få hjälp. Det handlar bara om att hitta rätt formuleringar kring hennes problematik. Samt att vara rimliga mot henne. Hur klok, empatisk och stark hon än är i sitt uttryck... så beror det beteendet helt i grunden på sökandet efter en identitet och bekräftelsen om att det är okej för henne att finnas.

Jag blir ledsen när du pratar om hennes "ånger" efteråt. När jag varliten fick jag attacker när jag skrek och slog sönder saker, fick svåra utbrott och det var så oerhört smärtfyllt. När det är över, så är det verkligen över, om man har borderline. Svart och vitt.
Att hon kan uttrycka att hon minns sitt beteende och att hon tycker att det inte är något bra för henne, är faktiskt tecken på lite balans. =)
Om hon bara haft sina toppar (jag vet ju inte hur de ser ut) och sen växlat helt, vägrat erkänna eller inse ngt i sitt beteende eller bara gått in i gruvlig ångest och depression, alltså ett antingen eller-beteende, så hade hon varit mer svart/vit.

Oj.... Man kan skriva så mkt om det här. Och en del blir kuriosa, en del känns kanske viktigt. Du får säga till.
jag lovar att svara allt jag kan. Jag har kommit långt i min behandling av min diagnos och har en stor medvetenhet och håller på med böcker i ämnet. Men allt jag skriver är ju fullkomligt personligt och från människa till människa.
Men jag vet att man kan ha glädje av det, OM man vågar se en helhet i situationen och inte bara slå ifrån sig.

Det är så jag tillfrisknar och om någon endaste i min barndom kunnat hjälpa mig och vara medveten om min upplevelse av världen, ahde jag inte behövt vara 30 år för att för första gången uppleva att jag är en riktig person, med rätt till mina känslor.

Ts: Jag tycker inte du ska spekulera i om din dotter har Borderline, för det har hon INTE. Man måste ha passerat puberteten innan man kan sätta den diagnosen. Det har knappast din åttaåring gjort.

Om du tror att din dotter mår dåligt så ska du kontakta BUP, men inte på grund av att hon skulle ha borderline.

Jag måste säga att det var oerhört upplyftande att läsa er innerliga och personliga dialog. Ni lyfte över det här forumets normala nivå rejält. Jag har själv en person med borderline i min närhet och har fått lite mer insikter genom er, lycka till båda två och tack.

Jag håller inte med dig riktigt. Det går kanske inte att diagnostisera flickan, men att se kriterierna är ett sätt att bemöta henne riktigt och värdigt.

Jag tillhör dem som ser barn som aningen mer kompetenta än normen och dessutom värda samma respekt. Med det menar jag inte att de har rätt till och ska klara av samma diagnoser som vuxna och tillämpa sig deras behandlingar...

Men att fortsätta invalidera en 8-åring med så uppenbar frustration är bara sorgligt.

Jag är väldigt påläst och kan det mesta om kriterier, diagnostiseringar, åldrar, utvecklingsfaser, puberteten osv. Men jag har ju min egna, subjektiva syn i detta.

Att en vuxen får en iblick i ett barns inre värld är stort och avgörande. Att en vuxen kan förstå smärtan, frustrationen och kedjan av händelser/känslor och beteende kan avgöra så mycket i nuet.

Jag tror inte på avfärdningar.
Jag tror på att höra dotterns och mammans berättelse och ord, för de är sanna, vad "man" än säger om borderlinediagnoser.
Och hjälpen och valideringen finns i danningen.

Ååh... *hjärta*

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 21:34:16 följande:

Men varför ska man utreda någonting som barnet inte ens kan ha? Ska man börja kolla om män har livmoderscancer fast de inte har någon livmoder? Nu var det väldigt hårdraget då det gäller vuxna människor, men det är ändå ett exempel.

Varför inte kontakta BUP och låta barnet få träffa psykologer som kan se om det kan finnas en diagnos öht, vad barnet behöver för att må bra? Istället för att testa barnet på något barnet inte ens kan ha fått.

Du menar att barn inte har borderline?
Det stämmer ju inte.
Däremot vill den svenska vården inte riskera att gå in och behandla sådant som bara är faser, hormoner eller ungdomliga/barnsliga infall som en diagnos. Man har erfarenhet av att borderlinepatienter i unga åldrar har tillfrisknat samtidigt som de kommit ur värsta stadiet av puberteten och således alltså aldrig har haft borderline.

Därför vill man inte diagnostisera förrän man är ute ur de största fysiska omställningarna.
Men att borderlineproblematik finns och är verklig även för yngre människor, är en ofrånkomlig sanning.

Man kommer troligen inte att utreda flickan för "borderline". Men att identifiera svårigheter och känsligheter och hitta ett samband, samförstånd, svar i något som är en diagnos, kan vara skillnaden på att hjälpa eller stjälpa.

Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 21:58:20 följande:

Nej, jag anser tack vare forskning jag läst att barn inte kan ha Borderline. Just på grund av att symptomen som finns hos Borderlinepatienter inte kan räknas som symptom hos barn eftersom många av kriterierna beror på andra saker än en diagnos. Många av kriterierna kan ses som normala att barn känner under vissa förhållanden.

Jag förstår inte alls logiken i att man ska utreda ett barn för en diagnos de inte ens kan sätta. Varför inte strunta i diagnosen öht och fokusera på det barnet verkligen upplever och mår dåligt av?

Jag vill bara poängtera att sedan 3 år tillbaka är vi i kontakt med både BUP och andra instanser där det anses finnas "kompetent" hjälp för min dotter.
Dock anser jag att den hjälp vi får pekar åt fel håll.

Jag är också väldigt påläst när det kommer till barns utveckling och då det gäller anknytnings-teorier och vad det kan ställa till med. (fil.kand i Socialt arbete)
Jag är också oerhört empatisk mot både mig själv och min dotter i detta och skulle öht inte spekulera i något så "drastiskt" som en personlighetsstörning om det inte vore så att det mesta lutar åt det.

Jag sitter på sanningen om min dotters bakgrund, hon sitter på upplevelserna och följderna av detta.

Och vidare vill jag också säga att jag tillhör de som tror att borderline visst kan finnas hos barn eftersom det är en störning som oftast sker under de första levnadsåren.

Sen tillhör jag också en av dem som tror att man genom att tidigt se det och genom rätt bemötande kan minska och normalisera följderna av störningen.

Jag känner så mycket kärlek inför "Splittra" som verkligen kan sätta ord på detta.