Ni med borderline, hur var ni som barn?
Ja som rubriken lyder, jag vill veta hur ni med borderline upplevde er barndom?
Hur upplevde andra er?
Och när fick ni er diagnos?
Jättetacksam för svar!
-
-
Svar på tråden Ni med borderline, hur var ni som barn?
-
AtroCious skrev 2009-11-05 21:53:12 följande:Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 21:34:16 följande:Kanske borde du läsa lite mer om vad Borderline uppkommer från.
Istället för att testa barnet på något barnet inte ens kan ha fått.
Borderline "får" du inte när du är 20, det är något du haft mycket längre tillbaka. Men som "Splittra" säger så diagnostiserar man oftast inte förrän efter tonåren eftersom mycket kan bero på utvecklingsfaser, hormoner etc. -
Håller helt med!Sirling skrev 2009-11-05 21:31:55 följande:Jag måste säga att det var oerhört upplyftande att läsa er innerliga och personliga dialog. Ni lyfte över det här forumets normala nivå rejält. Jag har själv en person med borderline i min närhet och har fått lite mer insikter genom er, lycka till båda två och tack.
-
Splittra;
Det du pratar om att man som barn i det överbeskyddande blir mer uppmärksam på förälderns känslor och mående än sina egna. Det träffade mig rakt i magen!
Min dotter är SÅ otroligt känslig för hur jag mår. Det kan påverka henne så mycket att man inte kan begripa det.
Min dotter är, hur ska man säga, besatt av mig? Hon skulle kunna gå genom eld för mig och är livrädd att förlora mig. Inte så konstigt såklart! Självklart kan hon också tycka att jag är elak och ond och orättvis ibland, men på det stora hela är jag hennes största kärlek i livet.
Ibland har jag upplevt hennes kärlek som kvävande och i ett utvecklingsstadie (där de flesta flickor blir förälskade i pappan) blev jag objekt för hennes kärlek och jag ska vara ärlig och säga att emellanåt stötte jag henne från mig för det blev för intimt för mig när hon nästan kröp innanför skinnet på mig.
De som står henne nära har alla upplevt just denna känslighet för mitt mående och de påminner mig ständigt om att tänka på det. För självklart pendlar mitt mående ibland, jag är själv depressivt lagd och har en förmåga att gå in i låga perioder när jag har mycket runt mig.
Något jag försöker att jobba på och också vara ärlig med min dotter att det inte har med henne att göra osv.
Det som du säger om hur du fått olika typer av behandling sedan du var 7 år men alltid varit "undantaget från regeln" som inte kunnat bli hjälpt.
Det är EXAKT så förhållningssättet till min dotter varit med olika nyanser.
BUP har i princip sagt att de inte kan hjälpa henne, hon är för liten. De har försökt med föräldrastärkande samtal som jag gick på under ett års tid, men tillslut kände jag att det inte gav HENNE något. HON behöver ju fortfarande rätt hjälp.
Vi har varit hos privata barnpsykologer, med framförallt en som varit specialiserad på just flickor. Men det fungerade inte alls eftersom hon vägrar att prata. Då menade han på att han kunde inte provocera fram det eftersom risken då var att hon blev ännu mer inåtvänd.
Vi skulle helt enkelt återkomma om något år när hon mognat.
Sedan har vi provat Martemeo för att se på vår anknytning, och jag vet ju att idag (sedan ungefär 3 år tillbaka) har vi en mycket bättre anknytning och jag jobbar dagligen på att ställa det till rätta som jag en gång förstört.
Så det var utlåtandet av Martemeon, att "ni haaaar så fin kontakt och hooon fööööljer dig så fiiint och maaan seeer hur hon lyssnar på dig".... Allt det där jag redan visste.
Jag har ställt upp på allt vi blivit erbjudna i hopp om att någon, någongång skulle lyssna på mina tankar.
Men det blir bara avfärdande på avfärdande och kvar står min dotter med sin problematik som håller på att kväva henne.
Hon har idag elevassistent i skolan, vilket har räddat mycket. Men det är på nåder vi fått det eftersom hon inte har någon diagnos.
Men hon klarar inte en skoldag utan honom, vikarier är inte att tänka på. Det är bara han som fungerar, och det har tagit honom 1 år att jobba in sig så bra med henne.
Men om ett år försvinner hennes rätt till honom och vi står där igen utan stöd i skolan.
Det är så mycket som är svårt...jag är så oerhört tacksam för dina svar och hur du på ett så bra sätt förklarar problematiken. Helt plötsligt känns det som om att du sätter ord på det jag letat efter i flera år.
Att validera hennes känslor, jag ska verkligen tänka på det! -
Jag har diagnostiserats borderline, och till skillnad från många andra så kommer jag inte ihåg specifika händelser ur min barndom. Det är som att det mesta är förträngt, och jag känner bara en oerhörd ensamhet när jag tänker tillbaks. Ensamhet, skam, skuld, missförstånd och missanpassning.
Jag hoppas att din lilla flicka kan slippa det jag under senare delen av min tonår fick uppleva, och det som jag än idag - 29 år gammal - tampas med. Min största sorg och förlust, eller vad man nu vill kalla det, är att min mamma eller pappa aldrig någonsin erkänt sig själva som en del av min problematik. Dom har enligt dem själva, absolut ingenting med mitt illamående att göra, och dom är totalt ointresserade av att ta del av information som har med min diagnos att göra.
Dom ser detta enbart som ännu ett sätt att för mig skapa kaos och dåligt samvete.
Att ha en mamma och/eller pappa som är uppmärksam är halva jobbet! All cred till dig TS för det.. -
Anonym (Milla) skrev 2009-11-16 15:43:29 följande:
Jag har diagnostiserats borderline, och till skillnad från många andra så kommer jag inte ihåg specifika händelser ur min barndom. Det är som att det mesta är förträngt, och jag känner bara en oerhörd ensamhet när jag tänker tillbaks. Ensamhet, skam, skuld, missförstånd och missanpassning.Jag hoppas att din lilla flicka kan slippa det jag under senare delen av min tonår fick uppleva, och det som jag än idag - 29 år gammal - tampas med. Min största sorg och förlust, eller vad man nu vill kalla det, är att min mamma eller pappa aldrig någonsin erkänt sig själva som en del av min problematik. Dom har enligt dem själva, absolut ingenting med mitt illamående att göra, och dom är totalt ointresserade av att ta del av information som har med min diagnos att göra.Dom ser detta enbart som ännu ett sätt att för mig skapa kaos och dåligt samvete.Att ha en mamma och/eller pappa som är uppmärksam är halva jobbet! All cred till dig TS för det..Åh tack för dina ord och tack för att du delar med dig!
Jag kämpar på med att ta in allt och verkligen ransaka mig själv och hitta nya vägar att förhålla mig till min dotter på.
Att jag har varit en stor del i detta råder det ingen som helst tvekan om hos mig, dock skapar det så mycket sorg inom mig att jag nästan kvävs emellanåt.
Nu har jag tagit kontakt med min terapeut som också har 20 års erfarenhet av arbete med borderline, han har varit med och startat upp DBT-team och kommer att coacha mig i att stötta min dotter i detta.
Vi kämpar på! -
TS kan du höra av dig i tråden snälla!!! Jag har samma problem som du. Min dotter har haft det skitdåligt och jag känner igen mig så mkt i det du skriver. Har också funderingar på om hon kan utveckla borderlina
Vi kanske kan stötta varandra med tips och så!? -
BorderlinE menar jag förstås...
-
Till en början måste jag bara säga att hela tråden berör mig väldigt! Vilken otroligt insiktsfull mamma och vilka vettiga svar ( framför allt gillar jag "splittras svar")
Jag har precis passerat kriterierna för en borderline diagnos och går DBT-terapi. Jag är väldigt intresserad av psykologi och har rannsakat min uppväxt noga för att försöka komma fram till vad som kan ha gjort mig till den jag är idag. Min egen slutsats är att framför allt min mammas välvilja och överbeskyddande har gjort det svårt för mig. Jag hade otydliga gränser och vad jag minns inga krav på mig. De "krav" som fanns var inte några vi behövde prata om eftersom jag gjorde allt för att inte göra henne besviken. Skillnaden mellan min mamma och pappa var stor. Pappa jobbade mycket borta och åkte på långa jobb i andra länder, vilket såklart gjort att jag känt mig mer eller mindre övergiven av honom. Medan mamma istället gav mig "allt".Jag behövde egentligen aldrig lära mig att hantera känslor men samtidigt hålla mig kvar på spåret. Alltså, min mamma sa ofta till mig att det viktigaste var att jag mådde bra allt annat kunde i princip vänta. Det jag hade behövt var validering " -jag förstår att du blev besviken nu, jag förstår att du blev ledsen nu, jag förstår att du saknar pappa.." men att jag ändå hade fått rimliga krav på mig att klara av vardagen ändå. Jag hade behövt lära mig acceptera känslor som kom utan att agera på dem. För när man inte lärt sig sådana saker som liten blir blir det ju svårt att lära om som vuxen. Detta är ju bara en del av vad jag tror kan hjälpa ett barn till en fungerande framtid och för mig känns det som att det hade varit bland det viktigaste i min uppväxt. Mamma hjälpte mig att lösa sinnestillstånd och problem genom att "sätta plåster" på det som var jobbigt, hon hade hjälpt mig bättre genom att ha visat en väg för mig där jag själv kunde lösa problem och se att jag var kapabel.Självklart är det personliga egenskaper som gör det mer eller mindre viktigt att vara tydlig med just denna hjälp i uppväxten. Men när det blir en stor skillnad mellan det som gör en "illa" i uppväxten och det som någon tror sig göra gott ( i vissa fall ren curling ) finns det ingen stabil trygghet där ett barn själv kan få plats och möjlighet att bygga upp sin egna individ. Är mamman/pappan dessutom själv väldigt osäker eller har ett svajigt humör och mår dåligt är det ju svårt att få en trygg grund och bra förebild att spegla sig själv i.Oj vad detta blir långt..Jag tror att med den insikt du har om hur din dotter mår och vad din del i det kan vara, finns bra förutsättningar för att det kommer ordna sig för din dotter. Du är ute i god tid! Många många föräldrar förstår aldrig hur det kan komma sig att just deras barn mår så dåligt som de gör.Jag önskar alla som är på väg framåt i livet (men även de som har en liten paus )lycka till på just er stig! -
jag fick min diagnos i början på 2009.
jag har alltid varit aggressiv och har lätt för att reta mig på saker och vill hjärna"ta över" och göra saker ÅT folk.
jag lixom nedvärderardem,de kan inget själva.
detta gjorde även att jag brände ut mig,jag brydde mig bara om att hjälpa andra,inte en tanke på mig själv... -
TS finns du kvar?
-
Jag var superordentlig. Skötte mig exemplariskt. Tror att jag egentligen hade depression redan som barn men ingen såg. Hade en del fobier och kände mig ofta utanför. Var aldrig mobbad eller retad.
Fick diagnos som 20-åring. -
Jag fick min diagnos i höstas och börjar nu på dbt.
Jag minns nästan ingenting före 13 års ålder, har ytterst få minnen. Minns inte ens hur mitt rum såg ut som jag hade upp till 11 års ålder.
Jag var försiktig, tystlåten, blyg och blev alltmer deprimerad.
Har altid kännt mig annorlunda och utanför, trots att jag aldrig har varit mobbad. Har insett nu som vuxen att jag drog mig undan självmant eftersom jag inte tyckte att jag dög.
Splittra, lika fina och väl genomtänkta svar som alltid *kram* (fast du är ju inte kvar här längre...) -
Gör en chansning, jag vill jättegärna komma i kontakt med "Splittra" igen.. är det någon som känner till henne eller om du själv är här?
-
jag vill veta hur ni med borderline upplevde er barndom?-
kaos, ensam, arg, ledsen, ingen balans och kände mig och var oftast utanför!
hade samvetskval över allt och ingenting.
Hur upplevde andra er?-
bakåtdragen, blyg, lätt arg, ensamvarg och kaotisk.
Och när fick ni er diagnos?-
när jag blev vuxen för jag orkade inte tänka att jag är galen någon mer! -
Hej
Intressant tråd, har själv startat den här!
www.familjeliv.se/Forum-4-50/m56152640.html
Jag har ingen diagnos men kämpar med att få en neuropsykiatrisk utredning där man tittar på mycket olika sjukdomar/störningar eller vad man nu ska kalla det!
Jag tycker själv att jag stämmer in idag på borderline, som barn var jag lugn, blyg, kände mig mycket ensam, en tomhetskänsla i kroppen, jag ville inte sova borta, inte gå tillnågon annan och leka, inte följa med på utflykter, läger etc -
Jag blir glad av att läsa att du tar i itu med hennes dåliga mående. Önskar att någon hade gjort det för mig...
Som liten var jag rejält deprierad och ångestfylld. Sedan väldigt låg ålder. Jag var otroligt blyg och var bara trygg med min familj. Kusiner, fastrar och övriga fick jag aldrig en anknytning till pga min blyghet, trots att de alltid fanns där. Vänner hade jag alltid svårt att få. På dagistiden hade jag inga alls. Fick några få i skolan och de höll jag mig till i 9år. Fick inga fler. Under gymnasiet var jag ensam 1år innan jag fick ett par kompisar.
Jag var väldigt osäker och nedvärderade mig själv. Försökte vara det perfekta barnet och blev hysteriskt arg om jag misslyckades. Mitt humör var överlag väldigt explosivt, för småsaker. I tonåren började jag skära mig, dricka alkohol och flippa ut allmänt. Jag hade också en ambivalent anknytning till min mamma. Men hon försökte aldrig fixa det. Jag tror att du har stor makt just nu, för du tar tag i problemen. Hoppas BUP hjälper dig med hur du ska göra. -
lite OT.. sorryAnonym (Splittra) skrev 2009-11-05 21:17:06 följande:Anonym (mamman) skrev 2009-11-05 20:21:34 följande:Anonym (Splittra) skrev 2009-11-05 20:11:37 följande: OM jag känner igen det...Gud, det är som om du känner henne. Hon är så oerhört lättkränkt och tror att människor vill henne illa - typ komma åt henne. Hon går i kraftigt försvar direkt, trots att man inte alls ifrågasätter henne. Jag vet att hon inte är "ond" hon är oerhört empatisk innerst inne och kan känna med och för andra på ett sätt jag sällan sett hos barn i den åldern. Hon tänker mycket kring sin existens och på sista tiden har hon efter ett "kaos-utbrott" direkt kunnat börja gråta och hålla sig för kinderna och säga "ÅH vad jag känner mig DUM nu, jag VET ju att detta är fel, men jag kan inte låta bli...ååååh mamma jag känner mig så dum" och tårarna bara rinner...det gör så ont i mig att se... Hon är ett "övergivet" barn med en pappa som försvann tidigt och med mig som inte räckte till som mamma på rätt sätt, jag överbeskyddade henne och överälskade henne i hopp om att kompensera hennes pappas frånvaro. Samtidigt som jag inte var egentligen ett dugg närvarande mentalt många gånger för att jag mådde så dåligt (hennes pappa är narkoman) och vi låg i hotfull vårdnadstvist. Ska man se ur anknytningssynvinkel så har hon haft en ambivalent anknytning till mig, hon har aldrig vetat riktigt "var" jag befinner mig. Och sen då ingen anknytning alls till sin pappa, vilket har tagit henne oerhört hårt. Jag har sedan något år tillbaka börjat fundera i borderline-banorna och ju mer jag läser, hör och får veta, ju mer övertygad är jag om att det är åt detta håll det lutar med henne. Hon har stora svårigheter i skolan, inte intellektuellt utan socialt. Konflikter och känsloutbrott som stämplar henne som ett "problem". Hon kommer inte till sin rätt liksom, för hon är en underbart intelligent och kreativ person med massor att ge egentligen... Känner du igen det jag beskriver?Ja, allt du skriver står ju för just det här.
Vet du... Jag måste säga att du är fantastisk som våga och kan se hur just din ambivalens har funnits runt henne i anknytningsstadierna. Och att du också kan ha trygghet nog i dig själv att uttrycka vad som har styrt dig i närvaro eller icke närvaro. Så himla bra!
När du gör det så kan du också se att det finns orsaker och ändå veta med dig själv att du har velat väl. Det tycker jag att du ska ta med dig som mamma. Verkligen!
Bara en frånvarande pappa och några upplevelser runt detta kan skapa just de trauman där ett barn invalideras. Det tror att man har valts bort och man tror att det är legitimt. Olyckliga omständigheter gör att man aldrig kommit till det där infantila lugnet i att bara hämningslöst uttrycka sina känslor och få tröst för dem.
I överbeskyddande kan man invalideras för att man som barn ser angelägenheten hos föräldern kring barnets mående. Man blir mer vaken på vad som sig bör, förälderns känslor och ens egna känsloliv är sekundärt.
Jag är helt säker på att du tagit flera medvetna steg och alltid velat väl. Egentligen är föräldraskap oerhört bräckligt och särskilt för ett barn som inte fått den första, naturliga chansen att upptäcka vad det är att vara människa.
Jag har en frånvarande pappa och en mamma som är lynnig, ombytlig, humörsstyrd och fullkomligt inkonsekvent. Helighet och löften fanns inte, man visste aldrig vad som gällde.
Hon är likadan än idag och säger ännu att jag var ett barn som inte gick att älska. Att jag var frånstötande.
Att ha en mamma som vågar närma sig sig själv och alla sanningar, är guld värt. Det kommer att vara till världens hjälp för dig och henne.
Det första steget är att validera din dotters känslor. Ja, det är märkligt och jobbigt att vara kring en person som agerar så, men det är legitimt, hon har helt enkelt invaliderats in i dessa osäkerheter och känsligheter. Så det viktiga är att säga att man förstår och att det inte är något fel på hennes känslor. Ilskan, frustrationen, impulserna, smärtan är alldeles verkliga och kommer ur hennes upplevelse ur livet.
Men det är jobbigt för henne också. Oerhört. Och det finns sätt att komma ur de här föreställnignarna/sanningarna som är hennes. Framförallt ska man våga kräva en person på ett visst ansvar, men aldrig utan största förståelse och validering.
Jag är 29 år idag och har gått i terapi sen jag var 7 år. Vad man än har provat, satt mig i och försökt med har det slutat i uppgiven ton. Jag har varit undantaget från regeln som aldrig blir hjälpt, som de uttryckte det.
När jag var 28 år och fick min diagnos, var det 2008 och man har utvecklat behandlingen av borderlinepatienter. Framförallt kring detta med validering.
Man kan inte säga till oss att världen inte fungerar si eller så, att så kan man ju inte känna eller fungera... För vi har redan svaret; jo, det kan vi, gör den, är den osv.
Med hjälp att förstå och se hur detta påverkar oss negativt, kan vi i olika steg få hjälp med att få verktyg för att hantera alla starka känslor, samt sträva mot ett värdefullt liv.
På ett halvår i Dialektisk Beteende Terapi har jag fått mer hjälp än av de hundratals besök jag gjort i 20 år, på den ena platsen efter den andra.
Med detta vill jag alltså säga... att det finns en kvalitativ hjälp och förståelse att möta. Det är ju bara det här med att din dotter är så ung. 8 år.
Man "vågar" väl inte diagnostisera för att det kan vara utvecklingsfaser, hormoner osv osv som påminner så starkt om symptomen hos borderline.
Men personligen kan jag säga, att jag har passat samma kriterier när jag var 7-8 år som för ett år sedan, då jag fick min diagnos.
För dig handlar det nog om att få tag på en öppensinnat team/behandlare som har lite mer på fötterna och vågar ta i detta med stark problematik hos barn, utan att börja hosta fram bokstavs-diagnoser och liknande.
Du ska stå på dig helt enkelt.
Den terapi man sätter borderlinare i handlar ju mkt om att förstå sin utsatthet, sitt beteende och förändra medvetet.
Det är inte något en 8-åring kan ta till sig på samma sätt. Men det finns bitar ur förståelsen kring borderline som är guld, även om det är ett barn man möter. Som att hon behöver valideras, förstå känslor, impulser och det att kombinera det med förstånd och bygga tro, kompetens och hitta balans.
Det är ju så svårt att skriva en massa tips eller annat rätt ut, just eftersom hon är ett barn. Som sagt, personligen är jag gränsskridande och tror på mycket mer än vad den svenska vården vågar ta i kring barns psykiska ohälsa...
Men även barn måste legitimeras i sina svårigheter och känslor.
Jag tror absolut att du skulle få hjälp. Det handlar bara om att hitta rätt formuleringar kring hennes problematik. Samt att vara rimliga mot henne. Hur klok, empatisk och stark hon än är i sitt uttryck... så beror det beteendet helt i grunden på sökandet efter en identitet och bekräftelsen om att det är okej för henne att finnas.
Jag blir ledsen när du pratar om hennes "ånger" efteråt. När jag varliten fick jag attacker när jag skrek och slog sönder saker, fick svåra utbrott och det var så oerhört smärtfyllt. När det är över, så är det verkligen över, om man har borderline. Svart och vitt.
Att hon kan uttrycka att hon minns sitt beteende och att hon tycker att det inte är något bra för henne, är faktiskt tecken på lite balans. =)
Om hon bara haft sina toppar (jag vet ju inte hur de ser ut) och sen växlat helt, vägrat erkänna eller inse ngt i sitt beteende eller bara gått in i gruvlig ångest och depression, alltså ett antingen eller-beteende, så hade hon varit mer svart/vit.
Oj.... Man kan skriva så mkt om det här. Och en del blir kuriosa, en del känns kanske viktigt. Du får säga till.
jag lovar att svara allt jag kan. Jag har kommit långt i min behandling av min diagnos och har en stor medvetenhet och håller på med böcker i ämnet. Men allt jag skriver är ju fullkomligt personligt och från människa till människa.
Men jag vet att man kan ha glädje av det, OM man vågar se en helhet i situationen och inte bara slå ifrån sig.
Det är så jag tillfrisknar och om någon endaste i min barndom kunnat hjälpa mig och vara medveten om min upplevelse av världen, ahde jag inte behövt vara 30 år för att för första gången uppleva att jag är en riktig person, med rätt till mina känslor.
<<Splittra>> Det är OTROLIGT hur dina och mina insikter och upplevelser är lika. Jag har skrivit i en annan tråd ( där de frågar om olika personer med borderline och hur de medicineras etc.) Jag är lika gammal som du och har nu g¨ått ca 1 år i DBT.
Jag kunde bara inte hålla mig ifrån att kommentera likheterna för flera gånger i ditt inlägg har du skrivit och beskrivit saker som om det varit jag som skrivit.. ORDAGRANT!
Kram till alla som deltar i tråden.
-
Jag var som barn blyg, men väldigt distanslös. Godtrogen. Jag kunde gå med vem som helst. Jag var väldigt blyg i skolan. Sa inte så mycket. Tillhörde "medelgänget". I tonåren satt jag mycket på mitt rum och lyssnade på musik. Skrev mkt dagbok till och från. Hade väldigt livlig fantasi och ljög mkt. Jag hade kanske inte det bästa inflytandet på kompisar. Fick med dom på bus och hyss. Jag levde ganska farligt o tonåren. Umgick inte med dom bästa och stack hemifrån. Jag gick med på alldeles för mkt när jag var ung. Kunde inte säga nej eller ifrån. Stängde av när någon var arg på mig. Stängde inne en massa känslor...
-
Glömde: Jag gick på BUP i 4 år och sedan på vuxenpsyk. Fick diagnosen sommaren 2007, då var jag 21 år men skulle fylla 22 senare det året. Är alltså idag snart 25. Går nu DBT. Det är jätte bra!Anonym skrev 2010-12-17 21:24:33 följande:Jag var som barn blyg, men väldigt distanslös. Godtrogen. Jag kunde gå med vem som helst. Jag var väldigt blyg i skolan. Sa inte så mycket. Tillhörde "medelgänget". I tonåren satt jag mycket på mitt rum och lyssnade på musik. Skrev mkt dagbok till och från. Hade väldigt livlig fantasi och ljög mkt. Jag hade kanske inte det bästa inflytandet på kompisar. Fick med dom på bus och hyss. Jag levde ganska farligt o tonåren. Umgick inte med dom bästa och stack hemifrån. Jag gick med på alldeles för mkt när jag var ung. Kunde inte säga nej eller ifrån. Stängde av när någon var arg på mig. Stängde inne en massa känslor...
-
Glömde mer: Jag skämdes också mkt som barn och ungdom. Det gör jag än idag. Jag blev utsatt för incest från 2 års ålder upp till dryga 10-års åldern. Hade stormig uppväxt med mina föräldrar. Pappa missbrukare. Våldsam. Inte mot mig men mot mamma men detta minns jag inget av. Bara som jag fått veta sen.Anonym skrev 2010-12-17 21:26:23 följande:Glömde: Jag gick på BUP i 4 år och sedan på vuxenpsyk. Fick diagnosen sommaren 2007, då var jag 21 år men skulle fylla 22 senare det året. Är alltså idag snart 25. Går nu DBT. Det är jätte bra!