Precis blivit ensamstående

Grattis att du flyttat! Om så bara till din mamma. Jag gjorde också det, flyttade till min mamma tills jag fick lägenhet. Vi var 6 personer och en hund i en 3:a men det fungerade helt ok.
Mina barns pappa var ingen bra person, varken för mig eller barnen och jag hade stunder i början när jag ångrade mig och funderade på att flytta tillbaka, och till slut gjorde det, och stod ut i 5 veckor innan jag var tillbaka hos min mamma igen. Jag insåg att det aldrig kommer bli bättre, och har aldrig tänkt tanken på att flytta tillbaka till honom igen.
Det tog nog dryga halvåret innan jag kände mig helt nöjd med situationen men jag har aldrig ångrat mitt beslut.

Flytta inte tillbaka om du inte vill ha det likadant som innan.
Allt kommer ordna sig och du kommer må jättebra så småningom.

Skrev precis ett inlägg där jag sökte ensamstående! =)
Jag vet hur det känns. Mitt barn är 4! månad men vi bestämde ss för att flytta isär redan efter 1½ månad.. vi bråkade för mycket. Hade helst sett att det löst sig på nå vis men det gjorde det tydligen inte.. skitjobbigt :( men hellre låta barnen växa upp med skiljda föräldrar än 2 föräldrar som bråkar!
kram på dig!

ja det är klart, det som är det värsta är nog att simon har tagit lite skadda av det så jag kände det var rätt beslut att lämna honom, han blir t ex jätte ledsen om man skrattar eller pratar lite högt. Men jag fick ett lägenhets visning redan igår och ringt på det, Sen ringde dagiset där Simon gick på och gav mig lite nummer att ringa till också, för dom ville så gärna se mig och Simon där igen. Och det värmde i mitt hjärta att de finns folk som bryr sig, fast om jag får denna lägenheten blir jag nog tvungen att söka en ny plats eller får jag pendla 1 timme varje morgon, fast jag är nog villig att göra det för hans pappa vill ha honom några dagar också och jag tror inte man kan eller att det är bra att ha två dagisplatser. Men som sagt om jag nu inte får lägenheten skulle min kontaktperson som jag pratade med igår försöka hjälpa mig, ska på ett möte med henne på fredag och hon hade bjudigt in en annan kvinna från kvinnoskydds något, jag berättade som det var att sonens pappa hade inte vart så snäll mot mig heller, han var ute och drack och sa att jag var en dålig mamma och jag vet att han har mörka dålda sidor och om jag ska vara helt ärlig så är jag rädd för honom men vill ändå ge honom en chans för Simons skulle men om jag märker att Simon inte mår bra när han vart hos honom kommer jag nog söka ensamvårdnad om sonen men vill inte göra något för hastigt. Man måste ju ändå ge en chans inte bara för honom utan för lilla Simon så han får ha en pappa. Det är väldigt mycket att tänka på just nu men efter alla de jobbiga samtal och tårarna är det ändå nog värt mödan :)

Men var inte för snäll om jag säger så. De flesta dagis är bra så välj ett dagis som blir nära där DU kommer bo, inte så att det ska bli bekvämt för pappan - det tror jag inte du har mycket för.

Ja det är jättesvårt! håller med ovanstående, gör det som blir bäst för dig o sonen!
Och det där med att bli kallad "dålig mamma" har jag också varit med om, och det är förmodligen för att dem ser att vi tar hand om barnen mycket bättre än dem, så de måste ha något att säga.. dessutom är det de värsta en människa kan höra, så det är väl också för att såra så mycket det går.
hoppas för din skull att du får lägenhet så snart som möjligt, bodde själv 3 månader hemma hos min mamma medan uppsägnings tiden gick ut.. det går ett tag men blir lite jobbigt i längden.
Nu har vi vårat egna ställe o jag trivs jättebra! =)

Det skulle kunnat vara jag som skrev det där...Är precis i samma sits helt o hållet med samma historia bakom med min sons pappa! Vi får stötta och peppa oss igenom detta! Vi kommer klara det..eller? Kram och stöttning till dig!!!

Ja idag ska jag träffa Linda degerman och en annan kvinna om bostadsfrågor och lite annat jag har att fundera kring. jag vill ju inte berätta allt om de dåliga om honom, Men igentligen behöver jag inte skydda honom. Det är så svårt och nu när jag kommer och tänka på om jag får egen lägenhet, Kommer jag klara av att vara själv där i den stora lägenheten? Och hur kommer det kännas när Simon är hos sin pappa kommer vara så tomt.. Det känns jätte jobbigt just nu men det gör det väl alltid men man måste nån gång komma ur det också och ingen har ju sagt att detta ska bli lätt. Idag ska jag hem till min pappa så man slipper telefon-samtal från honom. Fast han gick med på att skriva Simon hos mig och det gör mig tacksam för det och att jag får ha honom nu på jul och nyår. Kanske vill han bättra sig men det kommer aldrig bli vi två igen efter allt han har gjort, går inte att förlåta, och det är alltid skönt att prata med någon som håller på att gå igenom samma sak, då känns det hela lite mer lättare. Och man orkar gå igenom detta. Det är ju bara att bita ihop och gå emot vinden som sagt. Jobbigt i början men jag ska klara detta.. Men sålänge Simon inte har dagisplats så blir det svårt att söka jobb, men utbildning har jag redan sökt och dagis tills juli har han nog fått.. Hoppas att du klarar dig igenom den svåra tiden nu och jag finns här om du vill prata, we will do it! ;)

Klart ni klara det tjejer! Man behöver inte killar egentligen, finns så många starka ensamstående mammor där ute som klarat det, så varför skulle inte vi göra det?

Jag har precis flyttat o jag va rädd i början att jag skulle känna mig jätte ensam, men det går riktigt bra.. att vi äntligen har vårat eget hem.. det är en härlig känsla också!

Och jag skulle nog inte heller ta tillbaka honom, fast jag älskar honom fortfarande, även fast han behandlat mig som han gjort.

Vill inte heller vara utan min dotter, han påstår att han vill ha henne varannan vecka sen när hon blir lite större, men det tror jag inte alls på! Sen bor han i en annan kommun så det skulle aldrig funka med dagis.

Men det är många tankar som snurrar på er.. men tvivla aldrig på er själva.. ni gör rätt för era barns skull o ni klarar det! =)

Tack :) Jag har precis kommit hem från ett jobbigt möte med psykologen. Hon fick mig att öppna mig helt. det vart otroligt, nu efter åt känner jag skuldkänslor och att jag har gjort något jätte dumt. Att berätta allt detta tar verkligen på ens krafter och jag är rädd om han får veta vad jag har berättat. Jag vill ju igentligen inte att det skulle gå så långt men det är nog inte alltid bäst att gå runt och bära på detta. Det är lättare att skriva än att prata. Hon tyckte jag skulle ha med mig min Mamma nästa gång så jag har någon som verkligen förstår hur jag känner och så. Någon som kan sätta sig in hur jag haft det under dessa år jag och han vart tillsammans. Just nu känns allt extra jobbigt och jag har ont i huvudet och jag vet inte vad jag ska göra just nu orkar jag inte tänka så mycket. När hon pratade mer om det och visade så märket jag att jag verkligen hade vart med om detta, fast jag igentligen vill säga emot mig själv och säga "nej men det var ju inte så farligt eller?" Hoppas verkligen jag får den där lägenheten nära min familj, hade behövts.. :) Sen får jag se vad som händer i framtiden.. just nu vill jag inte tänka så mycket på det

Jag förstår dig men ha ABSOLUT INTE skuldkänslor för han. Jag har känt lika.. typ att "Ja men jag va ju inte heller så snäll" och sånna saker. Men det är så dom gör när dom misshandlar en psykiskt.. dom får en att känna sig så dålig och får in i ens huvud att det är vårat fel.
Men det är stakr av dig att ta tag i det och att gå till psykolog, jag blev erbjuden men tackade nej.. fast jag egentligen kanske skulle gjort det.. oftast mår man ju dåligare än man tror.. för det tar ju på krafterna att separera, man vill ju in i det sista att det ska funka!