Precis blivit ensamstående

ja det är klart, det som är det värsta är nog att simon har tagit lite skadda av det så jag kände det var rätt beslut att lämna honom, han blir t ex jätte ledsen om man skrattar eller pratar lite högt. Men jag fick ett lägenhets visning redan igår och ringt på det, Sen ringde dagiset där Simon gick på och gav mig lite nummer att ringa till också, för dom ville så gärna se mig och Simon där igen. Och det värmde i mitt hjärta att de finns folk som bryr sig, fast om jag får denna lägenheten blir jag nog tvungen att söka en ny plats eller får jag pendla 1 timme varje morgon, fast jag är nog villig att göra det för hans pappa vill ha honom några dagar också och jag tror inte man kan eller att det är bra att ha två dagisplatser. Men som sagt om jag nu inte får lägenheten skulle min kontaktperson som jag pratade med igår försöka hjälpa mig, ska på ett möte med henne på fredag och hon hade bjudigt in en annan kvinna från kvinnoskydds något, jag berättade som det var att sonens pappa hade inte vart så snäll mot mig heller, han var ute och drack och sa att jag var en dålig mamma och jag vet att han har mörka dålda sidor och om jag ska vara helt ärlig så är jag rädd för honom men vill ändå ge honom en chans för Simons skulle men om jag märker att Simon inte mår bra när han vart hos honom kommer jag nog söka ensamvårdnad om sonen men vill inte göra något för hastigt. Man måste ju ändå ge en chans inte bara för honom utan för lilla Simon så han får ha en pappa. Det är väldigt mycket att tänka på just nu men efter alla de jobbiga samtal och tårarna är det ändå nog värt mödan :)

Ja idag ska jag träffa Linda degerman och en annan kvinna om bostadsfrågor och lite annat jag har att fundera kring. jag vill ju inte berätta allt om de dåliga om honom, Men igentligen behöver jag inte skydda honom. Det är så svårt och nu när jag kommer och tänka på om jag får egen lägenhet, Kommer jag klara av att vara själv där i den stora lägenheten? Och hur kommer det kännas när Simon är hos sin pappa kommer vara så tomt.. Det känns jätte jobbigt just nu men det gör det väl alltid men man måste nån gång komma ur det också och ingen har ju sagt att detta ska bli lätt. Idag ska jag hem till min pappa så man slipper telefon-samtal från honom. Fast han gick med på att skriva Simon hos mig och det gör mig tacksam för det och att jag får ha honom nu på jul och nyår. Kanske vill han bättra sig men det kommer aldrig bli vi två igen efter allt han har gjort, går inte att förlåta, och det är alltid skönt att prata med någon som håller på att gå igenom samma sak, då känns det hela lite mer lättare. Och man orkar gå igenom detta. Det är ju bara att bita ihop och gå emot vinden som sagt. Jobbigt i början men jag ska klara detta.. Men sålänge Simon inte har dagisplats så blir det svårt att söka jobb, men utbildning har jag redan sökt och dagis tills juli har han nog fått.. Hoppas att du klarar dig igenom den svåra tiden nu och jag finns här om du vill prata, we will do it! ;)

Tack :) Jag har precis kommit hem från ett jobbigt möte med psykologen. Hon fick mig att öppna mig helt. det vart otroligt, nu efter åt känner jag skuldkänslor och att jag har gjort något jätte dumt. Att berätta allt detta tar verkligen på ens krafter och jag är rädd om han får veta vad jag har berättat. Jag vill ju igentligen inte att det skulle gå så långt men det är nog inte alltid bäst att gå runt och bära på detta. Det är lättare att skriva än att prata. Hon tyckte jag skulle ha med mig min Mamma nästa gång så jag har någon som verkligen förstår hur jag känner och så. Någon som kan sätta sig in hur jag haft det under dessa år jag och han vart tillsammans. Just nu känns allt extra jobbigt och jag har ont i huvudet och jag vet inte vad jag ska göra just nu orkar jag inte tänka så mycket. När hon pratade mer om det och visade så märket jag att jag verkligen hade vart med om detta, fast jag igentligen vill säga emot mig själv och säga "nej men det var ju inte så farligt eller?" Hoppas verkligen jag får den där lägenheten nära min familj, hade behövts.. :) Sen får jag se vad som händer i framtiden.. just nu vill jag inte tänka så mycket på det

Jo jag vet men jag har skuldkänslor att jag kanske berättade lite för mycket att han kommer bli så arg, Att jag har gjort det värre av att berätta. Jag vet att hon har tystnadsplikt men ändå om de kommer fram som jag tror det kommer göra så kommer han bli jätte arg. Jag vill liksom inte att det skulle gå så här långt kanske, men det är så det känns just nu att jag förstorar upp allt... Att det kankse blir värre ? Ush nej nu tar mina skuldkänslor plats i mitt huvud. Nu vet jag inte längre vad jag vill.. Mår mår illa och yr i huvudet.. Har jag berättat för mycket?Jag har så mycket innom mig men vet inte om det är bra att berätta allt. hällst vill allt bara komma ut så jag slipper leva med detta.. Jag vill bara radera det ur mitt huvud.. Jag vet inte längre... Jag vill bara att allt ska fungera.. varför måste han vara sån.. Varför kunde han inte vara som en normall kille..? Då hade jag inte behövt göra det här och känna såhär.. jag har en känsla av att de kommer sluta riktigt illa.. :(

jag och han har också hållt på att vela. det blir bara samma hela tiden, han säger att han ska bättra sig och det är gulligull, men det blir aldrig bättre, jag kom ihåg att han hatade min katt och gjorde att allt jag höll kär vändes emot mig, jag hatar mig själv att jag lätt honom göra så. Att jag kunde göra så.. Hur kunde jag tycka synd om honom? Vad tänkte jag med igentligen.. När jag va påväg att lämna han sa han några gånger att han skulle ta sitt liv och att jag skulle få skulden för det. Och ibland så sa han att ingen skulle någonsin vilja bli tillsammans med mig om jag lämnade honom och att jag aldrig skulle hitta någon som älskade mig lika mycket som han gjorde. Och efter ett tag så tror man ju på det. Jag är bara glad att jag lämnade honom nu och inte efter 20 år.

Min psykolog sa att när en man sårar sin fru/flickvän så gör han det bara för att bryta ner hennes självförtroende så mycket det går så att han är helt säker på att hon aldrig kommer lämna henne, Min expojkvän hade otroligt svåra kontrolbehov och läste mina mail, sms, dagbok. Ja allt han kunde komma åt. Och jag tjatade till sig sex, om han inte fick som han ville blev det ett helvete, ibland fick jag inte äns sova fören han fick som han ville. Efter åt känner jag en sådan skam, att jag lätt honom göra så. Att jag blev ett sånt lätt offer. Sen att han försökte skilja mig från min familj var sant med, det försökte han. Han blev alltid så arg när min mamma ringde mig och pratade och hörde hur det var med mig. Då fräste han "varför måste hon ringa hela jävla tiden? har hon inget bättre för sig?" Sen innan jag träffade honom hade jag en katt som jag älskade så himla mycket. Han sa flera gånger att han skulle döda honom och sånt. Han avskydde katten och sa att han va allargisk och jag var tvungen att lämna katten hemma hos mamma. Nu efter åt är jag glad att min mamma tog hand om honom en kort period och inte tog död på honom. För han är verkligen min bebis och jag låter honom ligga vid fotänden av min säng varje natt som förut. Sen blev jag så instängd när jag bode ihop med honom, jag fick aldrig en ensam sek för mig själv, jo när han var ute och drack eller träffa kompisar och Simon sov. Men annars fick jag aldrig träffa mina vänner. Jag fick knappt prata med dom. (jag hade nästan bara killkompisar) Och flertal gånger anklagade han mig för att vart otrogen och han sa flera gånger att han inte förkännade mig så jag skulle tycka synd om honom. Han hade en sån makt över mig men tillslut lyckades jag dra mig loss från hans gräpp. Men jag vill fortfarande att Simon ska ha sin pappa, Att han ska få träffa honom varannan helg, Bara jag slipper träffa honom blir det bra. Jag vill hällst inte umgås med honom eller träffa honom själv. Jag vill bara glömma det som vart. Börja om på nytt.

*Och tjatade till sig sex, om han inte fick som han ville blev det ett helvete, ibland fick jag inte äns sova fören han fick som han ville.*

ja, bara få åka in till stan och gå runt lite utan att dra en barnvagn framför sig. Ja men det finns värre saker han har gjort. Och jag hatar mig själv för att jag blev så hjärntvättad. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte om jag vågar lämna Simon hos honom. Min psykolog sa att han kankse njuter av att se simon lida, för han tar aldrig upp honom om han är ledsen, han myser aldrig med Simon och när han vaknar lite tidigt på morgonen blir han jätte arg och frässer åt Simon och ber han vara tyst eller gör ett sånt shhh ljud mot honom och muttrat. Jag blir alltid lika arg på honom och han tycker man ska lära honom redan nu vad som är rätt och fel, men när jag tycker att han är för liten för att veta något sånt. Han vill ju bara upptäcka saker och det ska man ju inte ta ifrån honom, om det är något han inte får röra ska man ju säga nej med en vänlig ton och ta bort handen eller skaka lite på huvudet och visa att de får man inte göra, efter några gånger så förstår dom, utan att behöva skrika åt dom.. Sen såg han att kvinnorna hade sin plats hemma med att laga mat å ta hand om huset och barnen medans mannen jobbade och så.. Så han ville ju inte att jag hällst skulle jobba och tjäna pengar. Men nu är jag fri från det.. Det kommer nog ta ett tag tills skuldkänslor och allt det är borta. Just nu vill jag bara tänka på nutiden och framtiden.. Jag ska ta mig igenom detta och jag ska klara det fint! Kan man sätta upp med ett mål att han måste prata med någon om sitt "problem" med sitt humör och så? Annars får han inte ha Simon? Jag är rädd att han skulle göra illa honom eller så.. Jag vill inte att simon ska behöva lyssna på någon som skriker på honom m.m.. Sen så funderar jag att byta Simons efternamn till mig istället.. Tror han kommer bli jätte sur men jag vill inte att han ska ha det.. Jag hatar verkligen hans pappa. Det finns igen kärlek där.. Men jag försöker att inte bli allt för hatisk..

Jag skrev nyss med honom på msn, jag berättade lite att jag ville att han skulle söka hjälp för sitt humör m.m innan han fick ha Simon, innan det ska han bara ha honom under uppsikt. Han har ju alldrig brytt sig innan om Simon så jag är bara rädd att han kommer göra något för att hämnas och skadda mig. Men han ville inte det. Han tyckte det var upp till honom och det är klart det är men jag vill att han inte gör det för min skull utan hans egna och Simons skull. Han kankse behöver prata med någon? Men nej han hotade med att ta Simon ifrån mig istället att ringa Socialen och att dom skulle komma och hämta honom. Men det är bara toma hot och det vet jag. Men det gör så ont att han bara kan säga så. Och att jag ville ändra hans efternamn till mitt blev han jätte arg för och sa att han skulle heta så tills han blev 18 eller dog. Varför skriver man äns så det hade väl räkt men 18 eller för alltid? Jag är rädd för honom bara för han märkte att jag inte ville gå tillbaka till honom blev han lite mer arg och hans humör blev annorlundare iallfall vad jag uppfattade det som. Jag hoppas verkligen allt löser sig.