Skrev precis ett inlägg där jag sökte ensamstående! =)
Jag vet hur det känns. Mitt barn är 4! månad men vi bestämde ss för att flytta isär redan efter 1½ månad.. vi bråkade för mycket. Hade helst sett att det löst sig på nå vis men det gjorde det tydligen inte.. skitjobbigt :( men hellre låta barnen växa upp med skiljda föräldrar än 2 föräldrar som bråkar!
kram på dig!
Ja det är jättesvårt! håller med ovanstående, gör det som blir bäst för dig o sonen!
Och det där med att bli kallad "dålig mamma" har jag också varit med om, och det är förmodligen för att dem ser att vi tar hand om barnen mycket bättre än dem, så de måste ha något att säga.. dessutom är det de värsta en människa kan höra, så det är väl också för att såra så mycket det går.
hoppas för din skull att du får lägenhet så snart som möjligt, bodde själv 3 månader hemma hos min mamma medan uppsägnings tiden gick ut.. det går ett tag men blir lite jobbigt i längden.
Nu har vi vårat egna ställe o jag trivs jättebra! =)
Klart ni klara det tjejer! Man behöver inte killar egentligen, finns så många starka ensamstående mammor där ute som klarat det, så varför skulle inte vi göra det?
Jag har precis flyttat o jag va rädd i början att jag skulle känna mig jätte ensam, men det går riktigt bra.. att vi äntligen har vårat eget hem.. det är en härlig känsla också!
Och jag skulle nog inte heller ta tillbaka honom, fast jag älskar honom fortfarande, även fast han behandlat mig som han gjort.
Vill inte heller vara utan min dotter, han påstår att han vill ha henne varannan vecka sen när hon blir lite större, men det tror jag inte alls på! Sen bor han i en annan kommun så det skulle aldrig funka med dagis.
Men det är många tankar som snurrar på er.. men tvivla aldrig på er själva.. ni gör rätt för era barns skull o ni klarar det! =)
Jag förstår dig men ha ABSOLUT INTE skuldkänslor för han. Jag har känt lika.. typ att "Ja men jag va ju inte heller så snäll" och sånna saker. Men det är så dom gör när dom misshandlar en psykiskt.. dom får en att känna sig så dålig och får in i ens huvud att det är vårat fel.
Men det är stakr av dig att ta tag i det och att gå till psykolog, jag blev erbjuden men tackade nej.. fast jag egentligen kanske skulle gjort det.. oftast mår man ju dåligare än man tror.. för det tar ju på krafterna att separera, man vill ju in i det sista att det ska funka!
jo hon har tystnads plikt och kan råka väldigt illa ut om något skulle komma fram så de tror jag inte du behöver oroa dig för!
och man måste ju få lätta sitt hjärta så att man kan gå vidare o bli av med problemen nångång, annars ligger dom bara kvar o skaver.
och skulle han göra dig något så finns ju risken att han blir av med vårdnaden o får besöksförbud..
har man provat en längre tid o det inte funkar så är det ingen idé.. jag o min kille har gjort slut 2 gånger. det blir bra ett tag, men sen kommer vi tillbaka på samma spår igen.. så va du än gör, gå inte tillbaka!
Du har helt rätt rebecca =) hellre en lycklig o glad ensamstående mamma än att jag stannar i ett förhållande för att "det ska se bra ut" och vara olycklig!
Fast det är fruktansvärt ibland när man går på öppna förskolan o ser o hör om alla par.. fast som många säger så är det säkert bara på ytan det verkar sådär superbra. Fast det finns ju undantag såklart, dom som verkligen hittar kanon killar/pappor.
Det viktigaste Suzz är iaf att du inte tar på dig skulden. För hade allt varit som det skulle så hade ni ju inte gått isär. Men du gjorde det som var bäst för dig o ditt barn, nå annat hade du ju inte kunnat göra!
Man vill ju att det ska bli bra o man tror ju gång på gång att det ska bli bra.. dom lovar ju guld och gröna skogan och att dom har ändrat sig o blivit mycket bättre. Men dom är sådana som människor. Dom lär ju aldrig kunna skaffa flickvän iaf, om det inte är någon stackare som accepterar sånt beteende..
precis.. va dom än säger så hittar vi nån, nångång :) fast jag är långt ifrån redo för det ännu! men dom vill gärna försöka lura i en att man inte förtjänar bättre!
Och ja, inget förhållande är feldritt, men det bra ska ju överväga det dåliga.. det gjorde det inte i mitt fall, vi hade det jäkligt bra ibland.. men oftast va det faktiskt väldigt dåligt.. på slutet fick jag höra att jag va ett yrkesluder, fitta, hora.. ja allt han kunde komma på.. för att såra så mycket det gick. det har han till och med erkänt.. men sårar man med flit? :s
nä tjejer, vi förtjänar bättre!! =)
Men usch :( ja då är han ju snäppet värre än pappan till mitt barn. Han ställer iaf upp när man ber om det..
Hur har han varit nu då sen det tog slut? har han hört av sig? Vill han att det ska vara ni?
Jag förstår inte det där.. när man skaffar barn så väljer man automatsikt bort en del av sitt förra liv, som att festa varje helg.. det går inte längre. Men varför kan papporna göra det då?? skulle en mamma göra likadant så skulle det bli ett jäkla liv om vilken dålig mamma man är osv.
Men dom frågar ju aldrig om dom ska ta barnen så att vi får komma ut och göra något utan barn nångång! Nu älskar jag ju att vara med min dotter, men man känner ju ibland att man skulle behöva komma ut och göra nånting utan ibland.. få ladda batterierna och fylla på tålamodet lite grann..
Bara tvungen o gå in o fråga hur allt gått för dig?
Oj.. :( va det planerade barn? Hur kan man göra så!! Har du ingen bra föräldrapenning som du klarar dig på då?
Jag FATTAR inte hur dom kan komma på efter att barnen föds att dom helt plötsligt inte vill fortsätta!
Men jag och dottern har klarat oss jättebra, så det kommer du också att göra!
Kramar till dig
Nej jag fattar inte heller. Min dotter är mitt allt. Och kan inte tänka mig att vara utan henne!
Okej, man ska inte behöva tvingas bo ihop för att man har barn, men att bara dra o skita i allt, det fattar jag inte.. och att man komma på efter 1-2 månader efter att barnet är fött att man inte vill mer (?) borde man ju kunnat komma på tidigare kan man ju tycka.. Tur att det finns bra killar också, synd bara att man inte lyckades träffa en av dom ;p
Ja men det är väl så det ska vara?
Samma dag som jag och exet bestämde oss för att säga upp lägenheten så drog han, utan att säga vart eller någonting. Sen hörde jag inte av han. Så jag flyttade till mamma under 3 månader som uppsägningstiden var.. klarade inte av att vara där och bara "vänta" på honom.
Men nu bor vi själva och jag trivs som tusan, och skulle inte för något i världen gå tillbaka igen.
Ja självklart! Och tanken att han ska ha henne 50% skrämmer mig lite, vad ska jag göra tiden hon är borta? bara gå o längta ;| men men. Det är väl smällar man får ta isåfall!
Nej, klart man inte vill bo ihop om man inte är tillsammans längre!
Jag bodde hos mamma i 3 månader, och det funkade bra tyckte jag.
Skönt att det ordnar sig med boende =) och man klarar sig galant! så fort man får boende o kan börja om så löser det sig =)
tack killar! =) och att ni ger en hopp om att det faktiskt finns bra killar därute ;p bara det att man haft oturen att träffa rötäggen!
Hur har du sonen nu? heltid?
Jag tycker det går bra att vara ensam med henne, men såklart det är jobbigt ibland, men man får ju avlastning av mormor/farmor lite då och då =)